”Om fokus ligger på allt som inte fungerar försvinner ledarskapet”

Under hela sin livstid lever eleverna i olika grupper, vilket exempelvis många djur på savannen gör. Låt mig göra en liknelse. Hos elefanter finns det en ledare, matriarken, som med sina erfarenheter och kunskaper leder dem över strömmarna i floden så att ingen går förlorad. Tryggheten och samarbetet finns där för alla är beroende av varandra, ingen står över gruppens välbefinnande. Behöver eleverna samma ledarskap? Absolut, de behöver ledare som både ger ämneskunskaper och samtidigt skapar en trygg grupp.   

Passagen över floden är samspelet med kamrater, hur eleverna hanterar den strida strömmen av inlägg och information på sociala medier som allt för ofta skapar negativa känslor om dem själva och tilliten till sina förmågor. Därför behöver de få kunskapen om och förståelsen för hur samhället fungera och påverkar dem, men också att förstå sig själva i en värld som ibland uppfattas som kaotisk. Detta skapar ett lugn, en inre trygghet och de blir mer mottagliga för nya kunskaper.

I samhällsdebatten diskuteras det livligt vem som är ansvarig för skolans fallande resultat och att skolan ska lära ut kunskaper, att vi ska fostra eleverna – men inte uppfostra. Avsaknad av respekten för lärarnas profession och frustrationen över de ökade arbetsuppgifter. Otillräckligheten i kampen mot mobbning och kränkning, där den utsatte inte får det stöd som hen har rätt till. Trenden att elevens rättigheter ibland är viktigare än skyldigheterna. Men om fokus ligger på allt som inte fungerar försvinner ledarskapet i klassrummet och vi missar det viktigaste: Att kunskapsinhämtningen och elevens tillit till att ”jag kan och duger som jag är” måste samverka. Detta leder i sin tur till en trygg grupp, ömsesidig respekt för varandras integritet och arbetsro, med andra ord en arbetsmiljö som både lärare och elever trivs i samt mår bra av.

Samspelet elev – elev, lärare – elev är mer komplext än någonsin tidigare. Situationer med konflikter och missförstånd oavsett var i skolans lokaler sker dagligen för det är så mycket känslor som kommer upp till ytan och behöver hanteras. Men var börjar oftast känslor av att vara missuppfattad, ”inte duga som jag är, korkad och andra kan mer än jag”?. Känslan grundläggs oftast I klassrummet och ute på rasterna i korridorer och skolgården där den förstärks med ytterligare kommentarer, blickar eller uteslutande ur gruppen. Läraren måste då hantera detta som tar ”tid” från undervisningen.

Men om läraren som ledare tydligt visar att här i klassen visar vi varandra respekt och hjälpsamhet så skulle färre elever gå omkring med den känslan. Tryggheten där alla får vara den unika person hen är och med en stark självkänsla lära sig kunskaper i en miljö där vi pratar vi till varandra och tar hand om allas förmågor skulle öka. Därför måste acceptansen att ge tillrättavisningar och konsekvenser finnas när elever i sitt agerande eller beteende bryter mot detta eller exempelvis förstör arbetsron för kamraterna och gruppen. Eleven blir sedd och bekräftad av ledaren, att ”du inte är ensam” och att det inte är acceptabelt att någon är ”dum emot dig” här i klassen. 

Ledarskapet i klassrummet är således viktigare än någonsin. Där börjar framtidens skola, respekten för lärarnas profession och allas integritet. Kunskaperna frodas i en tydlig struktur och ordning som elever och lärare mår bra av och tillsammans skapar de ett tryggt och harmoniskt klimat för alla att verka och vistas i.

Ola Frykman, idrottslärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.