”Vad är egentligen en bra skola?”

I debatten om den svenska skolan har några argument kommit att utgöra närmast bindande formuleringar: nämligen att ”alla skolor ska vara bra” och ”fokus borde, i stället för vinstintressen, ligga på att göra de dåliga skolorna bra”.

Men vad menas egentligen med att en skola är ”bra” respektive ”dålig”? Vem bestämmer vad som är bra, och utifrån vilka kriterier?

Svaret kan tyckas självklart: en bra skola har bland annat legitimerade och behöriga lärare, hög lärartäthet, en välutbyggd elevhälsa med kuratorer, psykolog, sjuksköterska och läkare, sätter inte ”glädjebetyg” och har ett skolbibliotek som inte enbart består av några böcker utplacerade i korridoren.

Men svaret är inte längre så självklart. Allt fler baserar sina omdömen på något helt annat, oavhängigt kvaliteterna som nämns ovan. Numer kan nämligen en skola som beskrivs som just ”bra” sätta glädjebetyg år efter år. Numer kan en ”bra” skola systematiskt välja obehöriga lärare framför behöriga lärare. Behöriga lärare, integritet i betygssättningen m.m. har kommit att trumfas av något helt annat. Så var kommer denna betydelseförskjutning ifrån?

När friskolekoncernen John Bauer gick i konkurs 2013 skrev deras dåvarande vd Anders Hultin att ”avvecklingen av JB:s skolor visar att systemet fungerar” (DN, 2013-06-04). Hultin är en av arkitekterna bakom friskolereformen, liksom grundare av Friskolornas Riksförbund, och vid konkursens rand uttryckte han dagens föreställning av vad som är en bra skola som allra tydligast.

Kan en skola som väljer bort elever som är i behov av särskilt stöd vara en bra skola?

Hans uttalande är utmärkande. Enligt friskoleentreprenören är en bra skola den skola som föräldrarna väljer för sitt barn. Eller, för att använda Hultins egna ord: ”elever och föräldrar är kritiska och kvalitetsmedvetna. Skolor som inte håller måttet väljs bort”.

Detta synsätt har blivit allmänt rådande i både det privata- och det offentliga samtalet om den svenska skolan. Antal elever som står i kö för att komma in på en viss skola ses som intäkt på att skolan är bra. Ergo, en skola med sjunkande antal elever måste göra något fel. Dessvärre ifrågasätts denna föreställning i den svenska skoldebatten alldeles för sällan. Popularitet är inte en garant för hög kvalitet liksom ”Femtio nyanser av grått” inte är litteratur av hög kvalitet, trots att den sålts i mångmiljonupplagor. Detta gäller i än större utsträckning för skolan som är en samhällsbärande institution, inte en populäritetstävling.

Men marknadskrafterna har inte bara kommit att diktera måttet för vad som är en bra skola, antalet ansökningar, utan även innebörden. I ett samhälle med växande sociala och etniska klyftor har ”bra” respektive ”dåliga” skolor kommit att utgöra omskrivningar för en skolas elevsammansättning. Att en skola beskrivs som ”dålig” kan närmast förstås som ett noaord för att beskriva en viss typ av elevsammansättning, och inte som en någorlunda objektiv reflektion av kvaliteten på skolans lärare, skolledning och så vidare. Det är allt vanligare att skolor marknadsför vilken typ av elevsammansättning som skolan har, eller aspirerar till att ha, framför akademiska kvaliteter såsom andel behöriga lärare och lärartäthet eller om det finns ett bemannat skolbibliotek.

För att talepunkter som ”alla skolor ska vara bra skolor” ska vara något mer än just talepunkter måste vi först närma oss någon form av konsensus om vad som är en bra skola. Kan en skola med ett stort antal obehöriga lärare vara en bra skola? Kan en skola som systematiskt ägnar sig åt betygsinflation vara en bra skola? Kan en skola som väljer bort elever som är i behov av särskilt stöd vara en bra skola?

Vi måste börja ifrågasätta föreställningen om att efterfrågan är synonymt med kvalitet, och vilken funktion denna föreställning fyller i den alltjämt växande socioekonomiska segregeringen i Sverige.

Petter Sandgren, leg. gymnasielärare, fil. dr i historia och lektor i pedagogik vid Stockholm universitet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.