Replik

”Stöket är inte bara lärares ansvar”

Marcus Samuelssons svar, i förra numret av Skolvärlden, till en lärare som har problem med störande elever, är symptomatiskt för mycket av det som gått snett i svensk skola.  Jag vill ingalunda bestrida att Samuelsson har kloka råd att förmedla – givet förutsättningarna i våra klassrum.

Såsom framgår av hans resonemang förväntas lärare ta alla problem med arbetsro som ett personligt misslyckande; följaktligen är det också ett personligt ansvar för läraren att lösa problemen. ”Lärare som misslyckas med sitt ledarskap har inga universalverktyg att ta till.”

Marcus Samuelssons inställning visar på något jag ser som ett fundamentalt systemfel: att vi alltid diskuterar denna problematik utan att med ett ord nämna elefanten i rummet. Att vi har stökigare klassrum än varje annat jämförbart land; att vi är världsmästare på att komma försent; att vi har gjort hörselkåpor till standardutrustning på många skolor; att vi under de senaste decennierna har haft sämre kunskapsutveckling är något annat industriland.

Vi har alltså att göra med orsakssamband som ligger långt utanför den enskilde lärarens räckvidd. I brist på ”universalverktyg” lämnas läraren ensam att återigen uppfinna hjulet varje gång problemen dyker upp. Signifikativt nog säger Marcus Samuelsson ingenting om föräldrars ansvar, heller ingenting om skolledningen. Allt vilar alltså på läraren. Trots detta vill han ändå skänka den förtvivlade läraren en strimma av hopp: ”så länge du undviker bestraffningar och aggressivitet kommer eleverna sannolikt att följa lärarens önskningar”.

Beror alltså våra disciplinproblem på att svenska lärare är mer benägna till aggressivitet och bestraffningar än lärare i andra länder? Är problemet inte snarare det omvända: att våra elever är så oerhört trygga i att det inte finns några regler de inte kan bryta mot, så länge de bara är villiga att Prata-Om-Det efteråt? Hur eleverna än beter sig är läraren alltid villig att respektera deras bevekelsegrunder, samt att kompromissa fram en lösning på alla problem genom att ändra sitt eget förhållningssätt och/eller sin undervisning.

Följden av detta har blivit att den svenska skolan numera är en relations- och trivselskola, där kunskaper och mätbara resultat inte prioriteras. Någon kan naturligtvis här hävda att det har stora fördelar att alla disciplinfrågor diskuteras och förankras hos eleverna. Vi hjälper eleverna på detta sätt att utveckla social kompetens; vi får mindre utslagningsmekanismer och ett större psyko-socialt välbefinnande jämfört med mer auktoritära skolsystem.

Värdet av detta ska alls icke underskattas, men vi måste ändå fråga oss om vi är beredda att betala priset i form av ständigt sjunkande kunskapsresultat. Jag tror att vi lärare helt enkelt måste ändra våra prioriteringar och sluta att ta på oss skulden för problem som i grunden bara kan lösas betydligt högre upp i beslutskedjan. Vi måste inse att problem med störande elever ska lösas omedelbart (med ett avsevärt större engagemang från föräldrarna) och inte via terapisoffan. Annars kan vi inte ge eleverna den kunskapsutveckling de måste ha rätt till. Om vi fortsättningsvis vill kunna kalla oss en kunskapsnation.

Av Åke Strandberg
Högstadielärare/lektor i moderna språk

Kommentera