”Vänta inte på andras lösningar – lärare kan göra mycket själva”

Vissa av de klassiska, antika dramerna hade så pass avancerade intriger att de kändes omöjliga att nysta upp. Då inträdde, till publikens förvåning och förtjusning, en övernaturlig karaktär – ofta en gud – och bidrog till upplösningen. Detta osannolika ingripande kallas för Deus ex machina, vilket är latin för ”Gud ur en maskin”.

Om lärarjobbet är ett pågående drama, med tillstötande intriger på såväl klassrums- som organisationsnivå, så kan vi lärare inte förvänta oss ett ingripande från ovan i form av en revolutionerande skolreform eller en ny, fantastisk läroplan.

Nej, vi behöver göra allt i vår makt för att lyckas här och nu. Det är inte farligt eller kontraproduktivt att idogt försöka finna lösningar inom den egna verksamheten, utan snarare är det mer trovärdigt att börja i den änden innan allsköns klagomål förs fram. På så sätt blir måhända politikerna mer lyhörda när vi väl ropar efter hjälp.

Många lärare och skoldebattörer hävdar att dagens läroplaner för grund- och gymnasieskolan är för flummiga och att kunskapskraven måste omformuleras. Dessutom anses de skarpa skiljelinjerna vid betygssättning misskreditera elever med ojämna kunskapsprofiler.

Jag som varit lärare sedan år 2000 vet att diskussioner om flum och orättvisor fördes gällande de förra läroplanerna också, och det finns en överhängande risk att även de kommande texterna kölhalas. Varför? Jo, för en tolkningsfrihet kommer att kvarstå hur vi än vrider och vänder på bokstäverna.

Om inte läroplanen ska bli tusentals sidor tjock behöver nämligen kunskapskraven – hur de nu än ser ut – vara applicerbara på flera olika moment inom ämnena, och därmed vara generella i någon mån.

Den kollegiala samsynen kring bedömning kan stärkas genom skapandet av banker – lokalt eller centralt – innehållande graderade elevarbeten. Gott bedömningsstöd inom kärnämnena återfinns i bedömningsanvisningarna till de nationella proven som utkommer varje år. Och låt oss försöka förebygga ojämna kunskapsprofiler så att betygen upplevs som mer rättvisa.

Om eleven i ett ämne främst har kunskaper på en A-nivå men släpar efter inom något enskilt område, bör denna extratränas och examineras igen innan ett slutbetyg sätts.

Ett ständigt återkommande ämne i skoldebatten är det om oroliga och stökiga klassrum. Om det handlar om polisärenden måste eleven skyndsamt kunna flyttas bort från sina eventuella offer. Men hur ska vi göra med andra störande elever som dagligen försämrar sina klasskamraters möjligheter att lyckas med sin skolgång?

Antingen så väntar vi på att politiker försöker finna en lösning på problemen – måhända genom att de trollar fram revolutionerande förbud och påbud som per automatik ger goda klassrumsklimat, oavsett lärare – eller så försöker vi lösa situationen så gott vi kan här och nu.

Lärare som ständigt lyckas bör ges ett forum för att sprida sina metoder. Flera av våra kollegor går i pension med leenden på läpparna. De har sällan behövt bli arga på eleverna, trots att de inte varit curlande, snällbedömande kompislärare. Det är tydliga, kunniga, varma ledare med höga krav som får med sig grupperna och det sker inte genom tvång, utan för att eleverna förstår vinsterna med det. 

I ett antikt drama som avslutas genom Deus ex machina passiviseras de mänskliga karaktärerna till förmån för något högre väsen, som med full kraft ingriper i en ohållbar situation.

Vågar vi chansa på detta scenario?

Jonas Nilsson, förstelärare på Stordammens skola i Uppsala