”Sverige har låg skolsegregation”

Den svenska skolan har betydande problem. Pisa-undersökningen tydliggör obarmhärtigt resultatfallet. Vi behöver fokusera på hur vi kan vända utvecklingen och öka kvalitet och resultat i skolan.

Trots detta, och det faktum att OECD har kommit med en mängd rekommendationer kring hur vi kan vända utvecklingen, så domineras den svenska skoldebatten av att skillnaden mellan skolor ökar, både sett till skolornas genomsnittliga resultat och elevernas bakgrund. Orsaken till att skillnaden mellan skolor ökar beror enligt tunga röster som Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) och Skolverket till allra största delen på det segregerade boendet. Till liten del läggs också orsaken på möjligheten att välja skola – 18 procent enligt IFAU. 

Men hur mycket har skillnaden mellan skolor ökat? Inte så mycket som debatten ger sken av. IFAU menar att ökningen i ett internationellt perspektiv är låg. Sett till elevernas bakgrund har Sverige både 1993 och 2009 låg eller genomsnittlig skolsegregation. Även skillnaden mellan skolors resultat är låg i ett internationellt perspektiv, visar till exempel Skolverkets Pisa-rapport från 2013.

Från en låg nivå har ökningen varit liten – och det fria skolvalets inverkan är liten.

Flera forskningsrapporter har också visat att likvärdigheten – i betydelsen hur elevernas bakgrund påverkar deras skolresultat – inte minskat. När likvärdigheten inte minskat går det inte att hävda att det är en orsak till sämre resultat i skolan.

Integration är viktigt av andra anledningar än skolresultat. Skolan kan – jämte andra delar av samhället – bidra till integration och då är skolvalet fundamentalt med tanke på hur segregerat boendet är på vissa platser. Men i debatten om skolornas resultat, menar jag att frågan om skolsegregation är för dominant. Det fokuseras på fel saker i arbetet med att vända trenden.

Det är lärares och skolledares förmåga och förutsättningar för att åstadkomma framgångsrik undervisning som är viktigast för att elever ska lyckas. Den slutsatsen drar jag av OECD:s ”Improving Schools in Sweden”, som presenterades i våras.

Centralt i OECD:s rekommendationer för att vända resultatet är att kvaliteten på undervisningen behöver höjas. De understryker vikten av att lärarna har höga förväntningar på alla elever – oavsett elevens bakgrund – och att lärar- och skolledaryrket måste bli mer attraktivt. Pedagogiskt ledarskap, kollegialt samarbete och professionell utveckling behöver prioriteras. I ett läge med lärarbrist behövs de bästa lärarna på skolorna med störst utmaningar. OECD föreslår viktad resursfördelning och det ser vi allt mer av i dag.

Det är professionell utveckling som behövs i skolan. Politikerna behöver ta av sig sina ideologiska skygglappar och låta skolor, oavsett huvudman, få bidra till att höja resultaten.

Den enskilda eleven har helt tappats bort i debatten. Hen som tack vare skolvalet fått möjlighet att gå i den skola som passar bäst, en annan än den närmsta. Men många är oinformerade om att det finns ett skolval, därför behövs bättre information. Idén att placera elever i skolor så att det blir ”rätt blandning” är väldigt avslöjande. För mig är det oacceptabelt att betrakta elever som spelpjäser i stället för att de får förutsättningar att tillämpa sin lagstadgade rätt att välja.

Mot bakgrund av den svenska skoldebatten är det intressant att påminna om några av de påpekanden som OECD gör:

• Förbättra resultaten och höj elevernas målsättning.

• Tro på att alla barn kan lyckas.

• Inget skolsystem håller högre kvalitet än dess lärare.

• För Sverige handlar det inte främst om hur mycket man satsar, utan vad man lägger resurserna på.

• I de bästa skolsystemen har man en genomtänkt rekrytering och fortbildning för lärarna. Man lockar till sig de bäst lämpade och sätter in insatser för lärare som inte lyckas. Där finns också vägar för lärare att utvecklas inom sitt yrke.

Förhoppningsvis kan vi få en debatt som fokuserar på bland annat dessa frågor. Då finns det en god chans att vi kan vända utvecklingen tillsammans.     

Ulla Hamilton
vd, Friskolornas riksförbund