Så handskas de med kränkningar på nätet

Hur viktigt var det just denna gång att agera?

Peyman: Periscope är ett verktyg som finns i allas händer och det tar bara tio sekunder att skicka ut något från ett klassrum. Sedan finns ingen ångerrätt. Om det är något som ska ut på Youtube så liknar det mer en process och det tar i alla fall lite längre tid.

Gulla: När skolan agerade så väckte det en medvetenhet bland personal och elever. Samtidigt var det paradoxalt också många elever som inte visste vad det rörde sig om men blev nyfikna och skaffade appen.

Pira: Att ta något ur sin kontext och skicka ut det utan tillåtelse kan bli väldigt fel och därför blev det också en trygghetsfråga både för elever och personal. 

Samtidigt har en debatt i ämnet pågått i hela landet. Hur ser ni på den?

Gulla: Jag ser många jämförelser mellan skolor och en del förbudsagerande. På en del håll där man inte har datorer i klassrummen har man också stoppat mobilerna och därmed har inte eleverna någon möjlighet alls att använda nätet som är ett helt nödvändigt verktyg. Då har vårt agerande lyfts som ett bra exempel på hur man i stället kan hantera situationen.

Jag kallas 
Periscope-Säpo

Peyman: Förbud är en reaktion som irriterar mig! Det är bristande ledarskap om man förbjuder en sak som 496 elever kan hantera men fyra inte kan. Kulturen ska vara att ta tag i de fyra eleverna och deras föräldrar. Jag vill understryka att Periscope inte är något problem. Det som är grundläggande fel här är vad som visas i inspelningarna, kränkningar och nedsättande kommentarer. Det är det vi ska jobba med. 

Skulle inte mobilförbud lösa många problem?

Pira: Vi skulle få en extrem administration om vi skulle förbjuda elever att ha med mobilerna. Men jag tycker samtidigt att det är ett problem när tid ägnas åt Facebook, Snapchat och annat som inte rör lektionerna. Vi har redan IT-enheter i undervisningen så mobilen blir utöver. Jag vill dock att eleverna själva ska lägga bort sina mobiler för att få studiero och det är en växande medvetenhet kring det.

Gulla: Man bäddar för en situation där man står och säger att, nej du får den inte. I stället gäller det att skapa en medvetenhet om att den inte behövs när det redan finns datorer att jobba med. Här gäller det ta fasta på forskningen som säger att stimuli från exempelvis mobiler är dåligt för koncentrationen. Att åter koncentrera sig på sin uppgift tar dyrbar lektionstid i anspråk. 

Är det något nytt med Periscope som skolan måste hantera och som inte finns i andra sociala medier?

Peyman: Snabbheten i kommentarerna. Ett exempel, vi såg på Periscope en sändning från en förfest en helg där två tjejer lade ut en grej på sig själva som inte var så bra. Det regnade in kommentarer från obehagliga människor. Och då blir samtalet som vi måste ta med tjejerna, att de i vanliga fall skulle ha ett säkerhetsavstånd på 300 meter från sådana här personer. Men nu helt plötsligt är det som om bekräftelsen de får är så viktig att de ändå väljer att filma och lägga ut. Exakt här blir det en utbildningsfråga för oss. 

Pira: Jag har ibland kollat Periscope på helger för jag vill veta vad som pågår i elevernas värld. Jag har varit helt öppen och inte hemlig, men jag orkar inte se allt, vill helt enkelt inte inkräkta. Men jag tror det är bra att vuxna är användare. Det blir kanske precis som när jag använt Jodel, en föregångare till Periscope. Eleverna säger åt mig nu att den appen är tråkig, den är förstörd av att vuxna är där.

Beskriv nuläget på skolan, hur har det landat?

Pira: Alla är medvetna om att skolan har vidtagit åtgärder och att det inte beror på att några gjort grimaser i en app. Det är betydligt allvarligare än så. Jag frågade en klass vad vi skulle kunna ha Periscope till i skolan. De kom inte på något vettigt användningsområde och sådana diskussioner är bra.

Gulla: Hos våra elever i gymnasiesärskolan har det startat tankar på att man måste säga ifrån om man blir utnyttjad.

Har ni löst problemet?

Pira: Jag tycker det. På mitt arbetsrum kallas jag för Periscope-Säpo. Jag håller helt enkelt lite koll och det är exempelvis inte lika mycket aktiviteter på Periscope nu som kan kallas strunt och dravel där man filmar folk utan att tänka till vad det kan få för konsekvenser.

Gråzoner undviks när vi talar med varandra och inte om varandra.

Peyman: Det avgör de återkopplingar som vi får den närmaste tiden, exempelvis när vi fortsätter diskutera det här med eleverna. Men en av de viktigaste sakerna att ta med sig är signaler vi skickar ut till yngre elever. Förebyggande arbete. Varje år byts en tredjedel av våra elever ut och om de som kommer hit redan vet att Ådalsskolan har en stark värdegrund så är mycket vunnet.

Vad har varit framgångsfaktorer för er?

Pira: Vi har varit snabba. Periscope spred sig så snabbt, men det spred sig till oss också, vi såg vad som hände och agerade. 

Gulla: Tydligheten i budskapet. Vi ifrågasatte inte att man använde Periscope utan till vad. Man kan heller inte komma med en massa dokument och likabehandlingsplaner med mera och slå dem i huvudet på någon som aldrig sett dem förut. De måste finnas med från början.

Peyman: Vi har en plan mot kränkande behandling och vi använder den när det inträffar något. Vi tittar inte åt sidan. Tänk om man har brandmän som är duktiga på att fika, men när det brinner så backar de. Det är när det hettar till vår professionalitet och handlingskraft behövs som mest. 

Är det rätt att polisanmäla liknande -händelser?

Peyman: Vi har samråd med polis och socialtjänst för att se om det finns grund för det, och nu har det inte funnits. Hur tungt artilleri man behöver ta till beror oftast på var skolan finns i sitt arbete med värdegrunden. I vårt fall hade vi en grund att stå på, vi släckte ner skolan och kunde jobba med situationen.

Finns det något särskilt ansvar som kan utkrävas av tekniktillverkare, media, föräldrar eller andra för att skydda utsatta personer från avarter på nätet?

Gulla: Nej. På cigarettpaket står det att rökning dödar, men folk fortsätter röka ändå. Alla har ett personligt ansvar för att inte utsätta andra för något dåligt.

Pira: I vissa fall, ja. Marknaden är alla människor men alla har inte möjlighet att förstå och de riskerar att bli blåsta. När det gäller sms-lån måste man sätta stopp. 

Peyman: Det är en politisk fråga. Fram till för 20 år sedan var Sverige bra på att ta hand om och skydda utsatta. Det är sämre nu. Titta på utvecklingen i spelbranschen kopplat till verktyg som snabbt kan förflytta pengar. Vi kan ju se att reklam om spel på nätet kan leda till allvarliga problem för en 15-åring med funktionsnedsättning.

Vi kan alltså ha mer kontroll och övervakning från samhällets sida, kanske sortera bort inlägg i sociala medier som är skadliga?

Gulla: Oj, nu börjar vi närma oss censur. Det är inte en lösning. Därför att då sopar man under mattan och man får en grupp som växer som opponerar sig vilket bara ger större rörelser.

Pira: Man måste i alla fall ifrågasätta att det från Facebooks sida kan vara mer tillåtet att skriva att det är bra med attacker mot muslimer medan en bild på en ammande kvinna tas bort. Vad tillåter systemet? Jag vill inte ha censur men jag vill att de som driver medierna själva ska tycka att det är fel och ta bort det.

Visst är det mycket i detta som hamnar i en gråzon, exempelvis vad är kränkande?

Peyman: I vår värld är det ingen gråzon. Kallar man någon bögjävel eller säger ”håll käften” i korridoren så är det på riktigt. Men däremot kan det för föräldrar vara en gråzon vad deras barn gör och då måste vi ta den konflikten och informera vad skolan står för.

Gulla: Gråzoner undviks när vi talar med varandra och inte om varandra. Om man gör det så blir det heller ingen gråzon.

Fler reflektioner om detta?

Pira: Det kan verka som om det här är något negativt. Men för två år sedan tog jag min lärarexamen och var det något jag fruktade för så var det att hamna på en skola där man tolererade oordning och inte tog trygghet på allvar. Därför är det positivt att hamna i fokus för det här, så fler börjar diskutera det. Jag tror det är bra för hela bygden.

Peyman: Ta exemplet med en elev som säger rasistiska saker. Vi tar ett ordentligt samtal, förklarar hur fel det är, eleven förstår och är ångerfull men går sedan hem och får höra att skolan är pk och att det bara är att strunta i det som sagts. Hur lätt är det då? Det är också en del av Periscope-debatten. Vi har inte mandat att ta tag i frågan i hemmet. Jag önskar att det funnits en instans i samhället som kunde hjälpa oss med det.