Lärare måste ned från sina höga hästar

Vi är ett stolt släkte, vi lärare. Det är viktigt att påvisa sin styrka och inte visa svaghet. Att signalera utåt att i min undervisning flyter allt på bra. Jag klarar av att hantera alla elevgrupper. Den som inte gör det, den är svag. Det här påvisas bäst genom ledarskap i klassrummet. Att som lärare klara av vilken klass som helst är det ultimata beviset på lärarskicklighet.

Få saker gör mig så irriterad som denna lärarpride i skolan.

Helt ärligt, de som anser att de klarar varje elevkonstellation har antingen inte mött en tillräckligt stor varietet av klasser eller saknar självinsikt.

Och ja, jag får väl gardera mig för att det säkerligen finns någon superpedagog där ute som aldrig har en sjukdag eller blir påverkad av negativitet. Som sitter och finslipar sina lektionsplaneringar in till småtimmarna på helgen. Eller nej, det gör de förstås inte. För man hinner med sitt uppdrag på sin arbetstid.

Det här är att brinna för någonting. En eldsjäl, som vi säger. Och skulle jag själv, en halvsunkig idrottslärare med intryckskänslighet, prova det skulle jag brinna upp. Vi behöver jäkligt bra lärare, men vi behöver också de där halvbra.

Det jag ville komma fram till innan min adhd-hjärna spårade ur totalt är att lärare behöver kliva ned från sina höga hästar.

• Sluta vara så himla bäst hela tiden.
• Sluta försök klara varenda ”utmaning”.
• Framför allt: sluta klandra dig själv när det helt enkelt inte går. Det är faktiskt okej att inte reda ut en klass. Det är okej att be om stöd och hjälp. Det är inte fel att ibland kasta in handduken när det är för svårjobbat.

Jag tror det är svårt för utomstående att förstå hur stor skillnad ett elevunderlag kan göra. Till och med som lärare är det svårt att fullt se det om man inte själv stött på dessa skillnader.

”Nu kommer jag svära i kyrkan”

För det är sinnessjukt stor skillnad på klass och klass i skolan. Det märker man som idrottslärare då man möter många grupper i sitt uppdrag. Det är som att klasskulturer skapas där vissa grupper bara flyter på och hjälper läraren i undervisningen. Andra kräver extremt mycket av läraren och dennes ledarskap. Ibland för mycket.

I en klass kan eleverna reagera starkt på ordningsstörningar. De vill inte ha dem heller. I en annan är de så normerande att eleverna inte ens lägger märke till dem som något extraordinärt. Och har man otur sprider den sig som en löpeld och kvar står man med bara dåliga metoder.

Så nu kommer jag svära i kyrkan; jag tycker klasser behöver splittras när det gått för långt.

Det blir för trögjobbat. Och de resurser som krävs för att vända finns aldrig på en skola. Bättre att bryta de negativa rollerna med ett nytt sammanhang och ny lärare.

Det finns så många relationer i en klass att det ibland är omöjligt för läraren att påverka i tillräckligt stor utsträckning. När den kritiska massan av elever som vill lära sig och som vill gå i skolan inte finns där, då behövs något annat. Något mer.

Då anser jag att läraren med trygghet ska kunna lyfta detta utan att hens ledarskap per automatik ifrågasätts. För jag är rätt säker att jag inte är ensam om att känna mig totalt värdelös om jag måste gå med mössan i hand och erkänna att jag inte fixar att bedriva undervisningen i en grupp.

”Det här är en rektorsfråga”

Jag tycker inte läraren ska behöva känna så. Det här är inte en lärarfråga. Det här ska inte landa i lärarens knä att ställa sig upp emot en norm och ”våga erkänna” att man inte fixar en grupp.

Nej, det här är en rektorsfråga.

Rektor styr och fördelar arbetet. I det här styret måste jag som lärare känna en tillräckligt stark tilltro till skolans ledning att jag inte blir kastad framför bussen så fort jag lyfter en klass jag inte klarar av att hantera.

Ett sådant problem måste tas på allvar. Visst kan man testa handledningar och utbildningar. Det kan säkerligen ta udden från vissa tillfällen. Men ibland anser jag att man måste löpa linan ut. Både för lärarens och elevgruppens välbefinnande kan det vara viktigt att byta miljö.

Så läraren måste hjälpas ned från sin höga häst. Och det är rektor som ska se till att det kan ske genom att skapa incitament på skolan där läraren inte känner sig totalt misslyckad så fort man lyfter ett (ordnings)problem. Tyvärr är det så det ser ut idag på många skolor.

Så som rektor kanske man kan ställa sig själv frågan:

När var det senast en lärare berättade något hen inte var kapabel att genomföra?

Och ni som är riktigt modiga ledare kan också ställa er själva frågan; hur reagerade jag då?