Specialläraren: utbildning är inte föräldrarnas ansvar

Föräldraansvar, elevansvar, och samhällsansvar kan alla sägas påverka elevers skolresultat. Men specialläraren Daniel Johansson är bara intresserad av den parametern han faktiskt kan påverka: skolans ansvar.

– Om vi bara säger att en elev har ADHD, autism eller koncentrationssvårigheter så lägger vi ansvaret på barnet, vi avsäger oss makten att ändra på det. Men vi bör lägga det på oss istället. När vi har utvecklingssamtal med föräldrar eller skriver åtgärdsprogram så är frågan vad vi i skolan ska göra didaktiskt, socialt, rumsligt för att de här barnen ska kunna lyckas i skolan. Det ska inte läggas på föräldrarna eller eleven, säger han.

Daniel Johansson har jobbat som speciallärare i tio år. Hans bild är att skolor ofta efterlyser mer kunskap om diagnoser och funktionsnedsättningar, men menar att de behöver fokusera mer på sitt eget synsätt.

– Det finns en generell kompetensbrist kring funktionsnedsättningar och vilka konsekvenser det kan få. Men det räcker inte med kunskap, det måste också till ett perspektivbyte där vi tar ansvar för hur pedagogiken behöver förändras, säger han.

Sandgärdskolan har elever i klasserna sju till nio. Daniel Johansson och hans kollegor har jobbat med att öka flexibiliteten i verksamheten för att bättre passa elevernas behov.

– Pedagogiskt handlar det om till synes enkla saker som att variera bedömningsformer beroende på vilka förutsättningar eleven har, eller dela upp arbetsmoment i flera delar för att ge en bättre överblick. Vi har också infört hemklassrum, så att eleverna har de flesta lektionerna i samma klassrum istället för att hela tiden byta. Det har varit viktigt för att öka tryggheten för de här eleverna. På det har vi täta kontakter mellan hem och skola, säger han.

Inför att nya elever ska komma från årskurs sex till årskurs sju sitter Daniel Johansson med vid överlämningar som gäller elever som kan komma att behöva särskilt stöd.

– Ibland ser jag direkt att ”det här kommer hamna hos mig”. Då ordnar jag ett möte med föräldrarna redan under årskurs sex där vi går igenom vilka orosmoment de ser framför sig, vilka rädslor de har och de berättar för mig hur barnet fungerar. Sen är jag med när klasserna sätts ihop, säger han.

Han har kontakt med föräldrarna kontinuerligt. I vissa fall varje dag, medan andra inte behöver det lika ofta.

– Återkopplingen är ofantligt viktigt. Föräldrar till barn med diagnoser bär på så mycket redan. Det har ofta varit en svår skolgång hittills, och det är viktigt att bygga upp ett förtroende. Många föräldrar upplever att det är någonting negativt när skolan ringer dem på telefon, men det är viktigt att etablera det som något positivt.

Det faktum att gymnasiebehörigheten har ökat bland eleverna med särskilda behov tar Daniel Johansson som intäkt för att de jobbar på rätt sätt.

– Vårt mål för varje elev är att de ska nå så långt som möjligt och det tydligaste beviset på det är ju gymnasiebehörigheten. Att prestera väl eller lyckas i skolan kan ju betyda olika saker för olika elever, men med de anpassningar vi gör lyckas vi få med här eleverna.

Borde alla lärare få med sig större kunskaper om särskilda behov under sin utbildning?

– Det är möjligt, det finns en kunskapsbrist. Lärare är kreativa och vill hjälpa varje elev att nå så långt som möjligt, men det finns en lärarvardag där det kan kännas väldigt ensamt. Det krävs att det finns någon eller några personer på en skola som man kan vända sig till för att lära sig mer. Vi kan inte nöja oss med mindre än att alla elever får det som behövs för att de ska kunna lyckas. ”En skola för alla” ska inte bara vara fina ord i ett policydokument.