”Vi behöver byta perspektiv på inkludering”

Som vice ordförande i utbildningsnämnden i Stockholm får jag många brev från föräldrar som handlar om deras kamp för en fungerande skolgång för deras barn. Många lärare känner också igen frustrationen i att inte räcka till, när en eller flera elever är i behov av specialiserat stöd av olika slag. Jag vill ändra på det.

Vi vet att dagens system inte fungerar för alla. Var sjätte elev i Sverige klarar inte grundskolan idag. Många skulle ha behövt ett bättre anpassat stöd. Vi vet också att det bara i Stockholms stad finns hundratals hemmasittare. I många fall beror det på en ohållbar skolsituation till följd av behov som faktiskt inte tillgodosetts.

Svensk skoldebatt har länge varit inriktad på att det särskilda stöd som bedöms behövas ska ges i vanlig klass, eller i undantagsfall, i ett mindre sammanhang, under begränsad tid. Dessutom lades utbildningen till speciallärare ner av Socialdemokraterna på 1990-talet, och trots att vi liberaler öppnade upp den igen saknas det idag 18 årskullar. Utan speciallärare blir det extra svårt för skolan att kunna ge det stöd eleverna behöver, i synnerhet eftersom behoven ser så olika ut. Speciallärarutbildningen har idag ett bra söktryck och vi vill bygga ut den.

Alla elever är betjänta av struktur, tydlighet och förutsägbarhet i lärmiljön för att må bra och lära sig. Men barn med, till exempel, svåra koncentrationssvårigheter är ofta extra känsliga. För en del kan en skolmiljö med för många klasskompisar bli helt ohållbar. Jag anser att vi behöver byta perspektiv från att inkludering betyder ”en – och samma – skola för alla” till att målet ska vara lärande för alla – och det kan ske på olika sätt.

Skolinspektionen har i en rapport visat att barn med stora stödbehov som får gå i välfungerande särskilda undervisningsgrupper har högre skolnärvaro, högre betyg och klarar skolan i högre grad, än om elever med samma behov får gå kvar i helklass. Ändå fattades i Stockholm så sent som förra året beslut om att lägga ned nästan alla sådana grupper, så kallade CSI-grupper, som fanns i staden. Det stoppades efter det att vi liberaler slagit larm.

Jag menar att behovet egentligen är mycket större än de cirka 180 platser som finns i Stockholm idag, och vill tredubbla antalet CSI-grupper. Det ska vara mindre grupper med ett högspecialiserat stöd, baserat på de behov eleverna har. Placeringen bör utvärderas återkommande, med fokus på elevens behov och utveckling.

Vi vill också följa upp kunskapsresultaten årskullsvis för att se om de stödinsatser som satts in verkligen ger effekt för eleverna. På så sätt vill vi komma bort från den fixering som åtminstone skolpolitiker ofta har vid resultat i årskurs 9, det vill säga den uppföljning som sker så sent att kunskapsstoffet i grundskolan redan ska vara på plats. Vi behöver få en mer systematiserad, årskullsvis uppföljning för att kunna sätta in adekvat stöd tidigare, och för att gå ifrån insatser som är verkningslösa.

Jag får ibland frågor om hur denna utbyggnad ska gå till. Men Stockholm är stort. Vi har resurser och möjligheter att bygga upp en kvalificerad organisation kring olika komplexa stödbehov. Vi har däremot inte råd att fortsätta med stödinsatser som inte fungerar för eleverna. Och eleverna har inte råd med en skolgång som inte ger dem den kunskap som de behöver.

Vi ska skapa en skola där alla barn får den kunskap de har rätt till. Det är bara genom att rusta alla elever med kunskap som vi kan få ett verkligt inkluderande samhälle.

Lotta Edholm (L), oppositionsborgarråd och gruppledare i Stockholm.