Annons

Den gränslösa läraren

Jag kan ofta själv märka att jag ibland hamnar i situationer där jag får svårt att parera mellan mina egna känslor av irritation och stress samt att kunna vara konsekvent och bemötande till elevernas behov. Allt behövs så ofta på samma gång.  

Det gör att ibland upplever jag att följden blir en svårighet för mig att navigera i det här gränslandet som leder till att mina gränser tappas helt. Konsekvenser försvinner och uteblir, jag blir en ”låt-gå”-ledare. 

En ”låt-gå”-ledare kan vara det farligaste för en lektion. Det innebär att man släpper situationer som borde få en konsekvens. Således får gruppen ett friare spelrum. Även fast jag vet hur dåligt detta kan bli gör etiska dilemman och avvägningar att jag ibland finner mig. 

Tillika kan jag hamna för långt på andra skalan. Konsekvenser ska upprätthållas till varje pris. Jag är rädd för att bli en ”låt-gå”-ledare.

Jag tror att elever mår bra av konsekvenser. När vi skriver upp namn på tavlan för varningar över regelöverträdelser, då fokuserar gruppen. När en elev blir utskickad från lektionen blir det ett lugn hos gruppen. Detta lugn försvinner om jag som lärare plockar bort alla konsekvenser. Och det är en reell konsekvens av att försöka applicera lågaffektivt bemötande på fel sätt.

För det är just vad det handlar om. Att vara lågaffektiv är inte att sluta ställa krav. Faktiskt handlar det mer om att tydliggöra vilka krav som ställs och inte ge en konsekvens innan den är uttalad. Ändå hamnar jag ofta bland dessa etiska frågor. 

Hur och vilka konsekvenser kan jag ställa innan det blir skadligt?

Hur många behov kan jag tillmötesgå innan jag måste säga stopp? För ordningens skull, för gruppens bästa?

Dessa etiska frågor är svåra. Och linjen mellan rätt och fel är sällan rak, utan går som vågor. Jag kan bli gränslös åt bägge håll. 

Därför gillar jag att ta det bästa från två världar: militären och psykologin. 

I militären hittar vi fenomen som att ens instruktioner ska vara korta och koncisa. Det ska inte finnas outtalade faktorer och all osäkerhet kring vad som ska ske och vem som är ansvarig ska helt suddas ut. Militären är konsekvent. När ett fel görs blir det en konsekvens.

Ett exempel är från min värnplikt. Vi sprang milen första gången och det var några rekryter som genade på banan. Detta kom fram och våra befäl kom med vår konsekvens: vi alla fick springa om milen, samma dag. En fullt naturlig konsekvens, gör om gör rätt, och ingen fuskade igen. 

Samtidigt är psykologin och lågaffektivt bemötande extremt gynnsamma. Vi människor hatar när andra blir sura och arga på oss. Vissa blir rädda, andra arga. En tredje apatisk. Det vi vet är att känslor smittar, och de enda känslor vi bör försöka smitta är de positiva.

Och där kommer vi tillbaka till militären igen. Här finns det nämligen utrymme för lite jädra anamma. Här kan en vara högaffektiv och smitta av sig med sin positiva känsla. Se, uppmuntra, förstärk. 

Frågan är då om skolan är gränslös och ifall det saknas konsekvenser? Jag tror att som regel är den inte det, men ju mer som belastar lärarens axlar desto större är risken att det blir så. Större elevgrupper, mer undervisningstid, mindre möjlighet mellan lektionen att möta barnen. Jag tror att den största gränslösheten hos lärare beror på ett svårare uppdrag, framför kompetens att möta svåra situationer.

För problem uppstår när behov ställs mot varann. Ibland korrelerar de också. Är det individens eller gruppens behov som ska få gå först? är en klassisk frågeställning. Terrängen styr, skulle militären säga. Omständigheterna är det som avgör. Jag finner viss trygghet I det. Samtidigt som jag förstår att det aldrig är så pass simpelt att en kan välja individen eller gruppen. 

Så det jag finner min trygghet i är att ibland gör jag fel, och det är okej. Så länge jag har strävan att fortsätta göra rätt. Det är mitt livslånga lärande. Att ständigt utveckla min förmåga att sätta gränser och släppa gränser. Vara konsekvent eller förlåtande. 

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer