Sebastian: Därför är jag lärare

• Därför är jag lärare

– Jag ville bli lärare för att jag alltid har gillat de ämnen som jag utbildade mig inom och såg yrket som en chans till ett livslångt lärande. En sorts ynnest att även fortsättningsvis få möjlighet att förkovra sig inom sina ämnen. Samtidigt får man en chans att inspirera och hjälpa elever, även om det rätt sällan sker på det sätt som man en gång kanske hade föreställt sig. Det sociala samspelet med elever är även det väldigt trevligt och man lockas till många skratt. Vidare är yrket i flera avseenden fortfarande privilegierat, även om det på flera fronter är under attack och består av perioder med väldigt hårt arbete och stress. 

• Bästa stunden i veckan  

– När man blir positivt överraskad. Låt säga att man på förhand tror att det här kommer bli lite för svårt för den gruppen eller det här kommer nog inte klassen uppskatta, men så sker det rakt motsatta och lektionen blir över förväntan, med sidospår och dylikt, och man märker ett ömsesidigt intresse. Alternativt att en elev gör en god gärning eller en fin gest, mot någon, som i viss mån överrumplar en och man påminns om vilka fina individer man har att göra med, vilket sker med jämna mellanrum.

• Det här skulle jag vilja förändra 

– Jag har funderat över det här med föräldrars stundom oerhörda inflytande och hur bra det egentligen är. Jag förstår att den oro en förälder kan känna lätt blir till ett oskyldigt mail som dimper ned hos någon undervisande lärare eller rektor, men detta sätter många gånger igång en kedjereaktion med tilltagande stress hos flera parter. Vidare tror jag att det kan urholka professionen om inte lärare tillåts sköta sina jobb med den tillit som vore tillbörlig för en sådan gedigen utbildning som det trots allt är.