Ny bok

Pressen på glädjebetyg blev droppen

Efter tio år som gymnasielärare fick Lotta Sjöberg nog, och slutade. I boken ”Uppdrag lärare: mission impossible” berättar hon om hot, påtryckningar och skolledare som inte stöttar.
– Lärare är både rättslösa och skyddslösa, säger hon till Skolvärlden.

Det avgörande ögonblicket kom hemma framför badrumsspegeln, med tandborsten i hand. Lotta Sjöberg såg sig själv i ögonen. ”Vad ska jag göra? Det här strider ju mot allt” tänkte hon.

Det var ungefär ett år sedan nu. Hon undervisade då i bland annat samhällskunskap, och i en av klasserna var nivån så låg att hälften av eleverna riskerade underkänt. Hon upplevde att trycket att sätta högre betyg än vad eleverna egentligen gjort sig förtjänta av var mycket starkt. Och det trycket har hon känt på flera tidigare arbetsplatser.
 
– Det finns ett tryck från eleverna och föräldrarna, men också från rektorn. Och om eleverna inte når sina mål eller man tvingas sätta många underkända betyg, kan kritiken landa i att jag som enskild lärare har gjort ett dåligt jobb. Då går man sönder. Som lärare vill jag ju inget annat än att mina elever ska lyckas, säger hon.
 
I boken beskrivs bland annat hur föräldrar ringer upp och med olika metoder försöker få Lotta Sjöberg att ändra satta betyg, rektorer som uppmanar henne att ”inte vara så hård” i sin bedömning av elever som presterar undermåligt – underförstått: sätt högre betyg -, och elever som hotar både skola och lärare utan att skolledare ingriper.
 
Lotta Sjöberg har jobbat i både kommunal och privat skola, och såväl på landsorten som i Stockholms innerstad. Hon menar att problemen återkommer oavsett var man jobbar.
 
– Allt har självklart inte varit dåligt, och det har också varit olika nivå på det jag är kritiskt till på de olika skolorna. Jag har även bra erfarenheter i bagaget, men rent generellt tycker jag att vi lärare är både rättslösa och skyddslösa, säger hon.
 
På en ny arbetsplats tog hon strid mot vad hon uppfattade som uppmaningar att sätta glädjebetyg, och för bättre stöd till kollegor som gick på knäna. Det ledde till en konflikt med ledningen som valde att avslutade hennes provanställning.
 
– Det hänger ihop med skolpengen, oavsett om det är privat eller kommunal verksamhet. En elev är lika med en påse pengar, och förlorar man en elev förlorar man en påse pengar. Det tror jag är grunden till att många skolledare inte stöttar sin personal. Och många föräldrar vet också om det här, och kan ligga på och pressa skolledare och lärare. Det är ett brott att utsätta lärare för påtryckningar i vårt myndighetsutövande, men vi får väldigt lite stöd när det händer.
 
Boken beslutade hon att skriva för att hon ville berätta hur det kan se ut på en skola.
 
– De flesta vet inte hur det kan vara. Skolan har ju varit på tapeten ett tag, inte minst som det har varit valår. Men ingen har egentligen pratat med lärarna. Jag har fått nog av att min och mina kollegors yrkeskompetens ständigt ifrågasätts.
 
Idag jobbar hon som lärare för interner på en av Sveriges högsta säkerhetsanstalter, många av dem grova våldsbrottslingar. Trots den hårda inramningen trivs hon bättre i den verksamheten.
 
– Det går förstås inte att jämföra. Men här kan man verkligen individanpassa undervisningen. Om någon behöver ett helt år på sig för en viss övning – då finns den tiden.
 
Även om det var en uppsägning som slutligen fick henne att söka sig till en annan typ av arbetsgivare så är hon på sätt och vis tacksam för det idag.
 
– Jag älskar lärarjobbet och att undervisa på gymnasiet. Men jag hade blivit sjuk om jag hade stannat kvar. Många av mina kollegor och kompisar har ju också gått den vägen, blivit utbrända och långtidssjukskrivna. Det är inte värt det.
 
Boken Uppdrag lärare: mission impossible – En lärares röst i debatten hittar du bland annat på Bokus och Adlibris.

Kommentera