Bråkiga föräldrar ger barn rätt stöd i skolan

Resursstarka föräldrar är en förutsättning idag för att barn ska få stöd i skolan. Jag vet att den här meningen kan vara jobbig att läsa och vilka följdkonsekvenser det kan ge till lärare, men jag anser fortfarande detta och jag ska försöka förklara mitt resonemang.

Det är oerhört enkelt att trycka ned och placera ett problem hos ett barn. Jag upplever det som en logisk grundtanke.

• Barnet är inte skolmoget.
• Barnet saknar stöd hemifrån.
• Barnet försöker inte.
• Barnet vill stöka och vara taskig mot andra för hen tycker det är kul.

Jag kan känna av dessa känslor och tankar hos mig själv som lärare, vilket är lite läskigt. Det är nästan ett instinktivt tankesätt som jag aktivt måste motverka. Frågan är var detta tankesätt kommer ifrån och varför det uppstår.

”Jag dras in i den normativa skolan”

Kanske är det så att vi har stort fokus på ordning och reda i svensk skola just nu. Att vi ska stävja stöket till varje pris och i denna ambition blir det enkelt att utgå ifrån det neurotypiska och normativa barnet. Det barn som redan fungerar i skolan, klarar av dess fysiska lärmiljö och undervisningsstil.

Jag själv som har en katastrofal skolgång i bagaget och själv inte är neurotypisk kan fortfarande känna hur jag dras in i den normativa skolan och hur enkelt det blir att försöka få in allt i den ramen.

När jag då ser en elev som gör något ordningsstörande skapas det en stress hos mig som lärare. Jag måste få det att upphöra direkt. Skolan har trots allt en nolltolerans mot ordningsstörandebeteenden och vad är snabbaste sättet att få något att upphöra? Jo, genom rädsla eller bestraffning.

Jag känner hur jag ryter till. Hur jag markerar mot det jag anser är stök och hur det kommer “bestraffningar” i form av att lämna klassrummet, lappar hem eller allvarssamtal med barn och vårdnadshavare. Detta är en stressreaktion från mig ursprunget från höga krav ställda på min undervisning och framför allt krav ställda på barn som inte har en chans att leva upp till dem.

”Det är rätt barbariska metoder”

Det här är inte pedagogik, det är rent nedärvda metoder och ska jag vara riktigt brysk så är de rätt barbariska. Ändå hamnar jag själv ofta här. Jag själv trycks in i den normativa skolan och de allt hårdare riktlinjer som sätts upp för skolan från samhällets sida. Och här kommer vi in till titeln på denna text, vikten av bråkiga föräldrar.

Det är enklare för mig att negligera ett barns behov om det saknas intresse eller påtryck hemifrån, rent kognitivt. Det finns inte lika många sådana tankar i mitt huvud då kring varför en sådan här ordningsstörande situation uppstår. Någonstans undermedvetet känner jag att saknas intresse för barnet är det enklaste att få stopp på problemet här och nu. Dessutom är det betydligt enklare att då placera problemet hos barnet istället hos min undervisning och klassrummets lärmiljö. Så jag agerar reaktivt.

Innan jag fortsätter mitt resonemang är det också viktigt att poängtera att det läskigaste man som lärare kan möta är när någon ifrågasätter ens undervisning och pedagogiska metoder. Instinktivt hamnar jag i försvarsposition och försöker hitta evidens som rättfärdigar det jag gör. Så det här med att “bråka med läraren” som någon som läser den här texten kanske tror att jag uppmuntrar är långt ifrån oproblematiskt. Det är inte riktigt det jag vill komma fram till heller. Det jag däremot som lärare behöver landa i är att när jag vågar äga problemet, då har jag också mandat att göra något åt det. När jag placerar problemet hos barnet så tar jag bort det mandatet, då blir det barnets ansvar och jag limiterar mina handlingsmöjligheter att agera.

”Bemötandet blir bättre till barnet”

Men åter till det här med bråkiga och resursstarka föräldrar.

Jag har noterat att när det finns ett intresse hemifrån, när föräldrar frågar hur det går i skolan, agerar jag betydligt oftare proaktivt som följd. Kognitivt får jag undermedvetna tankar i bakhuvudet jag reflekterar över på förhand innan lektionerna. Det blir enklare att notera små tendenser som tenderar att leda fram till stora problem och jag agerar mer proaktivt i förhållande till dessa i min undervisning. Bemötandet blir bättre till barnet.

Det blir alltså enklare för mig att agera proaktivt framför reaktivt efter ett uppvisat intresse hemifrån för barnets skolgång. Jag försöker förstå ursprunget till barnets agerande framför att bestraffa det. Istället påtala vad barnet kan göra för att göra rätt framför vad barnet just nu gör fel.

Nu vet jag att titeln jag skrivit är provocerande. Det är lite med flit, så klart är det inte givande med en toxistisk dialog mellan lärare och föräldrar. Det jag menar är viktigt i sammanhanget är föräldrar som är engagerade i sina barns skolgång, som undrar hur det går, som vill hitta lösningar tillsammans. Och sedan är jag också övertygad om att alla givetvis inte fungerar som jag i min lärarroll. Vissa tänker redan på det här.

”Mitt tips: Engagera er”

Men ska jag ge ett enda tips till föräldrar som är oroliga för sitt barns skolgång så är det: engagera er!

Jag säger faktiskt aktivt till föräldrar att ligga på mig som lärare om deras barn, det hjälper mig att tänka till och fokusera i min undervisning. Särskilt viktigt är det när man som jag undervisar tolv olika klasser och över 200 elever. Att hjälpa mig som lärare att få dessa kognitiva tankar och inställning att hjälpa istället för att bestraffa är oerhört fruktsamt för mig i min lärarroll och det påminner mig också om varför jag valde att bli lärare:

Jag vill hjälpa barn att uppnå sin potential. Jag vill sprida (rörelse)glädje, social gemenskap och respekt för olikheter bland varandra. Att bidra till att skapa ett tolerant samhälle. Här behöver jag ibland hjälp från bråkiga föräldrar.