jessika_linde_brundin

”Vi behöver en skola som verkar för individuella skillnader”, skriver specialpedagogen Jessika Linde Brundin..

| Foto: Shutterstock, privat.
Debatt

”Till slut kommer inga elever vara kvar i klassrummet”

Debatt ”Genom att successivt mota bort valda elever så minskas också toleransnivån för olikheter”, skriver specialpedagogen Jessika Linde Brundin.

Just nu hörs en hel del röster som vill låta gällande att inkluderingen i skolan har gått för långt. Senast i raden är Isak Skogstad som i ett debattinlägg i Göteborgsposten menar att det råder en inkluderingshysteri i svensk skola och att vissa elever helt enkelt inte har en plats i hans klassrum. 

Isak Skogstad argumenterar för att inkluderingen i skolan har gått för långt. Jag menar att inkluderingen i skolan inte ens har börjat. I nuläget verkar inte svenska skolan för alla elever, det är ett faktum. Ingen som arbetar i en skola har missat detta. Skolan ställer höga krav på vilken människa som helst, helt oavsett om du har turen att tillhöra normen eller inte. Jag är helt med Isak i att skolan, i dess nuvande form, inte kan tillgodose alla elevers behov inom ramen för ett klassrum. 

Efter detta går våra ideologiska meningar åt två helt skilda håll. 

Isaks lösning på det hela är att då ska de som inte platsar i klassrummet ut. Det kan ju visserligen vara en tillfälligt fungerande lösning, i alla fall för de som faktiskt får vara kvar i klassrummet. Problemet är att när du har tagit bort de eleverna med svårast problematik så kommer det att komma nya. Det kommer alltid finnas elever med mest problemaskapande beteendemönster i en grupp, och genom att successivt mota bort valda elever så minskas också toleransnivån för olikheter. Normen blir snävare och snävare. Att välja bort människor som inte rör sig inom normen är ett ganska destruktivt sätt att hantera människor på, det är för mig inte etiskt försvarbart. 

Alla elever har rätt till deltagande.

Om vi står inför ett faktum att en stor del av våra elever inte kan vara i den ordinarie skolan så måste vi väl tänka om kring förutsättningarna för själva skolan, inte att höja ribban ytterligare? 

Jag kommer aldrig att förstå retoriken kring att vissa elevgrupper inte har i klassrummet att göra. Det är ingen retorik jag kan låta stå oemotsagd. 

Alla elever har rätt till deltagande och samhörighet i den svenska skolan, vi kan aldrig tumma på det. 

Däremot behöver vi en skola som verkar för individuella skillnader. Vi behöver mindre klasser, mer kunskap kring NPF-problematik, ökad personaltäthet och självklart också möjlighet till ett mindre sammanhang vid behov. Vi behöver speciallärare och specialpedagoger som arbetar tillsammans och utifrån sin respektive kunskap. 

Men framförallt behöver vi ha en förståelse för att våra elever kommer ha olika förutsättningar när de en dag kommer till vår skola. Vi kommer att möta människor med olika beteenden, erfarenheter och svårigheter, vissa med mer i bagaget än andra. Vi kanske inte kommer att klara av att undervisa och hantera alla och då ska vi ha den hjälp vi behöver. Men den dagen vi kräver att få välja våra elever så kanske det är vi själva som behöver fundera på om vi har hamnat rätt? 

Jessika Linde Brundin, specialpedagog och barnboksförfattare 

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm