Stor oro bland lärare inför skolstart: ”En omöjlig uppgift”

I Stockholm ska 20 procent av undervisningen ske på distans, i Kristianstad är motsvarande siffra 50 procent för årskurs 2 och 3, medan man i Göteborg väljer att starta varje skoldag senare för att avlasta kollektivtrafiken. Att åtgärderna i kommunerna ser olika ut är tydligt, men ända ner på skolnivå ser det olika ut. I en tråd på Facebook vittnar vissa lärare om stora gemensamma samlingar, medan alla möten sker digitalt eller utomhus på andra skolor. På Stockholms Estetiska Gymnasium utrustas lärare som vill med både munskydd och visir, skriver SvD.

Men om åtgärderna ser olika ut runt om i landet, är oron på många håll gemensam. En av dem som är oroliga inför skolstarten är Christina Englöf som arbetar som lärare på Karlfeldtgymnasiet i Avesta.

– Vi är i ett läge nu där eleverna längtar tillbaks till skolan. Från att vissa har tyckt att skolan är ett nödvändigt ont är det positivt att de nu har förstått att det är bra att vara i skolan. Men att bedriva en smittsäker undervisning känns i många lägen som en omöjlig uppgift i en verksamhet som skolan.

Lokalombudet Pia Boiardt är inne på samma spår:

– Det finns en jättestor oro och en stor frustration att man öppnar gymnasieskolan. Många undrar om det överhuvudtaget är möjligt att följa rekommendationerna i skolan. Här skulle jag önska utökade garanterade bidrag från regeringen för att kunna minska stora grupper och kunna hålla rekommenderade avstånd och behålla kvalité i undervisningen. Är man utbildningsminister så ska man ha skolans perspektiv och värna om tryggheten i skolan – det är faktiskt liv och död det gäller. Skolan ska inte vara en förvaringsplats för barn och ungdomar, det ska vara en trygg arbetsplats där det bedrivs kvalitativ undervisning.

Mer central styrning hade behövts för att minimera riskerna, menar Pia Boiardt.

– Vi har haft ett helt sommarlov, Skolverket har haft tid på sig att förbereda men ingenting har gjorts under en hel sommar. Jag tycker det är absurt att 290 kommuner och många, många fler privata entreprenörer nu ska sitta och komma på hur man gör för att följa riktlinjerna.

Ingenting har gjorts under en hel sommar

Även Christina Englöf upplever att lite har gjorts sedan den 15 juni när gymnasieskolan formellt öppnades.

– Det kändes bra då, jag tänkte att på två månader måste man komma fram till tydliga direktiv från Skolverket, till huvudmannen och ner till respektive enhet. Men det har inte skett, på presskonferensen med Skolverket sa Peter Fredriksson ”lyssna på lärarna”. Men vi är inte i ett inlyssningsskede nu, vi är i ett skede av pedagogisk planering.

Hon tror att huvudmännen hade en förhoppning om en minskad smittspridning och lättade restriktioner.

– Men till slut upptäcker man att det är samma förhållanden som det var i våras, möjligen något sämre med tanke på att unga börjar strunta i att distansera sig. Då finns det plötsligt ingen plan b och det är bara en vecka kvar.

Mycket hamnar därför på lärarna, menar Christina Englöf.

– Vi ska se över våra scheman och komma med förslag om vi upplever att vi har för stora grupper i underdimensionerade klassrum, detta medför en uppenbar risk för godtycke när den enskilde läraren ska bedöma situationen. Dessutom känner jag att de här första dagarna hade jag velat ägna åt en pedagogisk planering och inte hur jag ska kunna bedriva undervisning på ett smittsäkert sätt. Det åligger tveklöst arbetsgivaren, men hittills den här veckan har jag gått och tänkt på hur jag ska göra med olika grupper på schemat.

Hade hon fått önska hade hon velat ha centrala och tydliga riktlinjer som var lika för alla. Nu kommer hon själv välja att köra på varannan stol-principen i sitt klassrum.

– Är klassrummet dimensionerat för 30 får 15 plats. Det är enkelt och tydligt. Men det blir rörigt för eleverna om lärare gör olika.

Ett annat önskemål är utökad städning.

– Våra lokalvårdare gör ett jättebra jobb, men en ytterligare städning kommer vi inte få för det finns inga pengar till det.

Det var som att man hade strukit fem månader i almanackan.

Ekonomin sätter käppar i hjulet över lag när det kommer till åtgärder, menar Christina Englöf, som upplever att hennes närmaste chefer i stort sett har gjort vad de kan utifrån förutsättningarna. Hon är dock kritisk till att man valde att samla hela personalstyrkan, över 50 personer, till ett gemensamt möte i aulan. Själv höll hon sig hemma eftersom hon var förkyld.

– Det gav mycket oroande signaler om hur man ser på läget. Det var precis som att man har strukit fem månader i almanacken. Tjoff. Nu är allt som vanligt.

Lokalombudet Pia Boiardt tycker att det gemensamma personalmötet var olyckligt:

– Vi har nu fört fram att konferenser och möten behöver vara digitala, samma sak ska gälla stora elevsamlingar.

I övrigt ser Pia Boiardt en risk för ökad arbetsbörda, med undervisning både på plats och på distans eftersom stora grupper kan behöva delas och komma på halva lektionstiden. Dessutom kommer troligtvis elever i riskgrupp eller med nära i riskgrupp att behöva distansundervisning. Det kan bli heltid för läraren plus distansundervisning.

Vi har varit jätteförsiktiga. Nu kastas jag plötsligt in i en helt annan verklighet.

– Här behöver vi se över vad som kan göras. Vi lärare är ambitiösa och duktiga så det blir lätt att man jobbar dubbelt. Där måste vi som fack vara jättenoga med att faktiskt förmedla att det är en speciell situation. Lärare bör inte ha krav på att lyckas lika bra som vanligt när det är en kris och förutsättningarna ser helt annorlunda ut. I en kris får vi göra det bästa vi kan under rådande omständigheter och det är faktiskt bra nog. Det har ledningen hittills visat förståelse för. Överlag upplever jag att de har varit lyhörda för lärares oro och behov av att få till alternativa lösningar.

Samtidigt ökar en eventuell distansundervisning arbetsbördan, menar Christina Englöf.

– Definitivt, eftersom man hela tiden måste vara jättetydlig för att det inte ska uppstå missförstånd. Under våren gick jag upp och satte mig vid datorn halv åtta varje morgon och sedan satt jag till klockan fem, sedan var jag supertrött. Det ger definitivt ökad arbetsbelastning.

Själv planerar Christina Englöf att vara på plats, men med en man i riskgrupp är hon rädd och oroad över hur hösten ska bli.

– Under hela den här perioden har vi varit jätteförsiktiga, vi har veckohandlat och min man har inte varit inne i en affär på fem månader. Nu kastas jag plötsligt in i en helt annan verklighet och vet inte hur jag ska tänka. Ska jag ha distansundervisning för att vi ska känna oss trygga? Fastän jag vet att det inte är bra för eleverna. Eller ska jag gå till jobbet och känna att jag gör en samhällsnytta?