Waldorf Debatt Replik
Waldorfdebatten

Waldorfdebatten gränsar till moralpanik

Tommie Peterssons debattartiklar om Waldorf har i grund och botten ett lovvärt syfte. Samtidigt ser man i dem fröet till hur en angelägen debatt kan förvandlas till en moralpanik. Det skriver Karen Swartz och Olav Hammer.

Dokumentärserien ”De utvalda barnen” är plågsam att se. Vi hör vittnesmål om förfärliga övergrepp, och när vi nått seriens slut förstår vi att några av de vuxna som utsatt försvarslösa elever för grova kränkningar aldrig ställts till ansvar. Det kan knappast förvåna att röster höjs, dels för att offren ska få komma till tals och få upprättelse, dels för att liknande missförhållanden inte får upprepas. Tommie Peterssons bidrag i Skolvärldens spalter har därför i grund och botten ett lovvärt syfte, som vi bara kan instämma i. Samtidigt ser man i dem fröet till hur en angelägen debatt kan förvandlas till en moralpanik.

Moralpaniker har en struktur som är lätt att känna igen. Ett problem identifieras. Problemet presenteras med tiden i allt mer svartvita termer: det finns offer och det finns förövare. En passionerad och polemisk vädjan till handling hörs. Kampen för att skydda offren mot förövarnas ondska upplevs som så viktig att faktakontroll och nyansering kan försvinna.

Debatten har redan nu, få veckor efter att serien sänts, börjat visa tecken på denna struktur. Petersson refererar en bild av antroposofins historiska bakgrund som inte stämmer. Exempelvis var dess föregångare, teosofin, inte en spiritistisk rörelse utan tog starkt avstånd från spiritismen. Dess grundare Rudolf Steiner var inte påverkad av österländska läror utan profilerade sig tvärtom genom att avvisa sådana läror.

Hans beskrivning av waldorfvärlden är lika missvisande. Delar av den får läsaren att tro att vi har att göra med en ideologiskt sammanhållen rörelse där Waldorffederationen styr. I andra delar verkar olika skolor tolka Steiners intentioner som de själva vill. I själva verket är samtliga waldorfskolor ålagda att följa skollagen.

Hans framställning pendlar mellan berättelser om hur det såg ut på en enstaka skola för många år sedan – en skola vars ledande personer betraktades som radikala utbrytare av andra som sympatiserade med Steiners tankar – och en föreställning om hur alla waldorfskolor fungerar idag.

Den begynnande moralpanikens svartvita världsbild visar sig inte minst när Petersson föreslår att en vitbok med elevers personliga berättelser skulle hjälpa till att få ett slut på den ondska som waldorfelever utsatts för. Det finns naturligtvis ingenting att invända mot att den som utsatts för en oförrätt får en möjlighet att berätta om sina upplevelser. En nyanserad förståelse av waldorfpedagogikens påverkan på eleverna bör däremot bygga på en mera solid grund. Det förekommer beklagligtvis att barn i waldorfskolor mobbas, men det avgörande för att avgöra om waldorfpedagogiken har särskilda problem är om det sker oftare där än i de kommunala skolorna. Om så är fallet, finns det all anledning att strålkastarljuset riktas på waldorfvärldens brister. Om inte, borde vi få en annan, mer konstruktiv debatt. Då blir den relevanta frågan snarare denna: Vad ska göras för att skolor av alla slag, trots handlingsplaner och goda intentioner, ändå är platser där vissa elever utsätts för ett långvarigt lidande?

Petersson verkar mena att roten till waldorfpedagogikens påstådda ondska är att den inte bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet. Steiner hade förvisso sin ideologiska hemvist i ett slags nyandlig sekelskiftesmiljö som är främmande för de allra flesta moderna människor. Men alla skolor bygger på en värdegrund, och det ligger i sakens natur att värden inte är föremål för vetenskaplig prövning. Vi har inget personligt intresse av att försvara Steiners världsbild. En av oss är rationalist i en sådan grad att han mottagit skeptikerföreningen Vetenskap och Folkbildnings pris som årets folkbildare. Den andra är legitimerad lärare, före detta medlem i Antroposofiska Sällskapet och har bedrivit omfattande fältarbete i den svenska antroposofiska miljön som ett led i ett avhandlingsprojekt. Det som förenar oss är en önskan att en nyanserad och faktabaserad diskussion ska ligga till grund för den bild som sprids av waldorfpedagogiken, inte en moralpanik.

Karen Swartz, doktorand
Olav Hammer, religionshistoriker och författare

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm