Waldorfdebatten: ”När det kommer till våra barns välfärd måste vi hellre fälla än fria”

Ett vanligt argument i debatten från Waldorfrörelsens representanter är: ”Allt som har inträffat är hemskt, men missförhållanden finns även på kommunala skolor”. Det är självfallet så att felsteg görs även på kommunala skolor, men det finns tydliga rutiner om sådant sker och jag har svårt att se att några övertramp skulle kunna ske i en specifik pedagogiks namn. Detta är med andra ord bara ett sätt att flytta fokus och förminska eller relativisera det lidande som många elever har upplevt i antroposofins, Steiners och waldorfpedagogikens namn.

Det finns alltså en föreställning om att problem på kommunala skolor på något vis skulle urskulda de snedsteg som gjorts av waldorfskolor. Denna föreställning exemplifieras tydligt i en replik i Skolvärlden på en av mina tidigare artiklar. Det är då av vikt att påminna om att ett fel inte gör ett annat fel rätt. Bara för att det finns problem i kommunala skolor som grundar sig på exempelvis kommunala nedskärningar, strukturell ojämlikhet och ökande segregation så rättfärdigar inte det de övergrepp mot elever som begåtts i waldorfpedagogikens namn.

Finns det en skillnad på om ett barn far illa i en waldorfskola kontra en reguljär kommunal skola? Jag skulle besvara frågeställningen jakande. De övertramp som skett i waldorfpedagogikens namn har skett på grund av antroposofin och waldorfpedagogiken, inte trots den. Om en elev bryter benet i en kommunal skola kan detta inte rättfärdigas med att eleven påvisade ”fysiskt mod” och ”själslig utveckling”, utan då är det någon eller något som har brustit i relation till de grundvalar skolan vilar på. Att så var fallet på Solviksskolan påvisades med all önskvärd tydlighet av den granskande journalistik som bedrevs av Jasper Lake i SVT:s dokumentärserie De utvalda barnen.

”Jag finner det otroligt av flera skäl”

Andra argument som enträget förs fram av waldorfpedagogikens försvarare är att Solviksskolan skulle vara ett särfall, en abnormalitet. Exempelvis skriver Maria Norberg, ordförande för Waldorfskolefederationen: ”De missförhållanden som skildras är inte representativa för waldorfskolor.”.  För att denna mening ska vara sann, så betyder det att den mångfald av berättelser och skolgångshistorier som har kommit från elever som bevistat andra waldorfskolor är falsk [2]. Detta finner jag vara otroligt av flera skäl. Historierna uppvisar en påfallande likhet och vissa gemensamma strukturella drag som inte går att bortse ifrån.

Waldorflärarhögskolan har i ett par artiklar i Skolvärlden försökt sig på en lite annan strategi för att rentvå waldorfpedagogiken genom att ge antroposofin en ny innebörd. De menar att termen ”antroposofi” betyder att man följer en sorts abstrakt tyskodlad bildningstradition. Detta faller på sin egen orimlighet. Ville högskolan verkligen anknyta till den tyska ”Bildung”-traditionen skulle det vara betydligt rimligare att skriva in Wilhelm von Humboldt i sina styrdokument och principförklaringar istället för Rudolf Steiner.

Om en elev diskrimineras på grundval av sin hudfärg går detta inte att rättfärdiga alls i kommunal regi och detsamma gäller neuropsykiatriska funktionsvariationer. Skollagen, styrdokumenten och kommunala bestämmelser är övertydliga på dessa punkter, medan Waldorfskolefederationens styrdokument fortfarande vilar på Rudolf Steiners tankevärld och antroposofin, och då blir sådana här instanser en tolkningsfråga för individuella waldorfskolor och waldorflärare. Det går att rättfärdiga diskriminerande behandling i ljuset av antroposofi eller Steiners idévärld.

”Stora insatser kommer behöva göras”

Detta faktum i-sig-självt torde vara grund för att kasta ut barnet med badvattnet. Waldorfrörelsen som helhet måste göra upp med sin historia av grava felsteg och destruktiva pedagogiska idéer. En vitbok kan upptecknas där offren får berätta sina historier utan rädsla för repressalier, och rörelsen kan sudda ut alla spår av influenser från antroposofin och Steiner. När det kommer till det mest värdefulla vi har, våra barn, måste vi vända på den gamla devisen och hellre fälla än fria. Om det verkar finnas saker som tyder på att antroposofi och Steiners tankar kan vara destruktiva för våra barn och ungdomar, då måste dessa bort från skolväsendet. Eller för att citera Waldorfskolefederationens ordförande Norberg: ”Ingen pedagogisk idé kan eller får legitimera kränkande behandling”.

För att klargöra exakt hur alla dessa övertramp kunde göras och hur alla dessa missförhållanden kunde fortgå under så lång tid kommer stora insatser från både den utbildningsvetenskapliga forskarvärlden, den granskande journalistiken och Skolinspektionen att behöva göras.

Tommie Petersson, lärarutbildare och doktorand vid Uppsala universitet, leg. ämneslärare i filosofi, historia och religionskunskap

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.

[2]
https://www.expressen.se/nyheter/filmaren-de-som-varit-varst-gommer-sig-krak-/
https://www.expressen.se/kultur/valerie-kyeyune-backstrom/jag-kanner-doften-av-waldorf–det-stinker/
https://www.gp.se/debatt/problemen-p%C3%A5-solvikskolan-finns-%C3%A4ven-i-g%C3%B6teborg-1.48355850
https://www.dn.se/insandare/vi-undervisades-i-raslara-pa-waldorfskolan/