”Sveriges lärare och syv förtjänar bättre”

Nu är det bara timmar kvar till att medlemsomröstningen om vår framtida fackliga organisering stänger och oavsett vad den ger vid handen så kvarstår ett faktum, Sveriges lärare och syv förtjänar bättre.

Bättre lön, bättre arbetsmiljö, bättre möjligheter till ett liv i balans. Vi måste alltså se till att våra fackliga ansträngningar ger bättre resultat. I grunden är det vad omröstningen handlar om – bedömer vi att Sveriges Lärare ger oss de bästa förutsättningarna för detta, eller tror vi att LR som enskilt förbund, vid sidan om ett nytt LF i Saco, bättre klarar av att driva utvecklingen i rätt riktning?

Om situationen hade varit annorlunda hade vi kanske inte behövt fundera särskilt mycket på hur vi är organiserade. Men vi kan så klart inte vara nöjda med att medlemmarna skattar den fackliga leveransen lägst i de frågor som är viktigast för dem, även om det inte är några direkta underbetyg som LR:s medlemmar ger förbundet.

Lokalt har dominerat

I debatten kring omröstningen upplever jag att det lokala perspektivet har dominerat, vilket är förståeligt, men jag ställer mig tveksam till om det är på den nivån vi kan vända trenden i skolan, om det är där vi kan leverera den förändring medlemmarna behöver och vill ha. Min erfarenhet är att det lokala arbetet är ett tappert ställningskrig i vilket vi långsamt tappar millimeter efter millimeter. Inte för att vi gör något fel, utan för att vi lokalt oftast inte kommer åt det som driver utvecklingen åt fel håll.

Det är bland annat därför som vi vill se staten ta ett större ansvar för skolan och jag tror också att det är därför som så många motioner de senaste kongresserna har handlat om att tvinga fram centrala lösningar och garantier som huvudmännen inte kan kringgå eller göra våld på lokalt. Med få undantag upptäcker vi att det vi vill uppnå inte kan åstadkommas ens genom centrala kollektivavtal, utan att det är politiska beslut och systemförändringar som ska till för att en egentlig förändring ska ske.

Det vi behöver är en ny färdriktning för svensk skola. Vi behöver kunna tro på att nästa år innebär bättre möjligheter att undervisa och vägleda – inte på att vi måste stålsätta oss inför ännu tuffare villkor. Vi behöver kunna vara optimistiska över att nästa årskull får med sig ännu fler kunskaper, färdigheter och förmågor – inte befara att de drabbas av fler sparbeting.

Rösta om du inte gjort det

Vi behöver uppleva att skolan är en samlande och utjämnande kraft – inte en katalysator för ökade klyftor. Vi lärare och syv behöver få göra den skillnad vi vet att vi kan göra och vi måste kunna lita på att vi belönas i nivå med vår utbildning, erfarenhet och arbetsinsats.

Vi vet alltså vad vi vill och till och med hur vi ska komma dit. Det handlar om en mer rättvis modell för skolans finansiering, om säkrad professionell autonomi och reglerad undervisningstid, om ett reviderat kösystem och en uppgörelse med marknadsskolans mekanismer. Det handlar om ett professionsprogram värt namnet och ett nytt lönesystem. Om detta är lärarfackförbunden helt eniga. Men hur frammanar vi den kraft som behövs för att för att sätta tryck på våra motparter samt för att pressa politiken att upphöra med ideologiska och identitetspolitiska utspel för att i stället lyssna på lärarkåren?

Är det genom att förbli vid och förädla de former för facklig organisering som gällt de senaste 40 åren, eller är det genom att koppla ett nytt grepp och bilda ett fackförbund med fler än 300 000 medlemmar, det tredje största i Sverige? Det är frågan, och än så länge har du möjlighet att vara med och bestämma svaret. Så om du inte redan gjort det, rösta!

Robin Smith, ledamot i styrelsen för Lärarnas Riksförbund
Samordnande ombud för privat sektor
Ledamot i styrelsen för distrikt Stockholm Stad

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.