Annons

Att vända en klass – från kaos till fungerande arbetsenhet

Nu har det gått en tid av höstterminen 2019, en och en halv månad drygt. Många lärare kämpar dagligen med uppgiften att ”vända en klass”, från ett kaos till en fungerande arbetsenhet. För många lärare känns uppgiften övermäktig. 

Jag har som mentor/coach fått många kontakter med förtvivlade lärare som verkligen bokstavligt och bildligt kroknat under uppgiften att ”vända en klass”. Lärarutbildningen syns idag inte ge beredskap för sådana mera praktiska och konkreta läraruppgifter. Den vetenskapligt baserade lärarutbildningen har mera ett forskningsfokus än ett praktiskt yrkesfokus.

De blivande lärarna behöver få packa sin egen ”verktygslåda” att ta med sig ut i läraryrket, så att de kan skapa fokus, arbetsro och engagemang i en omotiverad och stökig klass. När skolledare gör skolans tjänsteplanering så blir det ofta så att de nyblivna lärarna får de tyngsta arbetsuppgifterna, dvs. de stökigaste klasserna. Unga och entusiastiska som de nyblivna lärarna är. Det borde vara de mera rutinerade lärarna som skulle ta sig an de stökigaste klasserna och därmed de tyngsta arbetsuppgifterna.

Hur ska man då stötta de lärare som inte klarar att vända en klass?

Det finns faktiskt en bok som har titeln ” Att vända en klass: från oro till fokus” som kan ge stöd och hjälp. Boken har getts ut på Gothia Fortbildning och författare är John Steinberg, doktor i pedagogik, välkänd författare, föreläsare och inspiratör, och Åsa Sourander, lärare och lärarfortbildare. Det är en bok som faktiskt ger verktyg och metoder för att just skapa fokus, arbetsro och engagemang i en orolig och omotiverad klass. Det kommer inte ut många böcker av det här slaget idag för lärare. Jag skulle kategorisera boken som en bok i metodik, det erfarenhetsbaserade ämnet i lärarutbildningen.

Författarna visar i boken hur lärare kan skapa fungerade vardagsrutiner, ett gott gruppklimat och utveckla arbetsmetoder som passar eleverna. I boken ges också hjälp att analysera sitt eget arbetssätt för att leda en grupp elever. Boken ger såväl teoretisk kunskap som verklighetsnära berättelser om hur man ska göra rent praktiskt för att ”vända en klass”. Boken är ett värdefullt verktyg för lärare som behöver vända en klass.

Boken är verkligen pedagogiskt upplagd efter tre utvecklade grundprinciper som utvecklas i 32 steg. Det ges såväl verklighetsnära berättelser som mera teoretiska reflektioner och sist men inte minst finns diskussionsfrågor. Lärare som inte lyckas att ”vända en klass” har egentligen inga universalverktyg att ta till, som fungerar för alla lärare och på alla elever. Lärare måste tänka till och utveckla en egen strategi, en genomtänkt lösning för att skapa och upprätthålla det goda klassrumsklimatet. Glimtar från lärarens vardag i boken ger styrka att ta itu med de utmaningar som lärare utsätts för idag.

Det krävs många förmågor hos eleverna idag för att klara skolan med god trivsel och bra resultat. Det är inte så konstigt att vi har ett system som många elever inte riktigt klarar av. Det krävs många förmågor att anpassa sig till rådande skolnormer, t.ex. förmåga att lyssna, sitta still, vänta på sin tur, göra sig hörd och sedd i gruppen, förmåga att ta personligt ansvar och initiativ, förmåga att anpassa sig till olika skolkamrater och olika vuxna, förmåga att motstå frestelser och mängder av saker som pockar på uppmärksamheten och istället vara väl fokuserad. Skolan har dessutom konkurrens och många ungdomar uppfattar skolan som ett störande moment i deras liv istället för vad den borde vara, d.v.s. något av det viktigaste i deras liv.

Strategin att ”vända en klass” kan naturligtvis inte vara lika för alla lärare, tvärtom. Alla lärare måste hitta sitt eget sätt att hantera störande beteende på. Men vissa gemensamma drag finns, trots allt, och de diskuteras i boken.

Reagera på inlägget:

Jag belönar mig själv – för att jag förtjänar det

Sista dagen på sommarledigheten gjorde jag två inköp. Jag kunde helt enkelt inte börja terminen utan ett par nya skor och en matchande scarf. En liten gåva till mig själv, de här kan behövas när mind-set ska gå från sommarlunk till jobbtempo.

Det här är något jag försöker ta med mig in även i arbetsveckan. Nej, jag shoppar mig inte genom veckorna utan försöker unna mig de där små stunderna av ledighet mitt under arbetsdagen. 

Varför det?

Jo, jag förtjänar det. Det jag gör varje dag är mer än tillräckligt bra för att ge mig själv en liten överraskning då och då.

Vissa dagar känner jag verkligen att jag förtjänar det. Andra dagar får jag helt enkelt tvinga mig själv och bara låta mig själv få vara lite bra i alla fall.

Vad kan jag egentligen om yrket? Vem är jag att säga att de 100-talet beslut och avvägningar jag gjort, innan första passet för dagen är avklarat, är de rätta besluten? Vägledde jag nu min elev på bästa sätt? Var mitt ordval i diskussionen som uppstod verkligen det rätta? Kunde jag gjort på annat sätt? Frågorna är många, svaren likaså. Jobbet är knepigt.

Vad kan och vet jag egentligen om det jag dagligen gör?

Då och då poppar tvivlen upp. Gör jag rätt val? Är det verkligen det här som läroplanen menar? Lär sig eleverna det de ska?

I dessa stunder är det viktigt att unna sig själv något. Skippa tanken att göra lite extra för att det då eventuellt blir bättre.

En vända till personalrummet. Lite kaffe i en kopp med mjölk. Tanken far till Paris och skolkaffet blir till en cappuccino på Champs-Élysées. Beslutet jag fattade var nog inte så dumt.

Jag är bra och den här pausen för mig själv var jag väl värd.

I min mailbox har jag en mapp som heter beröm. Varje nytt jobb jag tar så skapar jag denna mapp. Här samlar jag sedan alla mejl som har en liten känsla av beröm. Det kan vara ett enkelt tack eller ibland till och med någon som innerligt berömmer mig för något jag gjort. Mappen blir sedan en värdefull boost de dagar när det inte alls blir som jag tänkt.

En annan liten energiskapare jag börjat ge mig själv den här terminen är en promenad till min alldeles egna bänk. 400 meter från skolan finns där min lilla plats. Särskilt vacker är den inte. Precis bakom schaktar de bort sten efter sprängning, så tystnaden är inte på topp. Men tittar jag åt andra hållet så finns där en hage full med får vandrandes i grönskan. Vackra björkar som snart börjar skifta färg. Tio minuter om dagen ses vi. Jag och min bänk. Tio tysta minuter.

Plötsligt så gick diskussionen om bordtorkningen i matsalen nog ganska bra ändå.

Alla de här små stunderna under veckan, en tankepaus och en liten belöning. Så värdefullt, så behövligt – det här förtjänar jag.

Reagera på inlägget:

Alltid redo med en penna

Få saker är så förknippade med skola och kunskap som en enkel penna. Samtidigt är pennan en av de saker som ofta inte är var den förväntas vara. Strategierna att få pennan dit den förväntas vara är olika och ofta föremål för diskussion.

Vissa lärare löser frånvaro av penna genom att uppmärksamma eleven på att det är elevens ansvar att vara redo för lektionen och således gå och hämta en penna. Andra markerar tydligt för eleven att pennans frånvaro inte är okej, kanske till och med gör en notering i kalendern. En tredje grupp delar ut pennor.

Jag tillhör den sistnämnda gruppen. Ingen i mitt klassrum ska behöva ödsla tid på att leta efter en penna.

Det kan verka enkelt att ta med sig en penna. Hur ska du annars kunna skriva och få ner saker på ett papper? Men så enkelt är det inte. Vissa elever sitter 20 minuter av lektionen innan de upptäcker eller vågar berätta att de inte har någon penna. Att då låta dem gå ut ur rummet för att själv leta penna skulle innebära att värdefull inlärningstid går till spillo. Andra elever tycker att det är den bästa ursäkt i världen att få röra sig bort från det som är svårt och istället söka en penna. För vissa är det helt enkelt så att en penna bara försvinner och inte kommer åter.

Därför har jag valt strategin att alltid ha med pennor. Att som elev bli erbjuden pennan kan vara riktigt spännande.  Eleven får känna sig lite utvald och speciell när denne får låna något av mig. Att låna något kan också vara en bra isbrytare i en ny relation. Jag kan även se att de blir en vinst i förtroende och eget ansvar. För aldrig är det väl så noga att lämna tillbaka något som när du fått ett alldeles eget förtroende.

Mitt pennfodral har alltid varit öppet, fylld med pennor. Ingen ska behöva gå ut ur klassrummet eller ägna värdefull lektionstid åt att leta efter en penna. Sällan eller aldrig försvinner heller dessa pennor, de tillhör ju någon som bryr sig att det ska gå bra för dig.

Jag tänker att vi alla vill lyckas. Många av oss behöver hjälp att få de förutsättningar som behövs för att det ska gå så bra så möjligt.

Ett litet fodral fullt av pennor kan således vara skillnaden mellan en lugn lektion med fokus på kunskap och en timme av vandrande bort från det som är svårt. 

Reagera på inlägget:

Det är min trognaste kollega och bästa stressreglerare

En kalender för en lärare är vad stetoskopet är för en läkare, kaveln för bagaren och saxen för frisören. 

Så viktig är kalendern för mig i min lärarvardag. 

Jag har hittills inte hittat något digitalverktyg som kan ersätta min papperskalender. Kalendern måste vara tillgänglig hela tiden i alla miljöer. Visst finns det många hjälpmedel och digitala varianter där ute men inget är som papperskalendern. Den är flexibel för både anteckning och bild, planering och översikt. Papperskalendern är också alltid redo att hjälpa oavsett om nätverket ligger nere eller strömmen gått. 

Det enda verkligt illa som kan hända är att jag tappar bort kalendern, men baserat på erfarenhet så har det hittills inte hänt sedan 2002 så varför skulle det ske nu?

Redan som ung i yrket och engagerad som facklig tjänsteman kämpade jag för att den första presenten för en lärare vid examination skulle vara just en kalender. Jag gläder mig mycket åt att Lärarnas Riksförbund fortfarande håller kalendern viktig och till och med gratis för medlemmar att beställa. 

Varje år infinner sig i maj den här högtidliga stunden när det är dags att välja nästa läsårs kalender. 

Hur ska den se ut? Vilken passar mig bäst? Ska jag byta färg eller form? 

Ska jag vara helt ärlig så är det inte många som håller måttet. Ofta blir det att välja mellan klasslärarkalendern eller ämneslärarkalender. Jag tror den enda egentliga skillnaden är registren längst bak. Ändå så står jag där, högtidligt redo att ta beslutet. Vilken känns bäst idag?

Ett löfte jag ger mig själv varje år när kalendern beställs är att i år ska jag hålla den fin. Mina anteckningar ska vara skrivna i fin stil varje dag och färger ska väljas med omsorg så mina anteckningar blir överskådliga och snygga att se på. Jag har hittills inte hållit mitt löfte till mig själv, men nästa år är ett nytt år. 

Kalendern måste innehålla en vecka per uppslag så att jag lätt får en överblick och så att min ”att-göra”-lista kan vara synlig. 

När kalendern väl anländer så är den alltid hett efterlängtad. Julisidorna börjar bli fyllda i den gamla kalendern med anteckningar som berör nästa läsår. Blivande föreläsare är bokade, kontakter till museum är tagna. Nästa läsårs kunskapskrav och syften är fördelade över året baserat på den treårsplan jag sedan tidigare förberett. Allt väntar på den nya kalendern som ska hjälpa mig att hålla tanken klar och lugnet i behåll.

Viktiga telefonnummer, skolans koder, faktureringsadress och skolans adress samt organisationsnummer hamnar alltid på första uppslaget. Allt lättillgängligt när beställningar ska göras eller kollegor frågar. 

Vi har mycket att göra men jag känner oftast att jag har koll eftersom min bästa arbetskamrat, kalendern, alltid finns där med en plan och en struktur. Tänker jag att det där kommer jag ihåg och gör senare så infinner sig snart känslan av stress och en känsla av oöverskådlighet sprider sig. Jag vet att om jag håller det i huvudet så glömmer jag och första bästa nya arbetsuppgift som dyker upp prioriterar jag som viktigast. Men med kalendern i min närhet kan jag lägga in allt jag behöver göra i en prioritering. Det dämpar min puls, ger mig bra överblick och förmågan att prioritera vad som är viktigt just nu infinner sig alltid.

Längst fram i kalendern har jag mitt eget schema. Här står inte bara när jag ska ha mina lektionspass eller vilka möten jag förväntas närvara vid, här för jag även in de saker som jag alltid behöver göra under en vecka. Samtal ska ringas, mail ska besvaras, lektioner planeras, uppgifter kommenteras osv. De stunder på dagen som inte innehåller lektionspass blir fyllda med dessa aktiviteter. Inte för att jag kanske gör dem just när det står i veckokalendariet men för att ha koll på vad som behöver göras och om jag mot förmodan skulle förväntas ta ytterligare uppgifter så behöver jag prioritera om eller få hjälp att stryka uppgifter som behöver göras.

Kalenderns struktur i sig hjälper mig och hålla koll. På de första sidorna fyller jag alltid i mina olika ämnesplaneringar. Skolåret har cirka 40 veckor. Fyra SO-ämnen ska hinnas med. Enkel matematik ger mig ungefär tio veckor per ämne. Tidsramen hjälper mig att hålla fokus under momentets gång. Det finns alltid mer stoff att fylla på med i mina ämnen. 

En stor fråga som inleder projekten och ger oss färdriktning under arbetets gång hjälper även till att prioritera om ifall lektionstillfällen faller bort eller annat dyker upp. Här lägger jag också tidigt in när det ska vara avstämningar under och som avslutning på momentet. Allt får plats i min bok. Därefter tar detaljplaneringen vid, ofta blir det fyra veckors planering i stöten. Det ger mig flexibilitet, kvalitetsfokus och möjlighet att i god tid förbereda nästa moment.

Första veckan på läsåret är bråda tider. En plan för året ska göras när lov och nationella provdatum är fastställda. Tidigare har jag skapat en treårsplan över mina ämnen där alla delar kommer med. Planen underlättar överlämning om jag byter grupp. Den hjälper mig även att veta att jag gör det som förväntas. 

Vilka kunskapskrav ska avklaras under terminen och hur många veckor finns att tillgå? När är det lämpligt med avstämning på momentet och hur faller detta med loven? Allt får plats i min bok. Med den strukturen så behåller jag mitt lugn och lektionerna vet jag håller den kvalitet de behöver för att jag ska vara nöjd.

Kalendern hjälper mig i allt det här vecka ut och vecka in. I det finns en idé till varje lektion de kommande tio veckorna, där finns även nedskrivet uppgifter som jag ska göra och när jag ska göra dem och till vem. Med kalendern i hand så blir det få överraskningar och den stress som många pratar om hälsar sällan på hos mig.

När de första sidorna är fyllda med de stora ramarna och projektplaneringen inklistrad är det dags för den vardagliga lunken och veckoplaneringen. På min planeringstid lägger jag upp en tanke vad jag ska hinna under planeringen men även vad som ska göras under veckan. 

En trogen färgglad vän är min ”att-göra-listan”. Den håller jag alltid medvetet liten och lätt flyttbar. Liten för att den inte ska växa till ett oöverskåderligt berg av anteckningar. Flyttbar för att den inte förväntas bli klar under en vecka utan innehållet pytsar jag in när tid finns. Med jämna mellan rum skriver jag en ny när allt för många projekt blivit överstrukna. ”Att-göra-listan” hjälper mig att hålla fokus i vardagen och håller definitivt känslan av stress borta.

Längst bak i kalendern kopierar jag upp klasslistor och klistrar in. Jag föredrar de klasslistorna som har rutor. Här är sedan min egen bokföring förberedd, de projekt som jag för in för att ha koll inför stundande summering och betygssättning. Allt finns på ett uppslag, alla elever, alla resultat, väl krypterat så jag förstår men troligen inte många andra. Ett plus här, en sol där och några bokstäver.

När fredagen kommer flyttar jag min ”att-göra-lista” till nästa vecka. Stryker stolt över det jag hunnit med och följt i min kalender. Där ligger alla mina jobbfunderingar, mina projekt, mina måsten och allt som behöver göras nästa vecka. Prydligt paketerade och väntandes. Själv kan jag göra helg. Träffa mina små, göra äventyr utan planer eller vidare funderingar på jobbet. Allt jobb finns där i kalendern väntandes på mig.

För kalendern är inte bara min trognaste kollega, den är också min bästa hjälpreda, tryggaste stressreglerare och strängaste ordningshållare som hjälper mig att koppla av och verkligen förstå att jobb är jobb och ledig tid är otroligt värdefullt.

Reagera på inlägget:

Föräldern skällde ut mig i mitt eget hem

Jag minns det som igår. Ett argt samtal på min telefon i mitt hem precis när jag gått på lov.
 Jag har aldrig i tjänst lämnat ut mitt telefonnummer.

Jag startade min lärarbana med ett stort fackligt engagemang och fick via en klok föreläsare lära mig att inte lämna ut numret. Vem har egentligen numret till sin läkare, bilmekaniker eller kocken på favoritrestaurangen? Så varför sina barns lärares nummer?


Trots det så hade en förälder hittat mitt nummer och beslutat sig för att ringa hem till mig. Det var tidigt i min lärarkarriär och jag hade mycket kvar att upptäcka och erfara. Jag var precis hemkommen och om minnet inte sviker mig så var det fredag och sportlovet skulle börja på måndagen. Jobbet var således långt borta. Ett samtal skulle dock få det hela att ändras.


En arg person i andra änden. Hur kunde jag göra som jag gjort? Hur kunde jag behandla personens barn på det sättet jag gjort? Där i mitt eget kök skällde en för mig främmande person ut mig.

Vår syn på vad som hänt var som hämtad ur skilda världar. Det här var den terminen jag hade börjat lära och förstått att det fanns något som hette ”maktlekar”. En kunskap som jag nu är evigt tacksam för. Men då med en ny elevgrupp famlade jag fortfarande med att försöka förstå vad det var som gjorde att så mycket märkliga händelser skedde mellan eleverna i gruppen och att samma person alltid verkade dra den största nackdelen av det som hände.


Den arga personen hade i sitt uppjagade tillstånd än mindre förståelse för situationen jag såg i klassrummet, mellan lektionerna och på rasterna. Allt fokus låg på mitt agerande, baserat på den arga personens barn, och inte alls på att det kanske fanns ett ”varför” till vad som hänt.

Jag minns hur överrumplad jag kände mig i samtalssituationen. Stressen som samtalets innehåll förmedlade gjorde mig inte till det proffs jag hade varit om jag varit på jobbet. Tonläget höjdes ytterligare.

Till slut sa jag: ”Vi kommer inte att förstå varandra i den här situationen utan vill du prata vidare om det här så får du kontakta min chef.”


Svaret jag fick var givet, personen skulle verkligen göra så, mitt agerande var oacceptabelt, förklarade den arge.


Jag lade raskt på och slog direkt numret till min chef. Jag ville förvarna om att ett ilsket samtal väntade. Berättade exakt vad som hänt. Min dåvarande chef berömde mitt agerande och mod att genast kontakta henne. Hon bekräftade att jag hade gjort allt korrekt både i skolan och i samtalet. Skulle personen ringa så skulle hon vara redo.

Nästa samtal gick till min kollega som även denne vart helt överrumplad över att någon kunde bete sig så illa.


Nu har det gått över tio år sedan samtalet, jag bär det fortfarande med mig. Den arga personen ringde aldrig till min chef.


Jag kommer ihåg min utsatthet. Oron som samtalet väckte hos mig. Jag kommer ihåg hur jag ifrågasatte mig själv och vad jag kunde och gjort. Jag kommer ihåg påhoppet på mig som person.


Lärdomen och vad jag efter hela händelsen verkligen tog till mig var att när sånt här händer så är det bästa jag kan göra att berätta för kollegor och min chef vad som hänt. Att få bekräftelse på att det var den andra och inte jag som gjorde fel.

Ibland, tyvärr, så hamnar jag som lärare i situationer där jag får mottaga föräldrars och vårdnadshavares frustration och maktlöshet. Vissa personer tvekar inte i dessa lägen att kasta sin frustration och ilska på den personen som ägnar sin yrkesdag åt att ta hand om och göra det yttersta för att deras barn ska utvecklas och nå så långt det bara är möjligt.

Det känns inte kul, det känns inte rättvist men med åren har jag verkligen lärt mig att hantera liknande situationer så de blir lättare. Lyssna in, förbereda och alltid vara tydlig med vilka mina arbetstider är och hur jag bäst blir kontaktad.


En tung men viktig lärdom från ett argt samtal.

Reagera på inlägget:

Sidor