Ett barn väljer inte att inte gå till skolan

Mamma: Du ska gå i skolan.

Pappa: Du måste gå i skolan.

Läraren: Utan skolan har du ingen framtid.

Rektorn: Det är skolplikt för alla barn i Sverige.

Politiker: Bildning är det viktigaste du kan skaffa.

Klasskamrater: Alla vi fixar att gå i skolan.

Tant på stan: Alla barn ska gå i skolan.

Men jag, jag fixade inte att gå till skolan. Det gick inte. I skolan kunde jag aldrig få göra rätt och vara duktig. Här var jag bara fel.

Alla starka lampor i klassrummet gav sådan huvudvärk att hela kroppen skrek åt mig att fly därifrån. De gånger jag tvingade mig att sitta kvar utvecklade jag huvudvärk och på sikt även feber.

Alla gånger jag kände så mycket, så starka känslor av sorg, ilska och förtvivlan. Alla ilskeutbrott följa av nedstämdhet och sorg. Varför var jag tvungen att bli så arg när vi skulle byta platser? Varför var det så svårt för mig att skriva? Varken jag eller läraren begrep sig på det. Men det var jobbigt. Skolan var inte en plats för ett barn som mig, som känner så mycket. För mycket. 

Alla krav på att sitta still och lyssna. Jag som alltid hade så mycket att säga. Mina ben som ständigt var på väg någon annanstans. Det fanns ingen möjlighet att vara tyst och sitta still. Det fanns ingen chans att slippa bli utskickad ur klassrummet.

Till slut blev det en del av den jag var. Det som skulle förväntas av mig som person. Jag skulle låta, jag skulle springa runt och jag skulle bråka med mina klasskamrater. Det var min roll, och den rollen spelade jag fullt ut. Att göra fel, att vara fel. 

När kraven blev för stora på mig mot vad jag hade förmågan och resurser att mäkta med, då hade jag bara två val. Antingen så slogs jag, eller så flydde jag. Och slåss, det gjorde jag massor av. Det blev aldrig bättre. Jag fick ofta stå till svars för sådant jag inte kunde. 

Så var det för mig när jag gick i årskurs fyra på min grundskola. Där det nådde kulmen för mig. Där jag inte längre kunde backa, ta fighten, utan det enda som återstod för mig var att fly. Fly ifrån det där som var så viktigt. Det mamma och pappa sa att jag måste klara av. Det läraren och rektorn sa var min plikt. Det mina klasskamrater fixade. Men inte jag. För här kunde jag bara misslyckas. Så jag slutade att gå till skolan.

Jag vill dela med mig av den här känslan och upplevelsen, för ofta pratas det om ”hemmasittare” som att det vore ett val att inte gå till skolan. Men vi får aldrig glömma bort att ett barn väljer inte att inte gå till skolan. Det är en sista utväg. En utväg man tar för att överleva.

Så länge miljön i skolan inte är tillgänglig för barn med en funktionsnedsättning riskerar vi att sätta problemet hos barnet, istället för i miljön där det faktiskt hör hemma. Det behöver inte ens vara ett aktivt val att låta barnet äga problemet utan räcker ofta med en passivitet att inte se. Barnet blir ansvarig, trots att det är vi som har makt att utforma miljön i skolan. Trots att det är vi som har ansvaret. Det är förståeligt att det är svårt att se när funktionsnedsättningen inte syns utåt. Ibland så hörs den inte ens. Så tyst men ständigt närvarande.

Det är ett tungt ansvar, inget ansvar som ett barn ska behöva bära. Samtidigt kan det vara svårt för läraren att nå fram, även fast det första steget är tämligen enkelt. Se barnet, försök att förstå utan att döma. Första steget att lösa ett problem är att göra sig medveten om det. Våga äga problemet, ta det ansvaret bort ifrån barnets axlar och mycket är redan där vunnet.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa. 

 

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade. 

 

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.