Debatt

”Vem är egentligen ’skolan’ i folks ögon”

Karin Herlitz

”Vi behöver lägga skulden där den hör hemma – på ett system som visat sig fungera dåligt – inte på en redan hårt ansatt yrkeskår: lärarna”, skriver Karin Herlitz.

| Foto: Magnus Glans

Med anledning av Uppdrag Gransknings serie om ”Bokstavsbarnen” som går att se på SVT Play har termen ”skolan” flitigt använts i media. Det är ”skolan” som skadar de här barnen, och det är ”skolans” krav som knäcker dem.

Jag vill vara tydlig med att jag inte ifrågasätter det problem som lyfts, om ett alltför stelbent och nedbantat system som i princip kräver en diagnos för att pengar till särskilt stöd ska skjutas till, men jag ifrågasätter starkt hur vårdslöst media använder sig av termen ”skolan”

Alla människor har någon form av relation till skolan, och för de allra flesta är det den egna skoltiden som är den viktigaste referensen. De personer som de flesta tänker på när de funderar på skolan är naturligtvis lärarna – jag själv såg exempelvis enbart rektor på min skola när det var avslutning och hen höll det sedvanliga talet, och så har det nog varit för många. Termen ”skolan” blir alltså för många synonym med lärare.

Det fungerade dåligt

Tiden vi lever i ställer olika krav på samhällets medborgare, och ett av kraven är att alla ska gå i skolan. Det är självklart i en demokrati, men det är bakvänt att tänka att samma skola kan passa alla. I och med de nya läroplanerna LGR 11 och LGY11 med sina ökade krav på analys och kritiskt tänkande så bantades även många resursskolor bort och termer som “inkludering” hördes överallt. Alla barn skulle inkluderas och de anpassningar som eventuellt behövdes skulle ske i klassrummet.

Tio år senare är det lätt att se att det fungerade dåligt och att vi har en stor grupp unga människor som står helt vid sidan av utan en rimlig skolgång som tvingas försöka hantera sina misslyckanden i ett alltför fyrkantigt skolsystem. Kostnaden för samhället är stor, men kostnaden för varje enskild individ är mycket större.

Det här är något vi behöver prata om och skyndsamt hitta lösningar för, men när vi gör det så menar jag att det är viktigt att vi kallar saker vid rätt namn. När media vårdslöst berättar hur “skolan” förstör för de här barnen och ungdomarna så kommer de flesta automatiskt att tänka på lärare. Det kan aldrig lösa problemet, för de flesta lärare slår knut på sig själva för att räcka till för alla sina elever genom att individanpassa och fånga upp den som håller på att falla, utan det är annat som behöver förändras.

Systemet knäcker eleverna

Det är inte lärarna som knäcker barnen, det är systemet, och det är samma system som varje år knäcker ett antal lärare på samma sätt. I ett vanligt klassrum så är det en lärare och kanske trettio elever. En genomsnittlig lektion är 40 minuter. Det är inte svårt att räkna ut att det är helt omöjligt för läraren att räcka till för alla och trolla fram lösningar som skapar de bästa förutsättningarna för alla barn.

Här behövs ett ordentligt omtag – vi behöver kunna se vilken typ av resurser som behövs. Vi behöver återskapa många resursskolor. Vi behöver ändra systemet som gör att lärare tvingas sitta i timmar och formulera ansökningar till kommunen för att få till de resurser som är helt nödvändiga för vissa elever.

Men framförallt behöver vi lägga skulden där den hör hemma – på ett system som visat sig fungera dåligt – och inte på en redan hårt ansatt yrkeskår: lärarna.

Karin Herlitz, lärare i svenska och engelska, Nacka gymnasium

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm