Jag kan fortfarande inte utöva en sport utan att återuppleva förnedringen i skolgymnastiken.
Jag var minst och blygast i klassen, på det där räksättet som en del barn är minst och blygast på. Även när det råkade finnas någon idrott som jag inte sög på, så utgick alla från att jag sög så att jag förr eller senare började infria deras förväntningar. Som när jag hade tränat brännbollsslag hela sommaren och kom tillbaka i augusti för att visa dem. ”Ta det platta”, bräkte mina klasskamrater, blandat med förslag om att Erik skulle få gå före. Tre raka missar, och jag rörde aldrig det runda träet igen. Jag minns inte vad läraren gjorde. Jag minns inte ens att läraren var där.
Eller den där gången när jag tyckte att jag faktiskt var ganska bra på volleyboll, och började gå på gympalärarens extra kvällsträningar. Fram tills han skulle ta ut ett skollag, och valde alla utom mig och min kompis. Han motiverade det med att vi ju inte bara skulle spela, utan även vinna, och sa att vi säkert förstod. Jag förstod, och spelade inte volleyboll igen på femton år.
Jag har ett helt gäng liknande anekdoter som illustrerar min växande olust inför skolidrotten och i förlängningen all idrott. ”Passa inte till Sara”, ekar i mitt huvud när jag ser den gröna färgen på golvet i en gymnastiksal. Men jag är vuxen nu, och ett annat perspektiv smyger sig på.
För om jag fortfarande får en klump i magen när någon föreslår att vi ska spela fotboll, hur är det då för alla som stakade sig igenom läsläxorna? Hur känner sig de som kämpade med multiplikationen medan jag och de andra nördarna tävlade om att vara först i matteboken? Får de ångest när de måste räkna ut sin skatt, får de hån ringande i öronen när de går förbi ett bibliotek? Idrott är visserligen ett ovanligt tydligt skolämne när det gäller möjligheten att hetsa bra och dåliga elever mot varandra, men jag tänker mig att känslan av underlägsenhet är densamma.
Ett helt annat minne utkristalliserar sig. Vi har maskinskrivning (för så gammal är jag) i åttan och jag blir placerad bredvid en av de där killarna som högljutt brukar uppmana folk att inte passa till mig i innebandyn. Den ena ska diktera, den andra ska skriva. Jag läser: ”Maria parentes tretton år slut parentes”. Han tittar på mig, rynkar på ögonbrynen. ”Vad är parentes?” Till slut
inser jag att han faktiskt inte vet. Att han är lika fylld av olust som jag är på skolgymnastiken.
Jag tänker på den där pojken ibland när jag undervisar. Som de flesta andra lärare, undervisar jag i det ämne som jag själv briljerat i under min skolgång. Jag har en magisterexamen i svenska, ett författarskap och ett grammatiknörderi att vifta med när det krävs. Men jag har också varit en räka på en ändlös 60-meterssträcka, och jag vet hur det känns. Kanske är det viktigare. n
Prenumerera på vårt nyhetsbrev 
0 
0 
Svara
Retweeta
Favorit
Facebook-kommentarer