isak_skogstad_debatt

Isak Skogstad är lärare, skoldebattör och författare.

Debatt

”Skolmyndigheterna måste sluta peka ut lärarna som inkompetenta”

Debatt. ”Svensk lärarkår presterar över det internationella genomsnittet i rigorösa kunskapsmätningar, men framställs återkommande som inkompetent av skolmyndigheterna”, skriver läraren Isak Skogstad.

Föreställ dig att Volvos vd kliver upp på podiet under företagets årsstämma. Aktieägarna är samlade och förväntar sig ett svar på varför företaget inte levererar tillräckligt goda resultat. Direktören tar ton och konstaterar: ”Det beror på att våra ingenjörer måste bli bättre på sina jobb”. Det behöver inte påtalas att det är ett påhittat exempel av det enkla skälet att det låter för absurt för att vara sant. Man skyller helt enkelt inte undermåliga resultat på de underställda som jobbar nere på golvet.

Så ser det däremot inte ut i skolans värld. Visst är vi lärare vana vid att utomstående eller självutnämnda experter inte drar sig för att berätta vad man gör för fel i skolan, vilket inte är konstigt med tanke på att alla har erfarenhet av skolsystemet – antingen direkt genom egen erfarenhet eller indirekt genom vittnesmål från nära och kära. Det vänjer man sig fort vid, och det är bara att acceptera att det sannolikt alltid kommer att vara så. Vad som däremot har börjat ske allt oftare under senare år är att de högsta företrädarna för våra samlade skolmyndigheter gång på gång väljer att beskylla lärarkåren för bristfälliga resultat. Det riskerar att få stora konsekvenser och måste omedelbart upphöra.

Det är systemet som brister, inte lärarna.

I Sverige har vi tre skolmyndigheter: Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska Skolmyndigheten. Även om uppdragen skiljer sig något åt dem emellan, så är det ingen av dem som har i uppdrag att bidra till att svärta ner läraryrkets status. Det är dock vad de gör, antagligen högst omedvetet, när de hänfaller till den destruktiva idén att förklara skolsystemets brister med att lärarnas kompetens eller förmåga att bedriva undervisning är undermålig. Det finns ett otaligt antal exempel på detta, varav ett axplock presenteras här:

  • Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson hävdade i en intervju om skolans digitalisering att uteblivna positiva resultat av satsningar på teknik i klassrummet som många förväntat sig i flera fall kan förklaras av att lärare varken är ”tillräckligt goda ledare” eller har ”tillräckliga ämneskunskaper”. Fredriksson går så långt som att påstå att vissa lärare helt enkelt inte är ”pedagogiskt kompetenta”.
  • Skolinspektionens generaldirektör Helene Ängmo menar i en intervju som handlar om ordningsproblem i socialt utsatta skolor att en viktig förklaring är att dessa skolor inte lyckas rekrytera tillräckligt bra lärare. Som om inte det vore illa nog hävdar hon i samma intervju att lärare inte klarar av att ”anpassa undervisningen” efter de nyanlända elevernas kunskapsnivåer tillräckligt väl.
  • Specialpedagogiska Skolmyndighetens generaldirektör Fredrik Malmberg lät i en artikel meddela att han gärna ser att lärarutbildningarna får ett större fokus på elever med funktionsnedsättning så att lärare blir bättre på att ”möta och undervisa” dem.

För en utomstående betraktare kan det upplevas som självklart att brister i skolan huvudsakligen beror på att lärare inte kan hantera vissa pedagogiska metoder eller ett särskilt underlag med elever. Jag menar dock att det sätt att angripa i princip alla problem i skolan är såväl destruktivt som dömt att misslyckas på förhand. En individs humankapital kan nämligen aldrig kompensera för ett systems bristande strukturkapital. Om man menar allvar med att åtgärda problem i skolan måste man rikta insatser mot en högre nivå i stället för att fokusera på lärarnas kompetens – eller brist på densamma för den sakens skull.

Intuitivt må det låta såväl önskvärt som förståeligt att lärare borde bli bättre på att möta elever med funktionsnedsättningar i undervisningen. Att elever med särskilda behov ofta inte lyckas väl i skolan beror dock inte främst på att lärarnas kompetens brister – det är ett resultat av att förutsättningarna för att bedriva god undervisning för dessa barn har urholkats under lång tid. Exempelvis har den pedagogiska idén om inkludering i helklass samt allt färre speciallärare i kombination med besparingar på särskilda undervisningsgrupper drabbat dem hårt. Det är systemet som brister, inte lärarna.

Att det inte beaktas i ett land som lider av västvärldens djupaste lärarbrist är oförståeligt.

Detsamma gäller digitaliseringen och studieron. Det saknas helt enkelt evidens som visar att digitaliserade klassrum gynnar kunskapsresultaten. Det kan beror på att ökade inslag av digital teknik tenderar att ge upphov till mer ineffektiv elevcentrerad pedagogik i kombination med att skärmar distraherar eleverna. Det är således inte en fråga om lärarnas kompetens. Gällande studiero saknar många skolor gemensamma ordningsregler som upprätthålls med inarbetade system för konsekvenser. Att Skolinspektionens Barn- och Elevombud ständigt kräver vitesbelopp av skolor som agerat resolut mot ordningsstörande elever gör inte situationen bättre. Det håller helt enkelt inte att peka ut enskilda lärare som förklaring till att studieron är bristfällig i det svenska skolsystemet.

Att makthavare inom skolans värld återkommande hänfaller till att peka ut lärare som inkompetenta är anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att studier de facto har funnit att svenska lärare presterar påtagligt över genomsnittet i internationella kunskapsmätningar. Att lösa skolans problem exempelvis genom fler kurser i lärarutbildningen, oavsett om det gäller digitalisering eller specialpedagogik, kommer aldrig lösa de problem som de försöker adressera. Det inser antagligen generaldirektörerna, men de verkar dessvärre sakna sakna det mod och den integritet som krävs för att stå upp emot dem som pekar på lärarnas kompetens som orsaken till problemen.

Låt mig vara tydlig med att påpeka att jag självfallet är medveten om att det finns undermåliga lärare. Oroväckande nog kommer den gruppen med största sannolikhet att växa kraftigt framgent, då data visar att allt sämre rustade studenter söker sig till läraryrket. Jag menar dock att myndigheternas agerande riskerar att förvärra situationen ännu mer på sikt, då utpekandet av lärarkåren ytterligare bidrar till en försämring av yrkets attraktivitet. Att det inte beaktas i ett land som lider av västvärldens djupaste lärarbrist är oförståeligt.

I en stor yrkeskår kommer kompetensnivån alltid att variera, särskilt i tider där många obehöriga måste tillsättas för att möta lärarbristen. Skolmyndigheterna kan möta detta på två sätt. Antingen fortsätter de den utstakade vägen i vilken problem antas bli lösta genom att brister i lärarkompetens påtalas och möts med krav på fortbildning eller förändrad lärarutbildning. Det andra alternativet, som jag menar är långt mer pragmatiskt, är att stanna upp och i stället vända blickarna inåt. Skolmyndigheterna borde helt enkelt fråga sig vad de i egenskap av betydelsefulla aktörer kan göra för att bidra till att den svenska skolan blir bättre på systemnivå – och agera därefter.

Isak Skogstad, lärare och skribent. Aktuell med boken ”Isak Skogstads obekväma sanningar om skolan

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm