Därför är de här eleverna i behov av social inkludering

När man har autism kan man ha svårt att dela med sig. Varför? Låt mig förklara.

När jag var liten och min lillebror och jag fick fredagsgodis brukade det hällas upp i en stor skål för oss att dela på. Det här gav mig närmast panik.

Tänk om det tar slut? Tänk om jag inte får äta dom sorterna jag vill ha? Tänk om jag inte blir nöjd? Det skapade en stor stress hos mig och ledde till hetsätning. Ett problem jag fortfarande som vuxen försöker jobba bort.

Jag förstår att detta lätt kan uppfattas som egoism hos mig. Att jag är en egoistisk person som bara vill roffa åt mig för mig själv och inte bryr mig om min lillebror. Jag ska försöka förklara varför det är en missuppfattning och inte stämmer.

Jag har en funktionsnedsättning. Den gör att jag har svårt för tidperspektivet. Tid ser jag som nu eller inte nu. Som en på- och avknapp. Allt eller inget.

Det medför att antingen får jag äta godis, eller så får jag aldrig äta godis igen. Antingen får jag den här chokladbiten eller så får jag aldrig äta den.

Så det brukade ofta bli bråk för mig och min lillebror. För tänk om han tar biten jag tänker så mycket på? Jag måste hinna före. Så vad är lösningen?

Jo, jag behöver hjälp att se framtidsperspektivet. Jag behöver få ett lugn och en trygghet. En garanti.

En så enkel sak som att ge oss en varsin skål med hälften var i gör det så mycket enklare för mig. Det skapar en trygghet att vara i kontroll. Att få veta att de här är mina godisar, jag bestämmer om dom och ingen kommer att ta dom ifrån mig.

Det fina med att vara i kontroll är att den här falska bilden av egoism försvinner. För helt plötsligt äter jag godis långsammare, min lillebror får slut på godis och jag ser det. Så jag bjuder honom från mina. Jag vill trots allt att han ska bli glad och må bra.

Så vad har det här med skolan att göra? Jo, precis samma sak händer i skolan. Eleven visar svårigheter att dela med sig av material, vill göra allting först. Vill stå först i kön, vill göra hinderbanan först på idrotten. Vill skriva på tavlan först. Även här behöver eleven få hjälp med framtidsperspektivet som saknas.

Hjälp eleven genom att berätta när det är hens tur. I frågor om att stå i led, följ en klasslista. I frågor när man ska räcka upp handen, nämn turordningen bland de elever som räcker upp. Till exempel: först Wilhelm, sen Sofia och sen Markus.

Att hjälpa autister med att se framtidsperspektivet gör att klasskamraterna kommer se ett helt annat barn. Det är social inkludering.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.