”Vi behöver ge hjälp och stöd där det verkligen behövs”

Slutreplik i debatten kring ”Morgondagens rockstjärnor”

Jag skrev en debattartikel som publicerades i en facklig tidning. För att nå ut med ett budskap, så krävs det ibland att man kryddar och drar saker och ting till sin spets. En debattartikel ska också provocera för att väcka just debatt.

Jag kan konstatera att jag lyckades med det och tackar och bockar för all positiv feedback jag har fått. Det är tydligt att jag inte är ensam om mina åsikter kring anpassningar i skolan och huruvida de hjälper eller stjälper eleverna.

Givetvis mötte jag även starka reaktioner, vilket jag var beredd på. Det jag inte var beredd på, var de personliga påhoppen. Många av dem som valt att kommentera min debattartikel har gjort det genom att bedöma mig som person och ifrågasätta min elevsyn, vilket är exempel på härskarteknik.

Min syn på eleverna har påståtts vara hemsk och vidrig och nu slår Mimmie Olsson till och med fast att den är urusel. Jag finner det anmärkningsvärt att hon anser sig ha tolkningsföreträde och rätt att säga vem jag är samtidigt som hon hävdar att hon sitter på sanningen. Att något ”står helt klart” tolkar i alla fall jag som att det anses vedertaget, i jämförelse med ett personligt tyckande.

Mimmie Olsson anser att det är absurt att jämföra eleverna med rockstjärnor. Jag har aldrig skrivit att eleverna ÄR rockstjärnor, utan att det är vi lärare som fostrar dem till att bli det. Jag menar att verkligheten utanför skolan kommer att bli en käftsmäll om vi fortsätter att behandla eleverna som ”rockstjärnor” och jag anser att många av de anpassningar som görs idag inte är eleven till gagn, snarare tvärtom.

Jag vill sticka ut hakan och påstå att anpassningar även kan leda till sämre studiero, sämre trygghet och alltså i förlängningen sämre måluppfyllelse eftersom inte bara individen utan även gruppen påverkas. Fungerar inte gruppen så fungerar sällan undervisningen och då drabbas eleverna, mycket sällan läraren.

För många olika anpassningar leder till ett rörigt klassrum. Då syftar jag inte på lektionsstruktur på tavlan och bildstöd, utan på att olika elever börjar/slutar lektionen vid olika tider, har mobiltelefonen med sig, ytterkläderna på och musik i öronen för att nämna några exempel. Fler och fler elever har idag extra anpassningar, oavsett om de har en npf-diagnos eller inte.

Det blir en aning komplicerat att replikera på någon som läst min debattartikel så bokstavligt. Visserligen fanns både bildstöd och lektionsstruktur med som exempel i min uppräkning av anpassningar från A till Ö, men faktum är att jag nog nästan törs gå i god för att just de anpassningarna idag är generella och ett givet inslag på de flesta lektioner i samtliga årskurser, åtminstone i grundskolan.

Flertalet kommentarer till min artikel har handlat om att jag trampar på elever som har någon form av npf-diagnos. Tvärtom. Vi behöver stoppa inflationen av icke adekvata anpassningar så att vi kan ge hjälp och stöd där det verkligen behövs!

Malin Nyberg, lärare i svenska och moderna språk åk 7–9, Överkalix

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.