Studie visar: Därför kritiserar lärarna karriärtjänster

Det finns många åsikter om karriärlärarreformen och en vanlig synpunkt är att den splittrat lärarkåren. Denna bild bekräftas av en studie genomförd av Mikael R Karlsson och Peter Erlandson, doktorand respektive docent i pedagogiskt lärande vid Göteborgs universitet.

Peter Erlandson och Mikael R Karlsson har under en längre tid, fem år, följt en och samma gymnasieskola där de gjort observationer, intervjuer och samlat in dokument.

– Det började med att jag ville skriva om förändring och skolutveckling. Mitt uppe i detta kom förstelärarreformen och jag märke att lärarna blev upprörda och väldigt kritiska. Det enda som överträffar detta är reaktionerna på lärarlönelyftet, säger Mikael R Karlsson.

Studien forskarna genomfört är en djupdykning på en enda skola så det är svårt att dra slutsatser om vad lärare i gemen tycker om karriärtjänsternas införande.

– Men bland ”våra” lärare var de allra, allra flesta negativa på något sätt. Det fanns förstås även de som såg fram emot att kunna konkurrera, men de som hörts är kritikerna. Och jag tycker att det är de rösterna som är intressanta: varför är de så arga?

Ja, varför är de det?

– De tycker framförallt att systemet är orättvist. Och de vantrivs med det individuella och konkurrensfixerade systemet. Som någon sa: ”Det var inte detta jag blev lärare för”. Vi menar att det skett en förskjutning av rättvisediskursen inom skolan – från en idé om solidaritet och likvärdighet till att rättvisa istället handlar om vars och ens rätt att konkurrera. De lärare som gillade det gamla tänket vantrivs i den nya ordningen och ser förstelärarsystemet som ett hot.

Mikael R Karlssons avhandling består av fyra artiklar vars gemensamma nämnare är de genomgripande förändringar som gjorts i svensk skola, från kommunaliseringen och framåt, och hur dessa tagits emot ”på golvet”.

– Slutsatsen Peter Erlandson och jag drar är att det under en slöja av administrativ teknologi har skett en stor ideologisk omsvängning. Det lärarna möter i sin vardag är att de ska konkurrera om positioner (förstelärartjänster) och om lön (lärarlönelyftet) men bakom detta finns förstås en ideologi som New public management och marknadifiering, en avspegling av det som sker i välfärdssamhället i stort, säger han.

Vad förstelärarna faktiskt gör kan skilja sig åt från skola till skola. På skolan i studien hade förstelärarna ett tydligt uppdrag att utveckla skolans kvalitet.

Om en lärare tar på sig extra uppgifter, i egenskap av förstelärare, är det inte rimligt att den personen också får högre lön?

– Jo, med det fick man innan också. Skillnaden nu är att förstelärartjänsten är utsedd från ledningen. Tidigare fanns på den här skolan ett system med huvudlärare som valdes av kollegier och var en person som kunde föra lärarnas talan. I och med förstelärarreformen har det formulerats tydliga kriterier, det handlar om skolutveckling – och det kan förstås vara bra – men det är skolutveckling så som skolledningen vill ha den. Förstelärarna får i uppdrag att bedriva den utveckling som ledningen bestämt. Det möter motstånd.

Peter Erlandson och Mikael R Karlsson har fortsatt följa skolan och ser att lärarna nu hittar strategier för att hantera systemet även om man inte gillar det. Man agerar helt enkelt så att det blir mer som det var tidigare. Mikael R Karlsson kallar det ett ”tyst motstånd” bland lärarna.

– Lärarna är jättebra på att få det att se ut som man gör det makthavarna vill men så gör man ändå som man själv vill. Så i praktiken skulle jag säga att det inte är så jättestor skillnad nu mot hur det såg ut med huvudlärarna. Så blir det när reformer implementeras, mycket ska förhandlas och förstås på vägen, det blir aldrig precis som makten tänkt sig.

Tidigare har Skolvärlden skrivit om Johan Alvehus forskning om karriärreformen ur ett professionsperspektiv. Johan Alvehus menar att lärarprofessionen stärkts av karriärlärarreformen genom att förstelärarna tagit över uppgifter som tidigare legat på framförallt biträdande rektorer som till exempel att administrera nationella prov, sköta likvärdighetsarbete och koordinera personalplanering och därmed tagit kontroll över frågor rörande deras egna arbetsvillkor.

Kan reformen haft positiva effekter samtidigt som lärarna inte gillar utvecklingen?

– Svaret på det beror helt på vad man tittar på. Det kan absolut vara bra att förstelärare arbetar dem skolutveckling, det är ju lärarna och inte rektorerna som sitter på de största pedagogiska expertkunskaperna Men givet det jag sa innan, om att vi sett att det inte blivit så stora förändringar i praktiken, så tycker jag att det är svårt att tala om positiva effekter.
– Det är inte heller givet att det är lärarprofessionen som stärks med förändringar som förstelärarreformen. Det enda som är helt säkert är att administrationen tar mer plats när man skapar nya administrativa kategorier.