Rektorn: ”Skolans mandat är på uppgång”

Jag har arbetat som rektor i 8 år, det är ett otroligt diversifierat arbete och jag har fått vara med om allt från livets svåraste stunder till glädjeämnen som förändrat människors liv. När jag fick min första anställning som rektor, det var i Arboga kommun, så kände jag en otrolig stolthet. Jag får vara del av något större än mig själv, leda en verksamhet som syftar till att bevara den svenska demokratiska traditionen – en grundbult i vårt samhälle, och inte minst bidra till att barn, våra elever, får kunskaper att nå sin fulla potential i livet.

Under mina år som rektor så har jag sett fantastiska lärare som lägger hela sin själ i det syftet, att eleverna ska nå sin fulla potential. De planerar sin undervisning, genomför den i klasserna, utvärderar och reviderar – skolan i dag, och jag har fått uppleva det här på alla skolor jag arbetar vid, arbetar medvetet, systematiskt och otroligt målinriktat.

Skolan i dag är en professionell institution som värnar om kvalité, och med det också skapar belägg för sin verksamhet.

Just att skolan arbetar med att skapa belägg för sin verksamhet har från min horisont blivit ett allt större arbete. Inte minst då det, som det ibland kan, blir tokigheter i klassrummet. Många gånger måste läraren i sin undervisning inte bara förbereda sig på att möta elevernas olikheter och behov, det är vårt jobb och det är vi bra på, utan de behöver vara beredda på att försvara och upprätthålla skolans och klassrummets regler. Enkla saker som att vi inte håller på med telefonen, vi lyssnar på varandra respektfullt, springer inte runt och så vidare, ja vi har alla gått i skolan och känner igen detta.

Det här är något som under några år nu eskalerat, läraren får allt högre grad förbereda sig på att inte bara bedriva undervisning och försöka få en struktur och ordning på hur så många som möjligt vid varje givet tillfälle ska lära sig så mycket som möjligt, utan även förbereda hur vi ska bemöta elever som har svårare att ta sitt ansvar över sig själva och sitt beteende.

Det är klart att det är skolans uppdrag att tillse att här finns studiero, vi arbetar även där systematiskt och planerar noga hur vi vill bemöta och hantera olika situationer både i klassrummen och i korridorerna. Men jag kan se en skillnad i hur väl vi lyckas, under de senaste åtta åren och hur det är i dag.

Mot bakgrund i vad jag nu beskrivit, beakta och tänk er in i den situation jag ställdes inför här om dagen, min första tanke var – vad har vi nu gjort för fel:

En man kliver med bestämda steg in på expeditionen och letar efter min blick, jag sitter och arbetar vid min dator. I stegen mot mitt kontor så frågar han bestämt om var han kan få tag på sin hen, och jag tänker genast: ”vad har hänt, vad har vi nu gjort”.

Mannen var irriterad och det är jag i min roll ganska van vid att vårdnadshavare kan vara, så jag försöker bemöta honom lågaffektivt och vi tittar tillsammans igenom schemapärmen och finner var hen bör befinna sig. Jag frågar om jag kan hjälpa till med något, vad har hänt? Han tittar på mig och säger: ”jag fick ett mail från en vikarie”, han visar mig snabbt telefonen och utbrister, ”det här är fan inte ok”. Återigen får jag känslan, hjälp vad har gått fel.

Mannen forsätter: ”min hen har inte uppfört sig på lektionen och jag vill ta ett snack med hen, så vill inte jag att hen beter sig”. Mannen fick vägvisning och travade åter igen med bestämda steg, den här gången mot en lektionssal.

Det här fick mig att reflektera över mina år som rektor, varför utgick jag direkt ifrån att vi som skola i mannens ögon hade gjort fel, varför gick jag invändigt in i en förberedelse att försvara lärarens agerande. Jag hade ju inte en aning om vad som har hänt. Det är klart att de kommer av en erfarenhet, något jag är van vid, kanske något skolan generellt är van vid.

När jag forsätter att reflektera kring detta, frågar lärare hur de tycker att terminen varit hittills och hur relationen ser ut med vårdnadshavare, ser vi något skillnad? Det är klart att vi i några fall har ärenden där vi kämpar för att hamna rätt i vår undervisning och att man vill att skolan ska kunna göra mer. Men reaktionerna jag får är att samarbetet är bra.

Det är klart att det är svårt att dra några slutsatser av det här, men ni vet den där känslan av att något är på väg att förändras. En skola som allt mer kan ta bort fokus från försvarsställningen är en skola som i allt större utsträckning kan höja kvalitén på undervisningen. En skola som inte behöver oroa sig är en skola som möter upp och tar direkt kontakt när något är galet.

Vad jag vill säga är att jag ser ett trendbrott, skolan och hemmet samarbetar i dag bättre än på många år – det här är min reflektion, mina tankar och så klart inget som kan generaliseras, men jag tror att skolan kan vara på uppgång, mandatet är på väg tillbaka och med det tror jag att vi har mycket bra saker att se fram emot.

Så jag vill rikta ett tack, tack för förtroendet – att vi tillsammans tar ansvar och inte minst för att skolan nu allt mer får vara just det vi vill, en skola.

Jens S West, rektor i Västerås Stad