”Staten kan inte garantera höjda löner”

Miljöpartiet gick i förra veckan ut och lovade 3,75 miljarder kronor till höjda lärarlöner, genom öronmärkta, statliga pengar. Något som, enligt språkröret Gustav Fridolin, tillsammans med tidigare satsningar skulle kunna innebära 10 000 kronor mer i lärares lönekuvert om åtta år. När Gustav Fridolin sedan pressades om lönerna i SVT:s utfrågning framkom det att enbart 2000 kronor är tänkta att komma från statliga medel, resten ska den vanliga löneökningen i kommunen bidra med. 

Men frågan är i vilken grad staten överhuvudtaget kan påverka lönenivån för kommunalt anställda lärare? 

– Vi har en arbetsmarknadsmodell där det är parterna som kommer överens om lön. Samtidigt har den nuvarande regeringen infört karriärlärartjänsterna där staten står för en del av lönen. Så det är klart, om Miljöpartiet vill att alla lärare ska få en höjning rakt över hela linjen, så skulle man väl kunna tänka sig en lösning där man går in med ett riktat statsbidrag till kommunerna. Helt omöjligt är det inte, säger Annika Wallenskog, biträdande chefekonom på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL).

Hon ser dock flera problem med en sådan lösning. 

– Frågan är vad som händer om man höjer lönenivån för alla lärare på det här sättet och så blir det regeringsskifte och det riktade statsbidraget tas bort. Då har man ökat kostnaden samtidigt som man inte har finansieringen klar för sig. Det kan vara en orsak till att en del kommuner varit tveksamma till att införa karriärtjänsterna – osäkerheten på sikt.
 
Ett annat problem hänger ihop med hur pensionerna finansieras. Det finns en ganska stor grupp lärare som tjänar strax under 7,5 prisbasbelopp eller 35 000 kronor, säger Annika Wallenskog. Om man kommer över den nivån har man en förmånsbestämd pension som baseras på den slutlön man har innan man går i pension.

– Det som händer med karriärtjänsterna, och även med Miljöpartiets förslag, är att många kommer att trilla över den gränsen. Det ger i sin tur betydligt högre pensionskostnader för kommunerna. En kostnad som inte finansieras via staten och som kommunerna får på köpet. Det kan också vara ett skäl till att en del är tveksamma till att ta in förstelärare till exempel.

Men om ett parti nu vill höja lönerna genom ett riktat statsbidrag – kan man tvinga kommunerna att säga ja? 
– Nej, riktade statsbidrag fungerar så att det är upp till kommunerna själva att genomföra det. Det enda som återstår då är att lagstifta om det och det kan man ju inte gärna göra eftersom det trots allt är parterna som ska komma överens. Det finns aldrig någon garanti, med riktade statsbidrag, att sakerna faktiskt blir genomförda. 

Om ett sådant statsbidrag skulle införas – kan man garantera att kommunen inte samtidigt låter bli att höja grundlönen?
– Nej, så skulle det kunna bli. Det skulle kunna vara så att den normala löneökningen, om man inte har ett fastställt belopp utan sifferlösa avtal, blir mindre. Det är inget som går att kontrollera.

Nationalekonomen Jonas Vlachos ser även han en rad problem med att gå ut och lova högre lön. 

– Ett generellt problem är att staten har väldigt svårt, inom ramen för dagens decentraliserade system, att påverka sådana här saker. Det är möjligt att Miljöpartiet har en smart teknisk lösning men jag har lite svårt att se hur den skulle se ut, säger han.

Precis som Annika Wallenskog tar han upp karriärlärartjänsternas finansiering som en tänkbar modell. 

– Men när det gäller karriärlärartjänsterna vet vi inte vad de långsiktiga konsekvenserna blir. Möjligheten finns att löneutvecklingen för de här lärarna på sikt halkar efter. Det skulle kunna bli svårare för en förstelärare att få upp sin grundlön om arbetsgivarna tycker att: de har ju redan 5000 kronor extra så det finns ingen anledning att ge särskilt mycket till just dem. 

Att bara öka det generella stadsbidraget till kommunerna och säga att vi hoppas att det ska användas till lärarlöner fungerar inte, menar han. Det finns ingen anledning att tro att pengarna då hamnar just i höjda lärarlöner. 

– Men även med riktade statliga bidrag är det svårt att garantera slutresultatet. Tänkt dig att huvudmännen har sina egna fortbildningssatsningar till exempel. Om det finns statlig finansiering att ta del av så kanske man skär ner på den egna potten. Så det är inte alls säkert att sådana satsningar leder till en ökning i praktiken, säger Jonas Vlachos. 

Jonas Vlachos kallar det ett klassiskt problem när det gäller resurstilldelning. Man ökar finansieringen på ett ställe men har egentligen ingen kontroll över om det försvinner någon annanstans. 

– I och med att man inte har kontroll över hela budgeten till skolan så är det otroligt svårt att förhindra att sådant händer om inte huvudmännen själva anser att det ligger i deras intresse att faktiskt genomföra de önskade satsningarna, säger han.