”Skolattackerna är sociala fenomen”

Ett mörkt skolår är över. Två personer har mördats och tre skadats i skolattacker i Eslöv, Kristianstad och Malmö. Det som började med attentatet i Trollhättan 2015 och fortsatte med Varberg i fjol, liknar nu alltmer en epidemi av pojkar och unga män som gör skolan till måltavla för sina mordiska begär.

I Sverige har attackerna förklarats med psykisk sjukdom, ensamhet, rasism och kvinnohat. Alla väl etablerade förklaringsmodeller och därför lättbegripliga för allmänheten.

Samtidigt drabbades USA i maj av sitt tredje värsta skolattentat någonsin när en yngling sköt ihjäl 19 barn och två vuxna i Uvalde. Sedan två 17-åringar, iförda långa svarta rockar, dödade 13 människor på en gymnasieskola i Columbine 1999, har Amerika plågats av en hittills ostoppbar våg av skolskjutningar. Precis som här har attackerna skyllts på förövarnas psykosociala hälsa. Utanför landet däremot får vapentillgången nästan alltid förklara dåden.

Efter Columbine

I essän ”Våldets trösklar” från 2015, gör den kanadensiske författaren Malcolm Gladwell en annan tolkning. Vapen har alltid varit vanliga i USA, men skolskjutningar blev det först efter Columbine. Senare skolskjutare på 2010-talet visade inte heller några tecken innan på psykiska, sociala eller moraliska problem. För att förklara hur de ändå kunnat utföra massmord tar han sociologiska teorier om upplopp, våldströsklar och kulturella manus till hjälp. Likt upplopp framstår dåden då som sociala fenomen, där förövarna agerar i relation till varandra.

De första att begå attentat har en låg våldströskel. Till exempel var en av mördarna i Columbine 1999 en känd psykopat. I valet av kläder och vapen, och i sättet att dokumentera med manifest och filmer, kom dådet att utgöra manus för framtida skjutningar. Efterföljare refererade till Columbine, både i USA och i andra länder. De behövde dock inte ha lika låga våldströsklar som föregångarna, för när upploppet väl är i gång ökar risken för varje attentat att individer med allt högre trösklar ska dras med.

”I blott ett fall”

Nu verkar upploppet ha nått Sverige. Ingen betvivlar att exempelvis rasism varit ett viktigt inslag i våra förövares världsbild, men i blott ett fall tycks det ha påverkat vem man angripit. Det som förenar i valet av måltavla är skolan. Och om vi bara ser polisens fynd av hatsajter och sydstatsflaggor, missar vi att mördaren i Trollhättan inspirerades i både kläd- och musiksmak av Columbine. Eller att pojken i Eslöv på sin mask skrivit uppmaningar om att utföra liknande dåd på andra skolor.

På nätet blomstrar en engelskspråkig rörelse för beundrare av skolmördare. Man delar bilder från attacker, diskuterar detaljer och citerar manifest. En rörelse med ledord som ”Gud är tom precis som jag” och ”mänskligheten är överskattad”, utan annan utopi än maximal förödelse. Nihilism är således den ideologiska kärnan snarare än rasism och misogyni, även om det finns där med. Efter Trollhättan har också en svensk motsvarighet uppstått som lägger upp hyllningsfilmer på YouTube.

En egen rörelse

Ännu går det kanske att se ett mönster i fallen hos oss: kille ur majoritetsbefolkningen, psykisk ohälsa, dålig föräldrarelation, få kompisar, låg våldströskel. Det amerikanska exemplet visar dock att ju fler som ansluter sig, desto mer heterogen blir gruppen. Har Gladwell rätt i att skolmördarna är en egen rörelse och samtidigt deltagare i ett lågintensivt upplopp som nästan vem som helst i slutändan kan ansluta sig till, kommer även vi behöva ompröva bilden av våra attentatsmän för att kunna förhindra nya dåd.

Svante Holmberg, lärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.