”Var finns visionen för svensk skola?”

Läroplanens kunskapskrav och betygskriterier får i dag ofta tjäna som utgångspunkter för skolans undervisning. Tidigare var skolboken och dess framställning den givna källan. I läroboken kunde eleven följa hela läsårets kurs. Sammanhang och helheter var ständigt närvarande. Dagens elever har sällan tillgång till egna läroböcker och saknar ofta överblick av skolarbetets mål och innehåll.    

Undervisningen förbättras inte av att man petar lite här och där i styrdokumentens formuleringar. Hela grejen med detaljerade kunskapskrav och betygskriterier är feltänkt. Deras nuvarande roller i skolan leder till fragmentisering av undervisningen, samt att fokus flyttas från lärande till bedömning och betygsättning. Det ständiga bedömandet orsakar stress och ångest, bland såväl elever som lärare och föräldrar.

När Skolverket nu bjuder in landets lärare att medverka i en ”revidering” av läroplanen så handlar det inte om en översyn av läroplanens funktion som styrdokument. Nej, det man bjuder in till kan snarast liknas vid en uppsatsrättning. Formuleringar ska förenklas och förtydligas.

Man vill alltså inte ha en diskussion på systemnivå, om graden av statlig styrning av skolans undervisning, utan låter istället lärare och andra remissinstanser granska och ta ställning till enskilda formuleringar – ett sofistikerat sätt att ytterligare inkludera lärarna i ett system som knappast bidrar till att höja kvaliteten på skolarbetet.  

Kvar står lärarens befogenhet att tämligen enväldigt bedöma och betygsätta elevernas prestationer.

Tanken om att i precisa formuleringar beskriva vilka kunskaper, förmågor och färdigheter som eleven ska besitta efter genomgången undervisning kan härledas till Blooms taxonomi och den amerikanska så kallade undervisningsteknologin från 1950-talet. Modellen prövades redan i 1969 års läroplan (Lgr 69) men förkastades då mycket bestämt av Sveriges lärare.

Undervisningens fokus på bedömning och betygsättning har också en annan aspekt, nämligen lärarens möjlighet till maktutövning. Som bekant är lärarens tillgängliga medel för tillrättavisning av elever numera ytterst begränsade. Risken att dra på sig en anmälan till skolledningen eller till den statliga Skolinspektionen gör att lärare inte sällan avstår från att göra behövliga ingripanden för att skapa ordning och studiero i klassrummet.

Kvar står emellertid lärarens befogenhet att tämligen enväldigt bedöma och betygsätta elevernas prestationer. Den nuvarande läroplanens detaljerade kunskapskrav och betygskriterier har snarast förstärkt lärarens roll som bedömare. Den forna agan har ersatts av en ständigt pågående bedömning.   

För snart 130 år sedan motiverade man aga i skolan med följande argument: ”… enär kroppsaga kan vara både behöflig och nödvändig, densamma måste anses berättigad. Viktigt vore likväl, att, där den vore nödvändig, densamma alltid uppbures af kärlek och rättvisa.” (Svensk Läraretidning N:r 28, 1893)

Lite tillspetsat kan man säga att det förhåller sig på liknande sätt med de bedömningar som eleverna numera i stort sett dagligen utsätts för: ”… bedömningarna och betygen är nödvändiga och uppbärs alltid av kärlek och rättvisa”.

Samhället och politiken saknar i dag visioner för skolan. Menar vi allvar med att undervisningen ska främja elevernas bildning, kreativitet och självständiga tänkande så måste dessa mål tillåtas bli vägledande för utformningen av skolans styrdokument. Så är för närvarande inte fallet.

Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.