annsofie

Ann-Sofie Selin

Stöd i Finland

Tidigare och bredare specialundervisning

I Finland är specialundervisning varken ovanligt eller konstigt utan ett strukturerat trestegsarbete som de flesta av eleverna möter i någon form under skoltiden. Samtidigt kämpar svenska lärare och föräldrar för elevers rätt till stöd, trots bottenresultat i Pisa jämfört med Finland.

Att det finska och svenska skolsystemet skiljer sig på flera punkter och att finska elever presterar betydligt bättre i Pisa är inte något nytt, men hur olikheterna tar sig uttryck inom stödundervisningen kanske inte alla känner till. Under ett seminarium om särskilt stöd i de båda länderna framkom att Finland fokuserar på tidigt stöd till en stor andel av eleverna, medan merparten av det svenska stödet ges i högstadiet.

– Man behöver ge tidigt stöd i förebyggande syfte som en del av allmänundervisningen. Elever har olika förutsättningar när de kommer till skolan, men de har inte inlärningssvårigheter. Det tar omkring tre år att få det, så om du lämnar ett barn med svårigheter och tänker att det fixar sig, hon växer till sig, så syns det kanske inte ordentligt förrän efter tre år då allt rasar och hon inte orkar kämpa längre. Då blir det mycket svårare att lösa eftersom man måste bygga upp både kunskaper och självförtroende, säger Ann-Sofie Selin, fil.dr. speciallärare på Cygnaeus skola i Åbo.

Finland har inga specialpedagoger av svenskt snitt utan bara speciallärare. De lägger i genomsnitt 66 procent av sin tid på specialundervisning, 22 procent på förberedelser och 12 procent på konsultation.

Från skolstart arbetar speciallärarna tillsammans med klasslärarna i klassrummen med att identifiera elever som behöver stöd, kartlägga behoven och kontinuerligt följa upp utvecklingen under låg- och mellanstadium.

Själva stödet delas in i tre steg i Finland: allmänt stöd, intensifierat stöd och särskilt stöd. Det allmänna stödet ges framför allt av klassläraren i klassrummet, men specialläraren är delaktig, ger tips och följer upp. Om det inte räcker skrivs en pedagogisk bedömning med tydliga mål och eleven får istället intensifierat stöd, som kan ges i klassen. Om det inte räcker görs en pedagogisk utredning och eleven får särskilt stöd och en individuell plan. Särskilt stöd ges inte alltid i klassen.

Ann-Sofie Selin berättar att hon arbetar kort och intensivt med eleverna i perioder för att få bästa resultat. Under en lektion hinner hon med tre olika elevgrupper.

– Jag jobbar inte lika mycket med alla elever i skolan, men alla ska ingå när jag kartlägger dem. Alla har rätt till allmänt stöd, det vill säga stödundervisning som ges av klassläraren, extra förklaringar, mer tid för prov och en inkopplad speciallärare. Vi strävar efter att arbeta i perioder och sätta upp tydliga mål för sex veckor som vi följer upp. Då eleven får intensifierat eller särskilt stöd definierar man målen och mängden i den individuella planen.

Sänker ni kunskapskraven i det läget?

– Vi minskar mängden. Vi tar bort det som är redundant, som bara gör att du blir mer förvirrad. Om du inte klarar att ta in allting så måste du fokusera på vissa saker och man måste inte kunna allt. Man kan skriva en uppsats på en sida med början, handling och slut. Man måste inte skriva en roman.

Specialpedagogikprofessorn Marjatta Takala vid Uleåborg Universitet har kartlagt skillnaderna mellan svensk och finsk specialundervisning. I Finland fick var åttonde elev intensifierat eller särskilt stöd i fjol, och enligt statistik från 2009 hade knappt en tredjedel specialundervisning.  I Sverige var andelen hälften så stor och bara 1 procent hade segregerad specialundervisning.

– Som ni ser har vi ett lite olika upplägg och olika åsikter om det här området. I Finland är specialpedagogiken väl synlig och godkänd av alla. I Sverige är den mindre synlig, men man är samtidigt duktigare på inkludering och konsultation, säger Marjatta Takala.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm