Vuxenutbildaren: ”Ursäkta att jag jobbar så billigt”

Det svenska skolsystemet när det kommer till vuxenutbildning har nått den ultimata botten. Att den svenska skolan sedan den blev kommunernas skötebarn inte längre ger samma förutsättningar åt elever och lärare har länge varit känt. I kommuner där man satsar på bildning får elever – såväl barn, ungdomar som vuxna – helt andra möjligheter i livet än i kommuner med mer ansträngd eller åtstramad budget. I kommuner med privata vinstdrivna friskolor utarmas kommunernas egna skolor så att skolägarna kan håva in miljonvinster – även det ett känt faktum.

Vad som är mindre känt är att det omvända förhållandet gäller inom vuxenutbildningen. Här har kommunerna kommit på att de kan sälja ut halva sin utbildning för en spottstyver för att satsa mer på den del som sköts i egen regi. Scenen för brottets drama är lagen om offentlig upphandling. På den scenen är kommunerna aktörer på den privata marknaden. Ovana och oerfarna sådana, utan insikt om vad som händer för dem som sedan ska jobba i de privata utbildningsföretagen.

En inte så långsökt liknelse i sammanhanget är tonåringen som ena dagen beklagar arbetsförhållandena för cykelbud och den andra dagen väljer att köpa sin pizza från den pizzeria som har gratis hemleverans.

Kommunerna lägger ut delar av sin vuxenutbildning för offentlig upphandling. I detta väljer de ofta att ta in prisbud, det vill säga verksamheten går till det företag som kan garantera en grundläggande kvalitet till lägsta pris. De privata företagen drivs av marknadskrafterna. De behöver sälja sina tjänster för att överleva. De vet att det finns ytterligare fem företag som också kommer att lägga bud i auktionen och pressar därför ner priset så mycket de kan. För att pressa ner priset på en utbildning behöver man bland annat pressa upp lärares undervisningstid, klasstorlekar och lärarnas tillgång till exempelvis datorer och ergonomiskt anpassade arbetsplatser.

Oetiskt av företagen, kan man tänka. Men i grund och botten är det ju kommunerna som riggar auktionen. Kommunerna skulle kunna välja att ställa krav på högst antal undervisningstimmar per heltidstjänst, klasstorlek och tid för administration/ledning och fortbildning av lärarna. Men det väljer de att inte göra. För de vill väl inte att den utbildning som de lägger ut på auktion ska kosta så mycket? Det skulle ju ge mindre pengar kvar för den egna verksamheten.

När sedan ett företag vinner auktionen reagerar kommunerna som ungdomen som å ena sidan beklagar cykelbudens arbetsförhållanden och å andra sidan väljer gratis hemleverans.

Jag skulle dock vilja hävda att kommunerna går ännu ett steg längre. Vilket beskrivs bra genom följande liknelse:

Företagen står på rad på samma sätt som de gamla statarna utanför godsherrens herrgård. Godsherren undrar vad den förste stataren kan jobba för och denne svarar 25 kronor timmen, varvid den statare som står bredvid säger att han kan jobba 6 dagar i veckan för 15 kronor timmen. Godsherren skakar på huvudet åt anbudet. Vem är så dum att han jobbar för 15 kronor i timmen? tänker han. Det kan inte vara så hög kvalitet på det jobbet, muttrar han vidare. Men godsherren ger självklart jobbet åt den som är billigast i drift. Och följer noga upp att arbetet håller måttet.

Så förutom att kommunerna ställer hårdare krav på utbildningsföretaget än de ställer på sin egen verksamhet vad gäller kvalitetsuppföljning, skyller de det låga priset på företaget: Det var ni som la anbudet.

Vi som jobbar på utbildningsföretaget är dock inte företaget. Vi är människor som valt att utbilda oss till lärare, administratörer och ledare av den anledningen att vi brinner för bildning, engagerar oss för eleverna och vill göra det bästa vi kan.

Så vi jobbar 50-timmarsveckor. Vi fixar ergonomiska arbetsplatser genom att hitta tech-företag som säljer ut två år gamla arbetsplatser, hittar ljuddämpande tavlor på vinden till ett gammalt museum, lånar litteratur från biblioteket för kollegial fortbildning. Vi kämpar med de förutsättningar som kommunerna har gett oss.

Sedan står vi ut i mötena med kommunen, där tjänstemännen på andra sidan, bemöter oss med illa dolt förakt och en inställning att vi inte är tillräckligt kompetenta. Men liksom stataren behöver även vi lägga mat på familjens köksbord.

Så där står jag med mössan i handen, ursäktar att jag jobbar så billigt samtidigt som jag lägger minst 50 timmar i veckan på att leverera en utbildning som till och med är av högre kvalitet än kommunens egen.

/Ursäkta att jag jobbar så billigt.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.