Mjuka värden får inte plats när skolan effektiviseras

Det finns inga marginaler i skolan längre. Det går inte ens att vara två idrottslärare på två idrottsdagar. Ibland ska så många som sju klasser åka iväg på gemensamma aktiviteter. Men en av lärarna måste stanna kvar för att undervisa lågstadiet pga dålig schemaläggning till följd av en (för) tight organisation.

Det påpekas redan vid läsårsstart när schemat kommer att det här blir ett problem. Hur ska vi lösa idrottsdagarna? Svaret blir ofta att ”det tar vi då, det är ett halvår eller år kvar tills den ska genomföras”. Men läsåret tuggar på i rasande fart, och plötsligt befinner man sig där, två veckor före idrottsdagen. Och så ser det ut på flera av våra skolor i landet.

Tidigare kan skolor ha haft runt tio idrottsdagar. Alltid följer två idrottslärare med. Lektioner ställs in och ersätts med annat innehåll, eller så planerar man schemat redan från start så att det är berörda årskurser som åker iväg på dessa dagar.

Det var kvalitet och säkert. Oerhört uppskattat av alla som var med för att inte tala om ett välbehövligt avbrott i klassrumsundervisningen för barnen. Särskilt de barn som har behov av att röra på sig och behövde komma bort från tristessen i den ordinarie undervisningen uppskattade dessa dagar. Här kunde deras intensitet få utlopp och uppskattas. Här kunde de få vara förebilder för sina klasskamrater och göra av med sin överskottsenergi. Här kunde de få inspirera till rörelse och hitta en gemenskap med de andra. Här kunde de få passa in.

Men det här är mjuka värden, och det har vi inte tid med längre. Det är inte matteundervisning, det är inte skrivning i svenska. Det är helt enkelt inte mätbart. Därför bantar man istället bort dessa dagar för att ge utrymme för den ”riktiga bildningen”. Det är svårt att hitta motiverande skrivelser i skollag och centralt innehåll varför detta skulle få företräde framför läsa, skriva och räkna. Tio idrottsdagar försvinner snabbt och kvar blir man med två.

”Tryggheten är borta, stressen ökar.”

Inte bara dessa idrottsdagar ska bantas ned, även resterande idrottsundervisning blir föremål för effektivisering. Idrottsläraren får åka ensam till simhallen med någon annan personal istället för sin kollega. Denna samverkande person måste nu instrueras genom en crashcourse hur de ska ta över en del av undervisningen som kollegan tidigare höll i.

Simningen sköts nu ensamt, likaså ishallen. Tryggheten är borta, stressen ökar för idrottsläraren som måste skapa sig en split vision och kunna dela på sig för att ta hand om livräddningen parallellt med simträningen. Så ser verkligheten ut för många idrottslärare runt om i landet, och det finns få argument som biter. För skollagen och centralt innehåll bjuder in till tolkning, mjuka värden får inte plats.

Traditionsgrupper runt om på skolorna börjar efterfråga om det inte går att införa lite idrottsdagar igen, både elever och lärare tyckte ju det var så kul och givande. Men det enda idrottsläraren kan göra är att skratta åt eländet. För hen vet att det i princip är en omöjlighet. Den här fighten har man nämligen tagit med ledningen i flera års tid. Försökt att rättfärdiga varför det är viktigt för barnen att man åker iväg och ser närområdet, naturen och får pröva på olika idrottsaktiviteter som kommunen erbjuder. Det går att diskutera fram och tillbaka i flera år om detta utan resultat. Till slut ger man upp.

För tidigare har det varit så på flera skolor. Fina traditioner som byggts upp, förädlats och skapat fina minnen. När man frågar eleverna vad de kommer ihåg från sin tid i skolan är det inte matten eller svenskan som nämns. Det är tiden de spenderat med sin klass utanför skolans område. När det fått umgås tillsammans, gått i skogen och bara fått vara människa en dag. Utan särskilda krav, uppskattade för den de är. Traditioner som nu raderats från skolan för att det ska ”effektiviseras”.

Men var är barnsynen i allt det här effektiviserandet? Var ligger det i barnets bästa att nitiskt behöva ha den där lektionen i svenska istället för att få gå ut en varm vårdag och titta på löv i skogen?

Vem finns kvar att värna om dessa behov när effektiviseringsmaskinen tuggar på?

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.