sva_debatt_0

”Vi måste måna om SVA-ämnet, våra svensklärare och våra elever”, skriver ämneslärarstudenten Ida Caesar.

Debatt

”SVA-ämnet räddar elever och svensklärare”

Debatt. ”Vi måste måna om SVA-ämnet, våra svensklärare och våra elever”, skriver Ida Caesar, ämneslärarstudent.

Samtidigt som svensklärare redan har hög arbetsbelastning behöver allt fler elever, många nyanlända, särskild hjälp med sin svenska. Flerspråkiga elever utan svenska som modersmål och med bristande svenskkunskaper går ofta i samma klass som högpresterande förstaspråkstalare och allas behov ska tillgodoses av den undervisande svenskläraren.

Idén om det är inte ny. Redan 2004 ville Myndigheten för skolutveckling lägga ned ämnet svenska som andraspråk (SVA) och istället introducera ett utvidgat svenskämne där svenskläraren anpassar sin undervisning, och i förlängningen sig själv, efter alla elevers olika behov.

Vad som glöms bort är att när en elev skriver ”jag har glömt vad heter han” eller ”Igår jag köpte en ny dator” är det normluckefel som avviker helt från det svenska språksystemet och förstaspråkstalares språkkänsla. För att korrigeras behöver eleven hjälp från en lärare som inte bara är kunnig, utbildad och behörig i andraspråksinlärning utan som också får lov att prioritera andraspråksmetodik i klassrummet.

Förenklat kan SVA-ämnets existens försvaras med begreppsparet bas och utbyggnad. Basen står för den språkliga bas som förstaspråkselever har med sig sedan tidiga skolåldern (morfologi, syntax, samtalsstruktur, semantisk känsla, m.m.) medan utbyggnaden av basen innefattar skolspråk såsom läs- och skrivförmåga och ämnesspecifikt språk. I ämnet svenska är förstaspråkslärarnas behov av utbyggnad normgivande medan språkbasen tas mer för given.

Sålunda är en behörig svensklärare inte per automatik kunnig i andraspråksinlärning eller hur språkbasen bäst lärs ut till andraspråksinlärare. Den kunniga SVA-läraren kan justera sin undervisning så att den sammanfaller med vad våra elever med svenska som andraspråk behöver för input för att komma vidare i sin inlärning.

När lärare saknar expertis eller tid för att ändamålsenligt justera sin undervisning faller ansvaret för inlärningen istället på eleven själv vilket har visats vara mindre effektivt än explicit och lärarledd undervisning. Särskilt i grammatik har SVA-elevers utveckling visats vara särskilt beroende av kvaliteten på den input som eleverna får snarare än kvantiteten.

Det fäller en skugga över den direktintegrering som sker i ett utvidgat svenskämne där kvantiteten språk, särskilt språk från andra elever, felaktigt påstås gynna SVA-eleverna i alla lägen.

Ändå är det ett återkommande argument att andraspråksinlärare måste ”inkluderas” i SVE eftersom SVA är exkluderande till sin natur. Ironiskt nog blir inkluderingen exkluderande när eleverna inte får den hjälp de behöver och istället riskerar att falla mellan stolarna. När lärare inte har möjlighet att tillgodose både förstaspråks- och andraspråksinlärares behov så återstår det att ge eleverna icke godkända betyg.

Vi borde skona lärare i svenska från för hög arbetsbelastning och orimliga krav. Genom att främja flerspråkiga elevers inkludering i klassrummen för SVA istället för SVE kan vi ge dem den uppmärksamhet de behöver och har rätt till. Vi måste måna om SVA-ämnet, våra svensklärare och våra elever.

Ida Caesar, ämneslärarstudent i Lund

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm