Forskning

Olika pengapåsar bidrar till utanförskap

Kostnaderna för särskilt stöd ökar i många skolkommuner. Men prislapen för att inte ge elever det stöd de behöver talas det mindre om. Det vill nationalekonomen Ingvar Nilsson ändra på.

– De som i vuxenlivet hamnat i olika typer av utanförskap har nästan alla en förhistoria av skolmisslyckanden. Även i måttlig form, där en ung person blir ett par år sen in på arbetsmarknaden, handlar det om en samhällskostnad på 700 000–900 000 kronor, säger han.

Skolmisslyckanden - kostnad och besparing med stöd

Så mycket kan en persons misslyckande på arbetsmarknaden kosta

Reducerad livslön på grund av svaga skolresultat:1,4 miljoner

Sent inträde i arbetslivet:2,3 miljoner

Längre perioder av psykisk ohälsa och arbetslöshet: 9 miljoner

Livslångt utanförskap från arbetsmarknaden: 9–11,5 miljoner

 

Så stort är värdet av en lyckad tidig intervention

Förkortande av tiden med låg lön på grund av skolmisslyckanden – till tio år i stället för livslångt: 0,8 miljoner

Reducering av ett senare inträde på arbetsmarknaden med tre år ger en samhällsvinst på 1,3 miljoner

Att gå från partiellt utanförskap till permanent närvaro på arbetsmarknaden: 1,7 miljoner

Att gå från ett fullständigt till ett partiellt utanförskap ger en samhällsvinst på cirka 5,8 miljoner

Källa: Rapporten ”Teknikstöd i skolan – en socioekonomisk analys av unga, skolmisslyckanden och arbetsmarknaden”.

Samhället gör en jätteinvestering på runt 3,5 miljoner kronor i varje ungdom under uppväxten, varav två miljoner rör skola och förskola.

– Vi är väldigt dåliga på att vårda den investeringen om vi inte lägger in ytterligare 25 000–50 000 kronor, som kan ge effekt. Vi slösar bort många av de här ungdomarna. Nu pratar vi bara ur ett ekonomiskt perspektiv, sett ur mänsklig aspekt är det ännu värre, säger Ingvar Nilsson.

Han är nationalekonom och en av författarna till rapporten ”Teknikstöd i skolan – en socioekonomisk analys av unga, skolmisslyckanden och arbetsmarknaden” som kom i somras. Rapporten är skriven för Hjälpmedelsinstitutet, som på regeringens uppdrag driver ett projekt i Halmstad, Växjö och Kalmarsunds gymnasieförbund om teknikstöd till unga i gymnasiet med kognitiva svårigheter. Ett av syftena är att visa på kostnaderna för att en stor del av dessa unga hamnar i arbetslöshet eller stödåtgärder efter skolan (se grafiken på sidan 12).

– Utanförskapet har en osynlighetsdimension i och med att kostnaderna flyttas mellan olika aktörer och över tid. Ingen ser mönstren, eftersom det inte redovisas på så sätt i våra budgetar. En klok rektor, som vill jobba med de här ungdomarna och ger dem ett stöd som kanske kostar 25 000 kronor, kommer inte klara av det inom ramen för sin skolpeng utan får röda siffror i sin budget. Den aktör i kommunen som får bära kostnaderna för goda förebyggande åtgärder är alltså skolan, men den som tjänar pengar på skolans intervention är först socialtjänsten och senare i livet sjukvården och Försäkringskassan. Det finns rätt dramatiska omfördelningseffekter inom kommunen och mellan kommuner och andra offentliga aktörer.

Hur ska man göra för att komma tillrätta med detta?

– Man måste hitta finansieringssätt som är sektorsöverskridande. Ungefär 50 kommuner i landet har redan avsatt socialt investeringskapital i olika fondformer. Det finns åtminstone en miljard placerade i de fonderna i dag. Malmö har satt 100 miljoner kronor i en fond, Tomelilla tio miljoner, Södertälje 28 miljoner. Det här går att göra något åt, det är vår absoluta övertygelse. Annars kommer kostnaderna bara senare, och på en annan budgetpost. Vi har inte brist på pengar i våra system, däremot är vi väldigt dåliga på att använda dem smart. Tittar man på prislappen för att inte göra något inser man snabbt att det blir dyrt, säger Ingvar Nilsson.

Att sänka nivån av utanförskap för en grupp på 90 elever ger en långsiktig samhällsvinst på mellan 30 och 160 miljoner kronor, enligt hans beräkningar.

– När vi kan visa detta i siffror för beslutsfattare är det inte så svårt att få dem med sig, säger Ingvar Nilsson.

Hur väl vet man att extrainsatserna ger effekt?

– Problemet är att man, om man pratar om systematisk, forskningsbaserad evidens, inte vet så mycket. Men i de projekt vi har följt ser vi många unga som det har gjort skillnad för. De kommuner som är med i projektet vi jobbar med har satsat 10,5 miljoner kronor. Ekonomiskt är det redan inhämtat många gånger om. Det räcker att vi hjälper en enda av de 350 ungdomarna för att projektet har hämtat sig ekonomiskt.

Med den nya skollagen skärptes kraven på elevers rätt till särskilt stöd. Hur det särskilda stödet ska utformas finns dock inte formulerat i någon lag eller förordning. Det bestäms lokalt.

– Enligt skollagen ska stöd ges direkt till barnet som har behov. Det är rektor som ska se till att behovet utreds och rektor är också ansvarig för att se till att rätt stöd ges. Stöd ska sättas in vid behov oberoende om eleven har en diagnos eller inte. Det finns inte något diagnoskrav i skollagen, det handlar bara om elevens behov, understryker Paula Caleca Costa Hallberg, undervisningsråd på Skolverket.

Men de svenska skolorna gör inte tillräckligt för att se till att elever verkligen får det stöd de behöver. Statistik från Skolinspektionen för första halvåret 2013 visar att 71 procent av skolorna som varit föremål för regelbunden tillsyn fick påpekanden om brister i arbetet med särskilt stöd.

Att utbildningsminister Jan Björklund samtidigt aviserat att kravet på åtgärdsprogram ska tas bort, som en del i att minska skolbyråkratin, oroar Robert Noord, oppositionsråd i Haninge kommun och vice ordförande för Socialdemokraterna i Stockholms län.

– Motivet i det här fallet är att minska lärarnas administration och det vill jag också. Men den här åtgärden skickar signaler om att lärarna ska ägna mindre tid åt de elever som riskerar att inte nå målen och det leder fel.

Vad får det för konsekvenser, menar du?

– Det innebär att det inte finns någon dokumentation om vad skolan har vidtagit för åtgärder för en elev som går ut grundskolan utan fullständiga betyg och kanske inte är behörig att komma in på gymnasiet. Det tycker jag blir rättsosäkert. Det finns en kritik mot hur åtgärdsprogrammen har formulerats, men då måste man arbeta med det. Hur utvecklar vi dem och ser till att de blir bra verktyg? Lösningen kan inte vara att bara ta bort dem.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm