”Släpp lärarna fria – det är 2022”

Vi är inte många nu. Vi som minns hur det var. Då. Före kommunaliseringen.

Innan privatiseringar och new management gjorde sitt intåg i skolan. Innan fri lönesättning, dokumentation och måluppfyllelse fyllde vår skolvardag.

Vi är inte många, men vi finns ännu därute i skolvärlden. Och vi minns ett före, och vi minns ett efter.

Detta har tillkommit under årens lopp

På min vind i en låda ligger en nostalgisk samling lärarkalendrar. Jag har roat mig med att bläddra i den äldsta. Läsåret 1987/88. Som nyutexaminerad lärare hade jag en usk på 960 minuter i veckan. Därtill tillkom en betygskonferens per termin, några enstaka ämnesmöten, ett klassråd på 20 minuter per vecka och kvartsamtal på kvällstid en gång per termin. Övrig tid förfogade jag och mina kollegor under eget ansvar över.

Med kalendern i min hand har jag funderat över vad som tillkommit i min tjänst sedan staten släppte sitt arbetsgivaransvar och överlät åt kommunpolitikerna att bli mina chefer. Här följer ett axplock:

• Min undervisningstid har höjts från 960 till 1040 minuter i veckan.
• Mentorstiden har blivit 80 min/vecka utöver ovannämnda undervisningstid.
• Arbetslagsmöten 60 min/vecka
• Konferenser av skilda slag och ämnesmöten 120 min/vecka
• Vara på plats i klassrummet fem minuter innan eleverna för att skriva mål på tavlan, koppla in datorn, starta projektorn och ta fram mobillådan: 100 min/vecka
• Rastvakt 60 min/vecka
• Mejlkontakt och chattande med elever/vårdnadshavare minst 60 min/vecka
• Dokumentation – publicering av olika dokument på olika digitala plattformar 80 min/vecka

Lågt räknat har således min arbetstid ökat med 640 minuter per vecka. Eller med 60 procent. Yrkets grunduppdrag har dock inte minskat, inget har försvunnit eller förenklats.

Att arbetstiden inte räcker till nämns inte

Då och då lyfts resultaten för svensk skola. Att våra elever borde ha förutsättningar att prestera bättre. Att vi inte står oss lika bra som tidigare i internationella kunskapsmätningar. Att våra elever inte klarar universitetsstudier, eftersom de sägs skriva som mellanstadieelever och inte förstår lärobokstexter utan hjälp av instuderingsfrågor.

Ingenstans nämns dock den mest troliga orsaken till de fallande resultaten: att lärarens arbetstid inte räcker till för att utföra det kvalitetsarbete vi tidigare gjorde.

Det enda vi lärare nämligen kan minska på för att överleva är naturligtvis vårt för- och efterarbete. Varför ska vi rätta uppsatser och ge feedback? En ordentligt genomläst elevuppsats med rättningsmarkeringar, kommentarer och förslag till förbättringar till elevens språkliga utveckling tar minst en halvtimme i anspråk på en digital plattform. 30 elevuppsatser betyder således ungefär 15 timmars arbetstid. Vem har tid till det? Låt dem inte skriva mer än en uppsats per termin och fyll i en matris så går det snabbare!

Eller som en skolledare så träffande uttryckte det på en kollegas medarbetarsamtal: Minska din ambition och läs bara inledningen och avslutningen i uppsatserna!

Allra minst gagnar det eleverna

Allt var inte bättre förr, men tillräckligt mycket var bra. När andra yrken har gått mot en frihet, och via digitaliseringen getts möjlighet arbeta hemifrån har läraryrket tvingats att bli ett bundet åtta-till-fem-jobb inom skolans väggar. Detta har inte gagnat någon, allra minst har det gagnat dem vi är där för, nämligen eleverna.

Vårt yrke är ett fritt skapande yrke. Varje lektion är en utmaning, ingen är den andra lik, och däri ligger läraryrkets essens: en tjusande utmaning i att få en grupp mobilfixerade ungdomar att efteråt tycka att ”du, den där Stig Dagerman, han var inte så dum”, och så deklamerar de En broder mer och kan koppla budskapet om medmänsklighet till aktuella händelser i Ukraina eller till romen utanför lokala ICAbutiken.

Det sker under och skapas magi varje timme i Sveriges klassrum – om lärare får mandat att själv förfoga över hur och på vilket sätt hen ska nå målen tillsammans med sina elever.

Låt lärare själva bestämma över sin egen tid

Därför är det glädjande att Skolverket i kommentaren till nya kursplanen Lgr 22 skriver om lärarens professionella friutrymme. Att man äntligen talar om den brist på tillit som kunnig, akademiskt utbildad personal har upplevt de sista decennierna.

Förhoppningsvis har man slutligen börjat förstå att det inte går att klämma in en brokig lärarskara i en fyrkantig form. Äntligen ljusnar det!

Låt oss därför ta bort verklighetsfrämmande skolledare och inkompetenta, budgetfokuserade politiker ur skolans värld. Låt lärare själva bestämma över sin egen tid. Ge oss friheten åter! Vilken skolledare är modig nog att börja?

Madeleine Wallin, skyddsombud Lärarnas Riksförbund

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.