Svidande NPF-kritik mot Skolverket

Regeringens beslut om ett kunskapslyft inom specialpedagogik för alla lärare är mer än välkommet bland medlemmarna i nätverket ”Barn i behov”, som består av föräldrar till barn med särskilda behov och andra engagerade vuxna. Men Skolverkets utförande av uppdraget lämnar en hel del övrigt att önska, enligt Malin Holm, psykolog och förälder till ett skolbarn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF), samt drivande i ”Barn i behov”.

– Vi vänder oss emot att de är så ospecifika i materialet. Det är otroligt mycket prat om relationsskapande och sociala förmågor. Men gruppen vi pratar om har ju funktionsnedsättningar, och det finns konkreta verktyg att ta till. Skolverkets idé verkar vara att inte peka ut någon, av rädsla för att stigmatisera. Men i den allvarliga situationen där lärare skriker efter verktyg blir det inte bra. Man måste nämna att det faktiskt handlar om individer som har särskilda behov, säger hon.

Vad är det som saknas i materialet?

– Det visar inte hur det särskilda stödet ser ut eller när det ska komma in. Vi vill se konkreta förslag: prova de här sakerna. I den kollegiala handledningen måste det bli mer konkret, det handlar för mycket om värderingar. Värderingar är viktigt, men det är nästan aldrig det som är problemet i klassrummen. Istället måste lärare får konkreta metoder och verktyg att jobba med, säger Malin Holm.

In en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver nätverket att myndigheten framställer specialpedagogik som ”dålig kosmetika i brist på kompetens i skolorna”.

– Det förs fram ett ideal att den inkluderande skolan är så bra på att möta allas behov att man inte ens behöver nämna att specialpedagogik behövs. Att om den vanliga pedagogiken bara är tillräckligt bra så räcker det för alla. Det går möjligen att föreställa sig det som ett utopiskt ideal, men om alla barn ska gå i samma skola måste vi vara beredda på att olika barn behöver olika mängd och typ av stöd, säger Malin Holm.

Hon tycker att Skolverkets sätt att hantera ämnet drabbar såväl lärarna som barnen i behov av stöd.

– Vi upplever att mycket skjuts över på läraren, med någon sorts moraliserande idé att läraren kan lösa allt, istället för att peka på de pedagogiska redskap som finns. Utan att tänka på hur mycket tid läraren har, vilken kompetens den har, hur många barn det handlar om etcetera. Det är orättvist mot lärarna och det är väldigt orättvist mot barnen. Att inte utrusta lärare med tydliga hjälpmedel för att tolka det här och hjälpa, det är upprörande.