När eleven gjorde en nazisthälsning följt av ”heil Hitler”

Jag hade en elev som inte kunde kontrollera sina impulser och sökte efter att vara lustigkurren i klassen.

Det hade varit lite stökigt under lektionen där en del elever munhuggits och snackat ned både sina medspela re och motspelare. Jag hade tagit upp detta beteende både en och två gånger under lektionens gång.

Vid vår sista uppställning, där vi något militäriskt ställde upp på två led linje så slår han ihop sina fötter, drar handen till huvudet och gör en nazisthälsning följt av ”HEIL HITLER!”.

Jag exploderar. Mitt framför 20 andra elever.

– Gå härifrån. NU.

Eleven står kvar.

– NU GÅR DU HÄRIFRÅN! Jag vägrar ha något sådant här på mina lektioner!

Eleven står kvar.

– SNÄLLA. Gå nu, jag kommer EXPLODERA.

”Leendet försvinner, eleven kollar ned i marken”

En assisterande pedagog tar med sig eleven därifrån. Jag har klart samlingen med klassen och avslutar. Efteråt kommer tankarna.

Gjorde jag rätt nu, var jag för hård som skrek mot honom mitt framför gruppen? Varför gjorde han så där egentligen?

Det tar ett tag innan mina egna känslor svalnar. Och till slut börjar jag kunna tänka igen, det där kunde lika gärna ha varit jag.

Av en lyckans slump ser jag eleven gå med två klasskamrater på väg ned till skolan. Jag stoppar dem.

– Du, Adam, skulle jag kunna få prata lite med dig?

Eleven stannar. De andra går vidare.

– Jag blev väldigt arg där och skrek kanske lite mer än vad jag borde. Det är det att jag inte någonsin kan acceptera sådant där, det kanske du förstår?

Eleven kollar på mig och ler. Som att orden bara spolar av honom.

– Adam, jag tror det som hände var att du fick en impuls och det blev väldigt fel. Jag kan känna igen det jag med, du vet ju hur jag var som liten?

Leendet försvinner, eleven kollar nu ned i marken. Luvan och luggen täcker över ögonen. Huvudet är sänkt. Jag kan höra en tyst snyftning.

– Jag känner ju dig, Adam. Jag kommer ihåg när vi byggde legobanor och kapplastäder. Du är en jätteskön kille!

Eleven snyftar till men förmår sig till ett leende. Jag kan se att det jag sagt och gjorde verkligen tog hårt på eleven och att han förstått.

Jag har sänkt hans gard. Han är nu ledsen och gråter. Det man absolut inte får göra när man går i hans årskurs. Det är svagt, det är fel. Man ska vara tuff och hård.

– Jag ser att du är ledsen nu och inte vill att det ska komma fram. Det är okej Adam, jag tänker inte tvinga dig vara kvar längre. Kom ihåg att du är en omtyckt och skön kille.

– Du är grym Adam, glöm aldrig det!