elisabeth_engvall_younsi_2

Elisabeth Engvall Younsi är lärare i svenska och franska på Värmdö gymnasium.

| Foto: Magnus Glans
Läsa och skriva

Svenskläraren: ”I dag vill fler skriva än tidigare”

Den senaste tiden har larmen duggat tätt om att unga skriver dåligt. Elisabeth Engvall Younsi vänder på perspektivet. 
– Vi har en skrivande generation och det tycker jag är ett guldläge, säger hon.

Elisabeths fyra tips om skrivning i klassrummet

Sätt grunderna

  • Jobba med en bra lärobok och ”traggla” grunderna. Först när man vet hur språket är uppbyggt går det att ta ut svängarna lite mer.

Nyttja lektionstiden

  • Rätta så mycket som möjligt under lektionstiden. Gå runt, kolla, läs igenom. Plocka ut några svar eller meningar och diskutera det. Det är ett sätt att utnyttja lektionerna.

Prata om språket 

  • Kamratrespons kan fungera men måste vara väldigt styrd och uppbyggd kring bitar som ska finnas med i en viss texttyp. Kamratresponsen bör lämnas in till läraren. Om man vet att den ska skickas in till läraren görs jobbet mer ordentligt. 

Läs

  • Läsande är grunden för skrivande och det måste få ta plats. Läsning skall ske till största delen på lektionstid under lärarens vakande öga. Läs samma titel så att klassen kan följas åt.

”Okej, nu ska ni laga de här meningarna. Rätta till de här meningarna, sitt två och två.”

Så kan det låta när Elisabeth Engvall Younsi på Värmdö gymnasium undervisar sina elever i svenska. Hon brukar använda verkliga exempel på språkmissar som elever från tidigare årskullar gjort i samma ålder. 

– Det jag vill åt är exempel på vanliga misstag som ungdomar gör i dag.  När de sitter två och två och rättar, då får vi till riktigt intressanta samtal. Var ska punkten vara? Behöver vi ens sätta punkt eller ska vi sätta ihop satserna med en konjunktion? förklarar Elisabeth Engvall Younsi.

En annan av hennes favoritövningar är att ta en tidning och be eleverna leta efter olika tecken, det kan vara kolon eller semikolon. 

– Då ser man hur ofta de används fel. Eleverna klipper ut exempel och blir språkdetektiver. Sedan pratar vi om det tillsammans. 

För att kunna ha den här typen av samtal om hur man använder punkt, kolon eller till och med semikolon (det är alltid minst en elev i varje grupp som går i gång på det här med semikolon, skojar Elisabeth) så krävs det att eleverna vet vad det är och hur dessa skiljetecken används. Därför måste man sätta grunden ordentligt. 

– Det är inte tråkigt att göra uppgift efter uppgift i en lärobok. Det är nödvändigt. Man kan inte spela ”Månskenssonaten” om man inte tragglat skalorna först. Det går inte att diskutera huvudsatser och bisatser om inte eleverna vet vad det är. 

Elisabeth Engvall Younsi har arbetat som lärare i 20 år. Under den tiden har hon hunnit vara på sex olika skolor, både på högstadiet och gymnasiet. Hon har haft elever av alla sorter: de som har klarat skolan bra och de som av olika anledningar haft det tufft. I dag är hon lärare i svenska och franska på Värmdö gymnasium. 

Dagarna före Skolvärldens intervju sänder Sveriges Television dokumentären ”Skrivglappet” om att ungdomar i dag skriver sämre än tidigare. Elisabeth Engvall Younsi har följt debatten efteråt med stort intresse och viss indignation. 

– Det är klart att elevers skrivande i mångt och mycket blir mer slarvigt och att mobiltelefonerna bidrar är nog ingen vågad gissning. Men … jag väljer att se det positiva. 

När Elisabeth Engvall Younsi diskuterar ungdomars skrivande vänder hon på perspektivet. För det första är det fler som skriver i dag än tidigare, och det beror också på telefonerna och andra digitala hjälpmedel som ”paddor” och datorer. 

– Det som var svårast förr var att få folk att börja skriva. Det fanns en skrivängslan. Många skrev inte, de var inte en skrivande generation. 

Med dagens unga är det tvärtom, de skriver hela tiden. I stället för att ringa chattar de och messar med varandra. Det skiftet från talat till skrivet språk måste vuxna i allmänhet och lärare
i synnerhet förstå, menar Elisabeth Engvall
Younsi. 

– Visst finns det texter med många fel, men många av de eleverna hade inte skrivit alls för 20 år sedan. Nu finns inte riktigt den ängslan längre och då har vi något att jobba med. Vi har en skrivande generation och det tycker jag är ett guld–läge, säger hon. 

”Många ungdomar skrev inte förr, de var inte en skrivande generation”, säger Elisabeth Engvall Younsi.
”Många ungdomar skrev inte förr, de var inte en skrivande generation”, säger Elisabeth Engvall Younsi. | Foto: Magnus Glans

I stället för att bejaka ungdomars skrivande tycker Engvall Younsi att alltför många vuxna förfasar sig, ibland med en närmast obehaglig underton. 

– Senast läste jag i Svenska Dagbladet där en professor i spanska raljerade över en elevs tenta-svar. ”Oj, oj hur kunde den här eleven tro att den platsade på ett universitet”, var budskapet. Vi kan inte backa till att personer med läs- och skriv-svårigheter inte ska få läsa vidare.

Det går inte att ta miste på glädjen och entusiasmen när Elisabeth Engvall Younsi pratar om sitt jobb. Hon berättar om positiva lärdomar och misstag med samma engagemang. 

En av de svåraste utmaningarna som lärare i svenska möter är att det tar mycket tid att rätta skrivuppgifter. 

Elisabeth Engvall Younsi håller med, men menar att rättning är en kärnuppgift för lärare.

– Rättning kan man inte effektivisera, det måste få ta tid, slår hon fast. 

Däremot går det att jobba annorlunda med vissa typer av uppgifter. Elevrespons är en metod som många använder, så även Elisabeth Engvall Younsi.

Hon menar att förhållningssättet lämpar sig väl för skrivande som följer en tydlig mall, exempelvis debattartiklar. Då kan eleverna bocka av om det finns en tes, en inledning och en argumenterande del. I friare texter som krönikor fungerar elevrespons sämre. 

– Att tro att eleverna ska rätta varandras texter språkligt tycker jag är fel. De allra flesta elever besitter inte den typen av kunskaper. Det kan dessutom vara känsligt att rätta en kamrats text. 

Ett annat sätt att ge feedback utan att ta fram rödpennan är att samtala enskilt med varje elev om en text. Den möjligheten finns dessvärre sällan för flertalet lärare eftersom alla grupper inte klarar av att jobba självständigt när läraren lämnar klassrummet. 

Det är inte fult att använda läroboken, så gör det. 

Elisabeth Engvall Younsi försöker bland annat göra det inför de nationella proven i årskurs tre på gymnasiet. Eleverna får testa att skriva ett pm och senare, när gruppen jobbar med något annat, får eleverna komma ut i korridoren och prata enskilt med sin lärare. 

– Jag har inte rättat texten före, jag läser upp texten tillsammans med eleven och så rättar vi samtidigt. Det kan vara ”bra, det här var starkt”, men det kan också handla om att vissa fel återkommer, berättar Elisabeth Engvall Younsi och tillägger:

– Men den typen av samtal är omöjliga om man inte gått igenom vad en huvudsats eller bisats är.

Där var vi tillbaka i de viktiga grunderna igen. Under intervjun återkommer hon ofta till hur viktigt det är att hjälpa eleverna att nöta in språkets byggstenar. 

– Det är inte fult att använda läroboken, så gör det. Sen kan man ha kul och ta ut svängarna däremellan. 

För egen del, som lärare, är rättning en av grunderna i jobbet, en uppgift hon tar på stort allvar. Tiden är förbi när Elisabeth Engvall Younsi lämnade tillbaka rättade skrivuppgifter just innan lektionen slutade. 

– Nej, då är risken stor att alltför många bara kollar på betyget och sen trycker arken i närmaste papperskorg. Det har hänt mig, men nej, så jobbar jag inte längre, konstaterar hon.  

Numer delas skrivuppgifterna ut när 20 minuter återstår av lektionen. 

– De måste läsa igenom kommentarerna på lektionstid. Har man gjort jobbet, lagt ner tiden, då måste man se till att eleven noga läser rättningarna. Annars är det helt onödigt.

Att utnyttja lektionstiden effektivt är en viktig del i Elisabeth Engvall Younsis lärargärning. Även om hon i dag jobbar på en skola med bra förutsättningar och där flertalet elever är studiemotiverade brinner hon för det kompensatoriska uppdraget. 

– Vissa elever kan man lämna med vad som helst för de har hjälp hemma. Sedan är det väldigt många som inte får någon som helst hjälp. Därför måste så mycket som möjligt ske i skolan. 

Målet, säger hon, är att tragglandet, samtalen och skrivuppgifterna ska leda till bättre texter i gruppen. 

– Varje textgenre har sina nycklar som man måste hitta. Jag vill att de ska känna sig säkra på sitt skrivande, att de ska klara olika språkliga arenor och känna skillnaden mellan ett formellt och ett icke-formellt språk.  

Kommentera