”Skolans krav som gjorda för att missgynna elever med NPF”

Kunskapssynen inom svensk skola hindrar elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning från att nå högre betyg. Det behövs nya styrdokument, mer kunskap och mer pengar för att komma tillrätta med problemet, menar Alexander Skytte.

Situationen för elever med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) och deras lärare har återigen hamnat i fokus i samhällsdebatten efter att SVT:s samhällsprogram Uppdrag Granskning tittat närmare på saken. Där säger Christopher Gillberg, en av landets främsta NPF-experter, att skolan är en av faktorerna bakom den kraftiga ökningen i antalet diagnostiserade barn och unga.

Idrottsläraren och NPF-föreläsaren Alexander Skytte, som själv hade en turbulent skoltid på grund av sin egen adhd-diagnos, håller med. Han menar att många av kraven i skolan närmast tycks vara utformade för att passa personer med NPF så dåligt som möjligt.

– Man har krav som går helt på tvärs med de här barnens funktionsnedsättningar. De har ofta svårt med de exekutiva funktionerna att kunna analysera och reflektera. Samtidigt är de sakerna kärnan i läroplanen, och de går igenom alla ämnen. Även i mitt ämne idrott och hälsa måste du kunna analysera och reflektera för att uppnå högre betyg, säger han till Skolvärlden.

Enkelspårigt system

Han menar att det därför är rent ut sagt omöjligt för vissa barn att nå de högre betygen, oavsett hur mycket ämneskunskaper de besitter. Han är starkt kritisk till vad han menar är ett enkelspårigt system som redan till sin konstruktion motverkar elevernas rätt till bra förutsättningar att klara skolan.

– Det handlar lite om vilken syn vi har på kunskap. Många av de här barnen kan ta till sig mer fakta än andra elever klarar, men när det enda sättet att redovisa sina kunskaper är genom att använda förmågor man saknar hjälper det inte. Ibland är det till och med svårt att få godkänt trots att du besitter mer ämneskunskap än dina klasskamrater, säger Alexander Skytte.

För läraren i klassrummet blir dilemmat att å ena sidan planera och anpassa undervisningen till ett antal individer med behov av särskilt stöd, och samtidigt se till att resten av klassen på ett trettiotal elever får det de behöver – det Alexander Skytte kallar ”grupp– kontra individperspektiv”.

– Man ska ta hand om individerna men samtidigt undervisa gruppen. Alla har rätt till samma utbildning efter sina förutsättningar, men det är en utopi idag. Skolan är inte ekonomiskt utformad för att klara det, säger han.

Hur då inte ekonomiskt utformad?

– På många håll har skolan dragits med nedskärningar i 20 års tid. Politiker tycker om att säga att ”nu satsar vi si och så många miljoner på skolan”. Men räknar man med inflationen och jämför skolpengen för 20 år sedan och idag, så har det skett en minskning. Samtidigt blir vi lärare dyrare och dyrare eftersom det är lärarbrist och nyexaminerade kan få höga löner.

Menar du att lärare borde ha lägre lön?

– Det tycker jag absolut inte. Snarare tycker jag att alla lärare sa upp på samma höga lönenivå. Men skolan är inte ordentligt finansierad.

Skillnad på kunskapsläget

Effekten av resursbristen är något som Alexander Skytte möter när han åker runt till skolor runt om i landet och föreläser om NPF.

– Man saknar vikarier, specialpedagoger och annan kringpersonal och har ingen möjlighet att skapa mindre undervisningsgrupper eller halvklass. Bristen gör att allting landar i lärarnas knä samtidigt som man maximerar lärarnas undervisningstid. Vissa skolor saknar till och med vaktmästare, säger han.

Utöver ekonomiska resurser vittnar han också om att det fortfarande är stor skillnad på kunskapsläget när det kommer till elever med NPF beroende på vilken skola du besöker.

– Det ser väldigt olika ut beroende på var man befinner sig. På vissa skolor har de både fenomenal kunskap och resurser att genomföra det. På andra har man kunskap men har inte möjlighet att genomföra det man vet att man borde göra. Och på vissa har man inte kunskapen.

Vad skulle lärarna behöva för att de här eleverna – och deras klasskamrater – ska få en bättre skolgång?

– Jag hade velat se ett maxtak på antal elever per klass, anpassat till årskurs. Jag önskar att lärare hade ett maxtak för undervisningstid, och att det faktiskt var just ett maxtak snarare än ett mål. På skolor som lokalt inför maxtak är ambitionen ofta att alla lärare ska undervisa exakt så mycket och inte får ligga under. Sedan skulle jag vilja att varje skola följde lagen – alltså att man ska ha speciallärare och specialpedagoger. Alla skolor borde ha en mindre undervisningsgrupp. Och slutligen önskar jag också att lärare fick vara delaktiga i att välja sin egen fortbildning. Att det kommer ner på golvet och lärare får den kompetensutveckling de faktiskt behöver.