”Valet måste göras nu – sen är det för sent”

”Ett ja är för evigt men ett nej kan ändras” skriver Martin Klerung i sitt inlägg i debatten om en ny organisering. Det hade varit rimligare om vi ställts inför en omröstning om fem år, menar han, och inte så snart efter Kongressen 2020.

Jag skulle önska att han hade rätt i det, att det förslag som ligger på bordet just nu kunde få ligga där och vänta samt att situationen tillät oss att mogna in i tanken på förändring, men jag ser inga goda skäl att tro att varken det ena eller andra är fallet. Och det är därför som vi redan nu, våren 2022, behöver bestämma vilken väg vi ska gå som förbund.

Faktorer utanför LR sätter ramarna

Det är nu Lärarförbundet lämnar TCO för Saco, det är nu stadgarna tillåter oss att fatta beslut i frågan och det är under innevarande mandatperiod styrelsen förväntas återkomma med förslag till förbundsmötet. Hur det förslaget (eller förslagen) kommer att se ut avgörs av medlemsomröstningen och därför hoppas jag att många medlemmar röstar och bidrar till att staka ut kursen för oss i Lärarnas Riksförbund.

Om vi väntar med beslutet kommer Lärarförbundet att bli tvungna att etablera sin nya organisation i Saco och följa den plan deras kongress stakat ut för dem. I det läget bedömer jag, liksom vår vice ordförande, att förbunden kommer att glida isär. Och liksom vår förhandlingschef bedömer jag att vi kommer att förlora inflytande över våra kollektivavtal. Att vi då ska kunna komma överens med det nya Lärarförbundet om ett nytt förslag till organisering med lika mycket DNA från Lärarnas Riksförbund i det som det vi nu får rösta om, det verkar osannolikt.

Givet det parlamentariska läget, med en svag regering och en splittrad riksdag, så är tiden utan tvekan mogen för en enad och starkt organiserad lärarkår. Om vi fackliga i stället använder skolan som ett slagfält och går in i en dragkamp om medlemmar så får vi räkna med att våra politiker gör samma sak, med den enda skillnaden att det blir röster de slåss om. Då skruvas retoriken upp medan förändringen uteblir. Därför behöver förbunden gå före politiken och göra gemensam sak för att åtgärda de systemfel som den svenska skolan och lärarna dignar under.

Medlemsnyttan måste ökas

Lärarnas Riksförbunds undersökningar visar tyvärr att i de frågor som medlemmarna skattar högst så är de som minst nöjda med leveransen och det oroar mig. Att avvakta och se vad som händer må kännas som det trygga alternativet, men vi vet också att det sätt vi gjort saker och ting på hittills har lett oss fram hit. Och det är inte tillräckligt.

Frågan om hur många ombud som ett eventuellt nytt förbund får ta med sig till förhandlingsbordet behöver vi adressera, det är sant. Likaså att SULF, där inte bara universitetslärare (med en annorlunda roll och utbildning) utan också forskare är en medlemstung grupp, ingår i Saco-familjen. Men inget av det förändrar det faktum att vi nu har möjlighet att samla lärarkåren för att tillsammans åstadkomma den förändring som medlemmarna önskar och behöver. Det kräver förstås att vi överbryggar kulturskillnaderna mellan förbunden och att vi anstränger oss för att lägga gamla gräl åt sidan. Lätt blir det säkert inte alltid, men som författaren Stephen Fry uttrycker det:

”I believe one of the greatest human failings is to prefer to be right than to be effective.”

Det rimmar med min övertygelse om att de flesta lärare bryr sig mindre om vilket fack som historiskt har haft rätt och betydligt mer om hur ”facket” här och nu kan förbättra deras livs- och arbetsvillkor.

Anders Nilsson, biträdande föreningsombud, Kunskapsskolan, Norrköping

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.