Jag blev slagen av en elev – och jag förstår honom

Han kommer in genom bakdörren på idrottshallen. Tårarna rinner. 

“Du sa inte ens till honom, ALEX!”, skriker eleven samtidigt som han går fram mot mig med raska steg. Eleven är upprörd och besviken på mig.

Jag sitter lugnt på en bänk, mitt i idrottshallen och pustar ut lite efter lektionen. Det hade varit stökigt. Flera elever hamnade i konflikt med varann. Någon fick en spark, en annan ett slag. Många fula ord sas fram och tillbaka.

Han tar upp näven och smäller till mig på armen.

”Jag hatar dig!” 

Jag sitter kvar. Rör inte en min. Känner mig ledsen för elevens skull. Ser nog rätt ledsen ut i ansiktet också. Försöker se empatisk ut. 

Eleven river runt i idrottshallen. Det flyger plintlock. Hantlar kastas. Stationerna jag byggt upp förstörs. Jag sitter kvar. Kollar. 

Eleven lugnar till slut ner sig och sätter sig på en tjockmatta.  Vi sitter tysta där ett tag. 

Jag försöker tänka ut hur jag ska bemöta det här. Ingen idé att skuldbelägga. Säga allt han gjort och gör just nu. Det vet han ju redan själv. Jag vill att han ska prata med mig. Och då måste jag lyssna utan att döma. 

”Är du ledsen?”, frågar jag. 

Inget svar. 

”Var det någon som var elak mot dig?”, frågar jag.

”Ja! Dom kallade mig … och så sa dom… “, svarar eleven upprört.

Vi pratar en stund om det som hände på lektionen innan. Om hur det hade varit bråkigt. Ord som slängdes fram och tillbaka. Vem var elak mot dig? Varför tror du han var det? Vad gjorde honom så upprörd att han kallade dig så? Det är frågor vi besvarar tillsammans.

Det blir tyst igen. 

”När har du lunch, Alex?”, frågar eleven.

”Nu, jag tänkte gå och äta. Ska du följa med?”, svarar jag.

˝Jag ska inte äta förrän kvart över”.

”Okej, men då kan vi ställa iordning stationerna så går vi och äter tillsammans sen. Du kanske har lust att hjälpa mig? säger jag.

Vi städar i ordning tillsammans. Min kollega kommer in och ser kaoset i salen. Han säger inte ett ord, våra blickar möts och i ett tyst samförstånd förstår han att här har hänt något som vi inte behöver prata om just nu. Istället fokuserar vi på att återställa salen. Alla plintlock och hantlar som flög återgår till sin avsedda plats. Sen går vi till maten, jag och eleven.

Vi sätter oss ner vid ett bord och hugger in. Äter några tuggor, pratar om diverse tills eleven tar till orda själv:

”Alex, förlåt för att jag slog dig. Jag var så himla arg. Jag vill inte slå och skada dig egentligen”, säger eleven.
”Jag vet det vännen, jag vet. Det är ingen fara. Men jag uppskattar verkligen att du säger det. Det betyder mycket för mig”, svarar jag. 

Jag vet att det finns vissa som förespråkar hårdare tag i skolan. Att fysiskt och verbalt våld aldrig ska vara acceptabelt och att det ska ge konsekvenser. Kanske till och med avstängning. Vissa vill ha det så. 

Jag håller med om att våld aldrig ska accepteras, samtidigt skulle jag aldrig få för mig att skriva en anmälan för att denna elev slog mig vid detta tillfälle. För jag förstår honom. Och jag vet hur han kände.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm