Professorn: Därför har lärarnas ställning försvagats

Lärarnas ställning har försvagats under de senaste 50 åren.
Det menar Hans Albin Larsson som är professor emeritus i historia och utbildningsvetenskap.

Han säger att den negativa utvecklingen har sin bakgrund i förändringar som inleddes under 1970-talet. Synen på kunskap började relativiseras och värdet av ämneskunskaper tonades ner. I stället lyftes lärandeprocessen som sådan fram som något allt mer väsentligt.

Under 1980-talet ökade kritiken mot den offentliga sektorn generellt. Den svenska skolan beskrevs i debatten som den kanske dyraste i världen, men långt ifrån den bästa. Medicinen hette decentralisering, avregleringar och mål- och resultatstyrning.

– Det togs ett antal viktiga beslut under 1980-talet som starkt har bidragit till skolans negativa utveckling och försämrat lärarnas ställning. Ett sådant gällde behörighetsreglerna. I stället för kravet att en lärare skulle ha utbildning i sina undervisningsämnen föreskrevs det i skollagen att skolans rektor skulle eftersträva att lärarna ”i huvudsak” hade en utbildning som motsvarade deras arbetsuppgifter.

Kulmen på en lång förändringsprocess

– Samtidigt ändrades det statliga regelverket kring rektorernas behörighet. De behövde inte längre ha lärarutbildning eller några skolkunskaper. Staten ville möjliggöra för kommunerna att anställa vem som helst som rektor för att kunna rekrytera lydiga budgethållare. Det räckte att ha ”förvärvat pedagogisk insikt”.

Med fem rösters marginal röstade riksdagen den 8 december 1989 för att kommunalisera skolan, det vill säga att föra över ansvaret för lärarna på kommunerna. Hans Albin Larsson beskriver beslutet som kulmen på en lång förändringsprocess.

– Man gjorde i princip rent hus och tog bort nästan alla kvalitetsregler. De som trots allt blev kvar gjordes väldigt lösliga.

Lärarnas frihet centraliserades

Avregleringen fortsatte under 1990-talet med friskolereformen och framväxten av privata skolföretag och en skolmarknad som viktiga inslag.

– Det är förändringar som har gjort att lärararbetets tradition av intellektuellt arbete med betydande frihet och möjlighet att växla tempo mellan arbetsuppgifternas utförande har inskränkts eller helt upphört.

– Staten decentraliserade en rad beslut till skolhuvudmännen, men aldrig till lärarna. I stället centraliserades den frihet i yrket de tidigare hade. Skolhuvudmännen lade sig i hur lärarna planerade och genomförde sin undervisning, vilka läromedel som anskaffades och om de skulle få någon fortbildning. För lärarna blev decentraliseringen en centralisering.

Enligt Hans Albin Larsson är det inte längre de professionellas värderingar som styr verksamheten, utan det sker genom bland annat management, valfrihet för ”kunder”, konkurrensutsättning och standardisering.

– Den målstyrda och konurrensutsatta skolan har inte lett till minskade kostnader och högre kvalitet, utan till ökad byråkratisering, lägre standard och ökade olikheter. Den viktigaste framgångsfaktorn för skolan – dugliga och engagerade lärare – har satts under ett starkt tryck.

”Fusket har fortsatt”

För ungefär tio år sedan skrev Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborg universitet i en artikel i Dagens Nyheter:

”Skolans värld invaderades av smarta ekonomer som inte hade begrepp om vad undervisning och utbildning är för något. De visste däremot hur man kunde driva företag och ersatte så snart möjligheter gavs professionella rektorer med folk av sin egen sort. Över huvud förpassades lärarna till marginalerna. De blev tjänsteandar i sin egen skola.”

Hans Albin Larsson säger att bland annat lärarlegitimationsreformen har varit viktig för att förbättra lärarnas ställning och löneutveckling.

– Fusket med att låta lärare undervisa i ämnen de inte har egen utbildning i har dock fortsatt.

– Tankarna på ett professionsprogram är bra, men det är långt ifrån tillräckligt. Det krävs betydligt fler förändringar och omfattande omprövningar.