Jag har skämts så länge

Ett helt liv har jag gått och burit på mina känslor och tankar utan att våga släppa ut dem. För de har inte varit som alla andras. De har varit kraftiga, ibland på tokiga ställen och det har varit så svårt för andra att förstå.

Som barn när jag försökte berätta så blev jag ofta avfärdad som konstig eller fel. Jag skulle inte bry mig så mycket eller det var fel att känna som jag gjorde.

Så jag slutade att berätta. Jag höll det inom mig, ända tills allt exploderade och ledde till affektutbrott. Då fick jag istället äga dessa problem. Och det kunde jag inte göra, för den starka känslan var aldrig jag. Känslan av total ilska över att inte bli förstådd. Att inte bli lyssnad på och att sedan när jag haft locket på den kokande grytan så svämmar soppan över. Jag la på locket, men jag kunde inte ta ansvar för att ingen hjälpte mig att hålla koll på grytan.

Jag har skämts nästan hela mitt liv för att jag varit annorlunda. Jag har försökt passa in och vara ”normal”. Det har tidigare varit hela min drivkraft. Att inte sticka ut. Men med ett sådant här mindset kommer jag alltid att misslyckas. För hela den drivkraften går ut på att undvika att misslyckas. Undvika att göra fel. Inte att fokusera på vad som är rätt.

Det krävdes en autismdiagnos och att bryta ihop mentalt för att kunna inse att det är ett skadligt beteende att försöka vara något man inte är. Att försöka spela en roll som inte passar en. Att försöka trycka in sig i en mall som är alldeles för snäv. 

Det har varit en stor omställning att acceptera mig för den jag är. Alla minnen och känslor som jag i decennier har undantryckt och förträngt var jag nu tvungen att bearbeta och möta. Det har gett mycket ångest, många gråtattacker och alla de negativa känslor som legat ned och grott och möglat i min ryggsäck har fått komma upp till ytan. Men det är enda sättet att bemöta dem på. Att plocka upp de som man är rädd för. Att möta känslan, att känna den och sedan kunna acceptera och släppa den.

Jag förstår varför självmordsförsök bland personer med autism är så pass mycket högre än hos normativa människor. En studie har visat att medellivslängden för en person med autism i genomsnitt 16 år kortare än för de utan autism. För den grupp som hade autism och intellektuell funktionsnedsättning handlade det om 30 år kortare livslängd än jämförelsegruppen. Det är skrämmande siffror. Så här kan vi inte ha det.

Därför vill jag kunna hjälpa andra att förstå hur sådana som jag tänker och fungerar. Samtidigt har berättandet för mig varit en så stor självhjälp. Både till insikt och acceptans för den jag är. 

Skrivandet har för mig varit helt avgörande. Jag har legat på kvällarna efter att jag nattat min son och knappat på mobilen. I ett Google docs har jag svämmat ner mina tankar och känslor. Reflekterat, gråtit och kommit över. Det var så jag skrev boken ”Pojken med extra allt”. Den är fylld av mina känslor och tankar. Från min barndom, hanterade nu i vuxen ålder. Därför vill jag tro att den boken kan förmedla en genuin känsla om hur det är att möta skolan som barn med adhd och autism. Hur det känns att fungera annorlunda utan att ha förmågan att veta varför.

Det vill jag förmedla. För om fler kan förstå detta så tror jag även att fler barn kan lära sig acceptera sig för den de är, förstå sina känslor och tankar och på sikt så slipper de gå igenom den resa jag var tvungen att vandra för att bli en hel människa igen.

Kom ihåg – du är inte ensam.