Annons

Hur ska syv hinna med allt?

Vi studie- och yrkesvägledare (syv) vet vad som krävs av oss och många av oss får inte de nödvändiga resurserna för att genomföra våra uppdrag.

Vi behöver tid för:

  • Alla vägledningssamtal med eleverna
  • Klassvis information om nästa utbildningssteg och t ex prao
  • Deltagande i EHT (elevhälsan)
  • Deltagare i klasskonferenser
  • Administration som t ex bilagor och blanketter 
  • Skapa informationsmaterial (powerpointpresentationer mm)
  • Uppdatera oss själva 
  • Nätverksmöten
  • Egen fortbildning 

Det här är ett axplock av allt vi behöver göra. Hur ska vi få TID att genomföra detta? Hur ska vi hinna verka för elevernas bästa? Vi kan ibland uppleva oss motarbetade, det är faktiskt inte alltid som skolledning, EHT och lärare ser vad vi ser. Det händer att de vill att eleverna ska vara till för skolan istället för tvärtom. I värsta fall ser skolan att de ska ha fostrande och korrigerande av elever som viktigare än att se till enskilda elevers bästa. 

Så här såg en vecka ut för mig i början av höstterminen.

Så här ser min vecka ut just nu i slutet av terminen.

I början av terminen ägnade jag mycket tid åt klassvis information för både åttor och nior, både om prao och om gymnasievalet. Mellan höstlovet och jullovet har jag enskilda samtal med alla nior inför gymnasievalet som sker efter jullovet.

Många av oss får ibland hopplösa uppgifter tilldelade som att fixa praoplatser, schemaläggning, elevrekrytering och att vara skolledningens förlängda arm. 

Borde vi inte börja kräva tidsangiven arbetsbeskrivning där det tydligt framgår hur mycket tid varje moment kräver. Lärarna har detta, varför ska inte vi också ha det? Vi har väl också rätt till drägliga arbetsvillkor?

Är det rimligt att kräva:

  • Max 500 elever/SYV och 100%-tjänst för grundskola och gymnasium 
  • Max 750 elever/SYV och år och 100%-tjänst på komvux (på komvux finns inte EHT eller klasskonferenser)

Apropå prao. Jag ställde frågan 3 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:

Hur gör du med elever som inte lyckats skaffa egen plats?

  • Peppar eleven att utforska sitt nätverk och försöka ytterligare alternativ (37 tyckte detta)
  • Sätter igång och ringer runt (21)
  • Har en egen fungerande praobank med arbetsplatser som i god tid innan praoperioden tackat Ja till att ta emot praoelever (9)
  • Det är huvudmannens ansvar att skaffa fram praoplatser (5)
  • Det är lugnt, det finns praosamordning (5)
  • Hänvisar eleven till lärarna (1)

Det är egentligen huvudmannens ansvar att se till att eleverna har platser att gå till när de ska vara ute på prao. Sedan är det skolans ansvar att praoplatserna är besiktigade och att det gjorts en riskbedömning av dem så att inte elever råkar illa ut under sin prao, detta enligt skolans systematiska arbetsmiljöarbete. Frågan är: Vem på skolan ska hinna med detta?

Om vad som påverkar gymnasievalet mest, ställde jag frågan 16 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:

Hur påverkas dina nior mest av gymnasievalet?

  • Eget intresse (18)
  • Status - gymnasieskola med bra rykte (16)
  • Betyg - avgörande vad som är möjligt (11)
  • Bra och brett program (9)
  • Kunna få jobb direkt efter (4)
  • Påverkan - föräldrar (4)
  • Framtidsdrömmar- ser bortom gymnasiet (3)
  • Läge - skönt att komma ifrån det invanda och kunna få nya kompisar (2)
  • Annat (2)
  • Kompisval (0)
  • Orkar inte riktigt bry sig (0)
  • Slumpen (0)
Reagera på inlägget:

Matematiklärare är högvilt på arbetsmarknaden

Relaterat

Det är brist på behöriga och kompetenta lärare i matematik sedan lång tid tillbaka. Det gäller också behöriga lärare i naturvetenskap. Det är absolut ingen överraskning, utan det är väl känt sedan lång tid tillbaka av alla. Arbetsförmedlingen stöder skolhuvudmännen att rekrytera matematik – och naturvetenskapslärare utifrån de behov som finns, men om det inte finns några lärare att rekrytera?

Det har absolut inte gått att åtgärda lärarbristen, hur man än försökt. Det finns faktiskt en rad lovvärda försök. Ett exempel är att Högskolan i Gävle satsade för ett antal år sedan på en förskollärarutbildning med naturvetenskaplig inriktning, för att på så vis börja åtgärda problemet i en annan ände. Det finns matematikdidaktiska projekt som är lovvärda för att kvalitetsförbättra utbildningen av lärare.

Nu händer det, som media berättat om, nämligen att skolväsendet rekryterar lärare från högskolan/universitetet, där det i bästa fall finns utbildade lärare. Det är definitivt inget överskott på matematiklärare någonstans i utbildningssystemet, men lockbetet är högre lön, och också faktiskt bra arbetsvillkor.

Grundskolor och gymnasieskolor höjer lönerna för lärare i matematik för att få behöriga lärare, och då blir högskolor/universitet utan matematiklärare på sina lärarutbildningar, berättar Dagens Nyheter. Högskolans löner har inte riktigt följt med i utvecklingen och nu erbjuds matematiklärare och lärare i naturvetenskap på högskolan/universitetet hela 10 000 till 12 000 kronor mer i lön ute i skolväsendet, allt enligt Bengt-Olov Molander, prefekt vid institutionen för matematikämnets och naturvetenskapsämnenas didaktik på Stockholms universitet.

DN berättar också att ett tiotal lärarutbildningar som tidningen har varit i kontakt med upplever liknande situationer. I våras lämnade två lärarutbildare Stockholms universitet och övergick till grundskolan med bättre betalt. Många sökte tjänsterna som uppstod. Det gick bra ända tills vi kom till löneförhandling – då blev det tvärstopp. De begärde 55 000, det är en docentlön hos oss, säger Bengt-Olov Molander. Det här är inte första gången det här händer. Under min tid som akademichef på högskolan förlorade vi också högskollärare till skolväsendet, men också till näringslivet. Det är ingen ny företeelse.

Hur ska den här situationen lösas kan man undra? Det kan inte fortsätta att kompetenta matematiklärare lämnar högskolor/universitet,  för då flyttas problemet från grundskola/gymnasieskola till högskolor/universitet. Inga behöriga matematiklärare på högskolan, ger problem att utbilda matematiklärare för skolväsendet och då blir det problem med matematiken för eleverna som sedan fortplantas till en rundgång.

Bristen på matematik- och naturvetenskapslärare är absolut inte ett internationellt problem. Det finns länder som har bra tillgång på lärare i matematik och naturvetenskap. En översikt kan man få om man åker till en ATEE konferens i Braga, Portugal, i april som handlar om forskning och utveckling inom matematik och naturvetenskap för lärare.

Om man går in på nätet och söker så finns det många bra uppslag om hur man ska kunna åtgärda bristen på matematiklärare men också stärka matematikämnet. Det är bara att välja och vraka bland förslagen.

Utvecklingsarbeten i högre utbildning är inte alltid prioriterade. Forskningsmedel är dessvärre viktigare, men utveckling av arbetssätt och arbetsformer behöver också prioriteras. Högskolan/Universitetet är främst till för utbildning, även om man kan tro att dessa lärosäten är till för forskning.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Bara vara lärare – en omöjlig uppgift?

”Bara vara lärare – en omöjlig uppgift?”

Rubriken är ett citat från Skolportens nyligen publicerade temabrev om arbetsmiljö i skolan. Det är ett brev som ger en dyster och ledsam läsning. Det finns belägg för påståendet också i temabrevet. Men kan det verkligen vara så? Är det verkligen så illa? Om det är så illa, vad kan vi göra för skolans lärare?

I Skolportens arbetsmiljöbrev sägs att lärare uppger att de har för många arbetsuppgifter idag i jämförelse med tidigare. Det har ställts ökade krav på lärarna på olika sätt. Reformerna har kommit tätt för skolan och alla reformer har i stort sett inneburit ökade och tuffare krav på lärarna. Nya och förändrade arbetsuppgifter har lagts på lärarkollektivet, men ingenting tas bort, samtidigt som lärarstödet i form av s.k. annan personal minskats. I många skolmiljöer får lärare sköta både ”kanslipersonalens”, “elevhälsans” och ”vaktmästarens” arbetsuppgifter.

Ser vi på situationen för lärarna i Finland, så är den annorlunda. Finland har haft färre reformer och statusen är bättre för de finska lärarna. Det syns exempelvis på att Finland har många sökande till lärarutbildningen, som i stort sett det enda land i Europa. Sverige bör minska reformtakten för skolan. Pressmeddelanden från utbildningsdepartementet påverkar skolans lärare i stort sett varje dag.

Lärare är också den yrkesgrupp som har flest långtidssjukskrivna på grund av psykisk ohälsa, allt enligt Moa Duvarci Engmans ledare i Skolportens forskningsmagasin. Lärare idag får ägna mindre och mindre tid åt att undervisa. De får istället ägna sig åt andra arbetsuppgifter. Att undervisa är en kreativ uppgift som kräver både förberedelser och efterarbete. Om lärare inte kan påverka sin egen tid och inte hinner med kärnuppgifterna, så mår lärare självklart dåligt. Det säger sig självt. Annan personal måste anställas som övertar uppgifter som lärare inte är utbildade för och inte tillhör lärarprofessionen.

Det som också lyfts fram i temabrevet är lärarens ensamhet i själva klassrumssituationen. Arbetslagen finns bara på papperet. Fortfarande är det ensamarbete som gäller. Lärare behöver stöd av kolleger i arbetsenheterna. Föräldrar går idag på offensiven mot skolan och lärarna får backa. Gruppen missnöjda föräldrar ökar.  Det handlar mycket om friskolor och skolpeng. Är föräldrar inte nöjda hotar de att flytta sina barn och ungdomar till andra skolor. Man kan också se på anmälningarna till skolinspektionen som har ökat varje år sedan 2004. I Finland är inte skolan och lärarna så utsatta som här i Sverige. Föräldrarna har stor tilltro till lärarna och utsätter dem inte för motsvarande press.

Arbetsmiljöverket beskriver också i sina rapporter vanliga arbetsmiljöproblem i skolan, som alltför stor arbetsbörda, buller, och hot och våld. Många anställda i skolan känner psykiskt obehag av att gå till jobbet, allt enligt undersökningen Jobbhälsoindex. Hur man ska komma tillrätta med detta är inte lätt att säga?

Kravet på dokumentation av elevernas kunskapsutveckling behöver ses över och minskas ned. Det måste finnas tid för skolans kärnverksamhet som är undervisning. Möten och konferenser har ökat väsentligt och tar tid av undervisningsplanering. Det går absolut att minska möten och konferenser och ge lärare mera tid för kärnverksamheten. Skolan syns ha alltför många chefer som styr och ställer och som alla påverkar lärares arbete. Minska ner antalet chefer i skolan. Lärare behöver inte så många chefer som i dagens skola.

I skolan finns mycket engagemang och god vilja och många idéer hos lärare om vad man kan göra för att förbättra arbetsmiljön, förbättra kvaliteten och uppnå bättre resultat bland eleverna. Lyssna till lärarna själva är viktigt. Om det finns några som vet hur man ska förändra situationen i skolans arbetsmiljö så är det faktiskt lärarna själva.

I Finland är läraren respekterad. Har hög status i samhället. Finska föräldrar har ett starkt engagemang för skolan, och tilltron till lärarprofessionen är så stor, att man inte anser sig behöva vare sig skolinspektion eller nationella prov.

Att stärka, stödja och stimulera lärare är en nationell uppgift. Nätverk är bra där lärare kan dela med sig av sina erfarenheter och lära av varandra. Att ändra attityden till skolan och till lärarna är vår gemensamma uppgift – din och min!

Vi vill alla att lärare ska vara en möjlig uppgift i vårt svenska samhälle och att det ska fungera att bara vara lärare.

Reagera på inlägget:

Till var lärare efter förmåga

Jag brukar roa  mig med att följa debatten om lärare och skola på Twitter. Eller roa mig och roa mig, det är för det mesta ganska deppig läsning. Tonen är allmänt negativ, inget är bra, skolledningen är dum, arbetsmiljön är skit, betygssystemet suger och politikerna är spåniga. Ingen förstår och lärare är allmänt missförstådda.

Jag blir ofta rätt nedstämd av läsningen, och du som läser det här kan ju motiverat ställa frågan – varför är du på Twitter då?

På Twitter är jag för att hänga med i debatten om bland annat skolan, vilket faktiskt är lönegrundande på min skola, att hänga med i debatten. Så jag gör det, och förväntar mig att det ger utdelning i mitt lönekuvert.

Vilket i sin tur för mig till min huvudfråga: lön. Och hur den sätts på en lärare. Och vad människorna på Twitter tyckte om det här i dagarna då jag scrollade för att ta del av reaktioner på nya, efterlängtade läraravtalet.

I korthet behandlar det lönen i villkor där erfarenhet och kompetens ska belönas. Det är nog okontroversiellt för alla. Lönen ska vara individuell och differentierad, det kanske inte lika många håller med om. Lika lön för lika arbete är ju ett argument för en platt lönestruktur bland lärare – vi gör alla ungefär samma jobb i grunden, har man utökade uppdrag ger det lite extra på kontot.

Det ska gå att få en god löneutveckling även utan att byta jobb, vilket är viktigt för att eleverna ska få kontinuitet i sitt lärande och för att relationerna mellan elev och lärare kan fördjupas, vilket också gynnar lärandet. Ingen konflikt om det. En närmare läsning av avtalet visar att lön ska sättas så att den, citerat ur avtalet: ”ska stimulera till förbättringar av verksamhetens effektivitet, produktivitet och kvalitet.” Och att kopplingen mellan resultat och lön ska ha en tydlig koppling. Citerat: “Det är av vikt att kompetens, särskilt ansvar och erfarenhet som bidrar till förbättrade elevresultat.”

Här började jag beefa med debattörerna på twitter. När jag föreslog att lön efter resultat behöver inbegripa vad eleverna uppnår i sitt lärande så började det smattra i notifieringarna och jag hade fullt upp med att hantera mitt Twitterflöde och svara på arga påhopp. Varför? Tydligen var det en känslig fråga att ens prata om hur vi mäter elevresultat i skolan.

”Vadå! Så om eleverna får höga betyg i dina ämnen, då får du högre lön?”

”Jag har inte ens nämnt ordet betyg.” svarade jag.

Självklart blir det knas om en betygssättande lärare ska lönesättas utifrån vilka betyg hens elever har, det fattar ju både jag och Twitterkrigarna jag battlar med. Men om vi försöker lyfta blicken och se vad som kan mätas; det finns ju ett flertal forskningsgenomgångar som visar vad som ger lärande miljöer. En är Hatties metatudie “Visible learning” som kom för några år sedan. Här är en sammanfattning av den.

Studien visar vilka faktorer som ger högt lärande, till exempel lärare som kan sitt ämne, sin didaktik och är en tydlig ledare med tydliga mål som skapar struktur i klassrummet. Även Skolinspektionen har gjort ett arbete där myndigheten går igenom vad som ger lärande i rapporten ”Framgång i undervisningen”.

Slutligen, det program som jag jobbar till lärare inom, Teach for Sweden, jobbar systematiskt med mig genom att löpande besöka klassrummet och ge feedback till mig på rutiner som leder till lärande. Nu senast till exempel så jobbar vi med metoden Rigor, en tydligt strukturerad modell som leder till att eleven hela tiden uppmuntras att ta ett steg till i sitt lärande.

Det är för mig konstigt att andra centrala yrkesgrupper för samhället, som läkare och politiker, kan mätas och utvärderas på resultat, men i skolan kan man inte göra det, om man inte är elev såklart.

Så, visst skulle det gå att mäta vilket resultat läraren levererar till eleverna, enkelt genom att mäta i vilken grad läraren använder sig av de faktorer som gynnar lärande. Lätt att studera och mäta. Varför skulle inte det kunna vara en grund för lönesättning?

Jag lovade häromkvällen debattanterna på Twitter som kritiserade mig att återkomma med svar på hur elevresultat kan mätas, som inte är betyg eller nationella prov. Det här är mitt svar, Twittergänget :)

Reagera på inlägget:

8 saker jag önskar jag hade vetat om lärarutbildningen

Hej, kära och älskade lärarstudent.

Välkommen till en utbildning fylld med tuffa utmaningar och jobb. Välkommen till en utbildning som är fantastiskt rolig att läsa och välkommen till en värld fylld med möjligheter!

När jag påbörjade min lärarutbildning hösten 2015 gav min omgivning mig bara kommentarer som ”det är en bra utbildning eftersom du garanterat får jobb” och ”5 och ett halvt år kommer gå fort, lärarutbildningen är ju enkel!”. Jag har önskat många gånger under min lärarutbildning att det senare hade stämt, för det är inte alltid så enkelt. Lärarutbildningen har/har haft låga antagningspoäng och den generella uppfattningen är därför att det är en enkel utbildning. Men det ÄR inte det. Många avhopp från landets lärarutbildningar vittnar om att lärarutbildningen kräver en del som man inte är beredd på.

Och jag vill att du som ny lärarstudent förstår att det krävs en del jobb för att ta sig igenom en lärarutbildning. Därför har jag nu listat 8 saker som jag önskar att jag som nybliven lärarstudent hade vetat om lärarutbildningen den där hösten 2015:

1. Något jag önskar att jag visste i början av min lärarutbildning var hur mycket fokus som skulle ligga på ämneskunskaper framför förberedelserna inför att stå i ett klassrum och vara lärare. Hur man faktiskt möter elever i klassrummet får helt stå tillbaka till förmån för ämneskunskaper. På den lärarutbildning som jag går har vi åtta kurser som förkortas UVK (utbildningsvetenskaplig kärna), det vill säga åtta kurser som ska behandla skolans historia, allmändidaktik och annat som är rent professionsrelaterat.

Och visst, det låter ju jättebra med UVK. Jag vet att jag såg fram emot dessa kurser just på grund av att jag såg fram emot didaktik- och pedagogikkurser. Men istället är UVK-kurserna någonting som man enkelt tar sig igenom för att de är flummigt uppbyggda samtidigt som ämneskurserna mer handlar om att möta en massa höga krav.

MEN! Här vill jag förbereda dig som ny lärarstudent på att om du går in på en UVK-kurs med rätt inställning så kommer du faktiskt lära dig någonting; även om UVK-kurserna tenderar att bli flummiga så ta dem ändå på allvar och ta reda på vad i varje sådan kurs du själv vill och behöver lära dig i det område kursen behandlar. Det finns egentligen väldigt mycket att hämta ur UVK-kurserna, men de tenderar vara förslappade och inspirationslösa.

2. Jag önskar också att jag hade vetat att lärarutbildningen praktiskt taget förutsätter att alla som läser lärarutbildningen förstår redan från början vad didaktik, metodik och pedagogik faktiskt innebär. Föreläsarna rabblar igenom dessa begrepp som om det är självklart och som om alla vet hur det ska hanteras och hur det kan ta sig uttryck. Hade jag vetat om att lärarutbildningen räknade med att jag som ny lärarstudent bara skulle begripa allt vad didaktik och pedagogik innebär, så skulle jag varit mer förberedd på att jag hade behövt läsa rätt mycket vid sidan om och att jag framför allt hade fått lära mig det mesta av det under min VFU.

3. I början av utbildningen så är man väldigt ivrig. Man vill vara på hugget, plugga i tid och ha läst allt inför alla föreläsningar. Därför köper man också på sig alla böcker så fort kurslitteraturlistan kommer ut på högskolans eller universitetets hemsida.

GÖR. INTE. DET.

Jag la oerhört mycket pengar på böcker som jag inte ens behövt öppna. Många gånger fokuserar en kurs nästan mer eller mindre helt på bara en enda bok, och att då ha lagt 2 000 kronor på tio böcker är väldigt onödigt. Avvakta med att köpa boken tills du haft din introduktion i varje kurs, där går de alltid igenom vilken bok som är viktigast (även om de alltid försöker lura i en att alla böcker kan vara bra att ha).

OBS! På ett och ett halvt år har jag i princip inte köpt en enda ny kursbok; kolla alltid på Campusbokhandeln, Studentapan eller Kurslitteratur ifall det finns något begagnat. Eller ännu bättre; LÅNA PÅ STADSBIBLIOTEKET ELLER SKOLANS BIBLIOTEK!

4. När det var dags för mig att gå ut på min första VFU (verksamhetsförlagd utbildning, aka praktik) var jag väldigt nervös. Jag var ute på min första VFU under min sjätte termin, det är väldigt sent och förhoppningsvis har du som läser en tidigare VFU. Man är ju väldigt nervös för att träffa en massa elever, men jag var även orolig för att jag kanske skulle inse att läraryrket inte var något för mig. Nu blev det ju inte så, tack och lov, men det jag vill säga är helt enkelt att man har väldigt många känslor i kroppen när man ska ut på VFU. Och jag vill att du som ny lärarstudent ska vara förberedd på hur en VFU-process kan se ut (och yet again, jag talar utifrån min egen utbildning).

Min skola arrangerade en introduktionstimme om VFU:n, där vi fick reda på vilka handledare vi skulle ha, att det fanns en lapp vi skulle fylla i innan VFU:n, och… Ja, det var det. Helt ärligt, inget mer än så. De var sena med att skicka ut information och många fick sina platser bara några dagar innan, det var många lärarstudenter som blev utan VFU och uppföljningen efter VFU:n var också fattig. Jag önskar att jag hade vetat att hjälpen från universitetet/högskolan skulle vara avlägsen, för då hade jag varit mer beredd på att hitta annan vägledning.

Och bli inte rädda av det här. Det händer inte alla och det händer inte på alla universitet och högskolor, men jag vill att du är förberedd. För du kommer bli frustrerad och du kommer ifrågasätta om det är värt det; och det är det.

5. Jag inser att jag låter otroligt cynisk i det här inlägget, så jag ska försöka bryta den trenden nu. Det är också många saker som är väldigt bra med att gå på lärarutbildningen. Till exempel om du tycker det är svårt att lära känna de andra lärarstudenterna när ni bara ses korta stunder på föreläsningar så finns det ofta organisationer eller kårer som arrangerar roliga saker. På vissa lärosäten arrangeras det särskilda lärarsittningar till och med. Gå på dessa och ha kul!

Eller om du brinner för utbildningspolitik, fackliga frågor och vill engagera dig i ditt framtida läraryrke så finns det ofta en lokalförening från Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening att gå med i. Såna föreningar arrangerar också roliga evenemang för lärarstudenter så som valvakor, pizzakvällar, workshops, föreläsningar, osv. Gå på allt! Nätverka!

6. Gå med i studiegrupper! Som sagt, att läsa lärarutbildningen är tuffare än man tror men det kan bli enklare om man gör det ihop. Bilda egna studiegrupper eller gå med i redan befintliga. Dra ihop ett gäng från din klass och läs inför en tenta, varva med kaffe och skratt. Lös tentaproblem ihop och filosofera tillsammans. De gånger jag studerat i studiegrupp med mina klasskamrater är de gånger jag presterat som bäst på mina tentor.

7. Lärarutbildningen är en helt fantastiskt rolig och bra utbildning också, framför allt på grund av föreläsarna. Nu ska jag inte säga att alla föreläsare är bra, men i alla fall 85 % av de föreläsarna jag har haft hittills har varit otroliga. Ibland undrar jag om jag kunde någonting alls innan jag började läsa till lärare bara på grund av allt jag lärt mig av mina föreläsare inom de ämnen jag har valt.

8. Sno allt du kan från din VFU-plats och utnyttja den. Visa framfötterna, ta plats, var drivande, spendera mycket tid på skolan du hamnar på, häng med eleverna i korridorerna, häng med lärarna inne i lärarrummet, gör kaffe, bred ut dig, passa på att pröva alla olika idéer du har, testa olika gruppkonstellationer. Be om att få gamla lektionsplaneringar, få se gamla prov, vara med i bedömningar, hålla i prov och bedömningar. Våga be om råd och hjälp, våga samtala med din handledare. Kom tidigt på morgonen och gå sent på kvällen för att inte missa någonting. Följ med på utflykter, studiebesök och annat. Gör ALLT under din VFU för det är under din VFU du lär dig mest om din roll som lärare.

Jag hoppas och önskar att din tid på lärarutbildningen blir fantastisk, att om du börjar tveka så hör av dig till någon organisation eller lokalförening. Jag önskar att du tar dig igenom den och att du får ta del av lärarutbildningens alla delar, både bra som mindre bra. Alla som har läst utbildningen har varit där du är idag och i princip alla har känt samma sak. Men det är värt det. Jag lovar.

Med vänliga hälsningar,
Din fellow medlärarstudent,
Rebecca

Reagera på inlägget:

Sidor