Annons

En ”metodbok” värd att läsa

En nyutkommen bok ” Värdegrundsarbete i praktiken – en metodbok för skolan” av John Steinberg, välkänd författare med ett femtiotal publikationer, och Åsa Sourander, specialpedagog med klasslärarerfarenhet, ger mig anledning att reflektera över såväl typen av metodbok till grundlärare som innehållet i metodboken. 

Boken är en typ av metodbok som inte ansetts riktigt rumsren, men som uppskattats av många lärare. Det anses inte riktigt fint och modernt att tala om för lärare hur man kan göra i skolan. Det är ett förlegat tänkande med sådana böcker, menar många som gör anspråk på att veta vad lärare behöver. Det handlar naturligtvis om att lärare själva bör utveckla sin undervisning. Andra yrken, exempelvis läkare, skulle aldrig komma på tanken att kritisera fenomenet att ge goda råd. Läkare har värnat om värdet av goda råd, finns det någon som har en bra metod så berättar man om den utan att någon kritiserar.

Jag menar att lärarutbildningen ger de blivande lärarna ett kritiskt tänkande, varför man utan problem kan ge konkreta råd och anvisningar. Lärare har en god förmåga att värdera råden. Den konkreta metodboken utsätts för kritisk granskning och professionell värdering. Det är självklart att konkreta metodböcker är viktiga för lärare.

De praktiska momenten i lärarutbildningen är dessutom sparsamt förekommande och lärarutbildningen anses inte heller vara riktigt relevant för det praktiska lärararbetet som kommer efter. Den första tiden i yrket blir därför tung. Metodböcker av det här slaget kan ge både stöd och hjälp. Det är naturligtvis en tanke med att man ska bygga upp sin egen praktik, men en metodbok av det här slaget underlättar det egna utvecklingsarbetet.

Även temat i boken, så kallat värdegrundsarbete, är välkommet och fyller en viktig funktion. Många nyblivna lärare säger sig sakna stöd för detta viktiga arbete i lärarutbildningen. Värdegrundsarbetet är viktig för arbetsmiljön i skolan. Läraruppdraget idag handlar mer om att utveckla de kompetenser som eleverna redan besitter i värdegrundssammanhang, snarare än att överföra en på förhand bestämd kunskap, och precis så förstår jag boken. Den handlar verkligen om eleverna och förhållningssättet i boken känns modernt, även om det är en metodbok med stöd, exempel och råd.

Boken handlar alltså om värdegrundsarbete på ett sätt som syftar till att förbättra arbetsmiljön i grundskolan.  Boken innehåller i huvudsak två metoder för att stärka värdegrundsarbetet, en metod går ut på att synliggöra och bekräfta elevens styrkor, genom att skapa en så kallad ”styrkestjärna”. Den andra metoden är ett beteendebaserat värdegrundsarbete som omvandlar abstrakta värdeord som exempelvis respekt och hänsyn till konkreta värdegrundshandlingar. Boken ger förståelse för hur vårt beteende påverkar andras beteende. Det abstrakta görs till något konkret. 

Förhållningssättet man har som lärare behöver absolut inte begränsas av en idé i en metodbok om ”det rätta”, utan en idé i en metodbok kan även skapa perspektiv och kreativitet. Att läsa boken och lära av John Steinberg och Åsa Sourander är en fantastisk resa i det viktiga arbetet i skolan – värdegrundsarbetet.

Reagera på inlägget:

Utveckla VFU: Återinför praktikterminen

Nytt år! Lärarbristen har inte minskat. En ny praktikorganisation med övningsskolor har införts på försök, efter en äldre modell. Lärarstudenter klagar ändå. Återinför praktikterminen så kan man slå två flugor i en smäll! Minska lärarbristen och öka kvaliteten på lärarutbildningen.

Kan man återinföra övningsskolor, kan man absolut återinföra praktikterminen också. Under perioden, 1968 till 1977, infördes praktiktermin i dåvarande klasslärarutbildning  som en del av praktiken. Det blev en speciell form av praktik i lärarhögskolan. På den tiden var det stor lärarbrist i Sverige, i samband med att grundskolan infördes. Praktikterminen eller praktikanttjänstgöringen användes också för att delvis lösa den då stora lärarbristen.

Praktikterminen som en del av praktiken var en form av lärartjänst, helt enkelt. Idag kallar vi praktiken för verksamhetsförlagd del av utbildningen, VFU, i motsats till högskoleförlagd del av utbildningen, HFU. Begreppen ger sken av samhörighet, på ett bättre sätt än praktik och teori. Lärarkandidaterna anställdes av huvudmännen, kommunerna, och fick lön för en halvtidstjänst under sin avslutande praktiktermin. Ett välkommet ekonomiskt tillskott för lärarkandidaterna. Ingen motsatte sig detta praktiksystem.

Under praktikterminen hade handledaren ansvar för två lärarkandidater och två klasser. Handledaren arbetade heltid från början, dvs. halvtid i två klasser och lärarkandidaterna halvtid i varsin klass, sedan ökade lärarkandidaterna sin arbetstid successivt, så att de arbetade heltid i varsin praktikklass mot slutet av praktikterminen. Handledaren var då endast handledare till de båda lärarkandidaterna, men hade ingen egen undervisning.

Praktikterminen, anser jag, var ett av de bästa praktiksystemen som funnits i svensk lärarutbildning. Lärarkandidaterna fick en allsidig praktisk träning och fick pröva att ta ett läraransvar. Handledningen av praktikhandledaren under praktikterminen hade karaktären av ett slags arbetslagsarbete.

Att vara en god handledare likställdes på den tiden med att vara en god förebild och handledningen betraktades då också som en slags individuell undervisning i metodik. Den undervisning som gavs av handledarna var kanske mer föreskrivande och normerande än vad som borde varit fallet, då lärarhögskolan skulle ge en lärarutbildning på vetenskaplig grund. Lärarkandidaterna var nöjda.

Metodiklektorer hälsade på lärarkandidaterna vid flera tillfällen. Metodiklektorer var vanliga klasslärare, utan akademisk utbildning, men med gedigen aktuell praktisk yrkeserfarenhet. Praktiken var metodiklektorernas ansvarsområde och metodiklektorerna undervisade, handledde, bedömde och betygssatte lärarkandidaterna.

De var framför allt en slags sammanhållande länk mellan den teoretiska delen av lärarutbildningen och den praktiska delen. Metodiklektorernas styrka var just kopplingen mellan teori och praktik och de återverkade positivt på hela lärarutbildningen. Genom sin kunskap om yrkets praktik på olika stadier kunde de hjälpa lärarkandidaterna att förstå de teoretiska delarna i utbildningen.  De ägnade mycket tid åt skolbesök, där de följde upp studenternas praktik och förde diskussioner med lärare och lärarkandidater. Här bidrog metodiklektorerna till ett systematiskt utbyte mellan lärarhögskolorna och de skolor som deltog i utbildningen genom att ta emot lärarkandidater. Det var dåtidens trepartssamtal, även om begreppet inte var uppfunnit då!

Metodiklektorerna, men också ämneslektorerna, hade tjänster som innebar skoltjänstgöring på Försöks och demonstrationsskolorna (FoD-skolorna). De skulle alla ha aktuell praktisk erfarenhet av läraryrket, vilket var en mycket bra idé. De hade fyra veckotimmar hos någon försöks och demonstrationslärare i dennes klass. Dessa kunde genomföras veckovis eller i koncentration, under längre perioder. Lärarkandidaterna kunde iaktta dem i deras skoltjänstgöring. De kunde yrke och fick därmed hög legitimitet.

Metodiklektorerna går inte att återinföra i högre utbildning, men det borde gå att ställa krav på högskollärares kompetens. Om lärare i högskolan går ut och handleder, bedömer och betygssätter lärarstudenterna, så måste de ha kompetens för uppdraget.

I och med att lärarutbildningen integrerades i högskolan 1977 försvann FoD-skolorna snabbt – och försvann gjorde också metodiklektorerna som stått för kopplingen mellan lärarens yrkespraktik och lärarutbildningen. Praktikanttjänstgöringen avskaffades också, trots fördelar både för samhället och för enskilda lärare.

Reagera på inlägget:

Samarbete mellan syv och lärare måste in i vår utbildning

Relaterat

 

  • 28% av eleverna i årskurs 9 har inte en klar bild över vilka gymnasieprogram som finns att söka.
  • 45% av eleverna i årskurs 9 uppger att de inte har någon vuxen att prata med om framtiden och gymnasievalet.
  • Föräldrarna påverkar gymnasievalet mest.(Källa: Skolinspektionens Kvalitetsgranskning studie- och yrkesvägledning i grundskolan, rapport 2013:5)
  • Konsekvens? År 2009 påbörjade 122 750 elever gymnasiet. Av dessa fick 15 240 elever gå ett år extra. 2 990 elever fick gå två år extra. 21 220 ett extra gymnasieår. Källa: Skolverket

Förutom att det är ett enormt misslyckande av svensk skolas uppdrag där målet bland annat är att eleverna ska kunna göra underbyggda och väl medvetna val utan stress, så kostar också detta enormt mycket pengar för svenska staten.

Något som går att direkt koppla till detta är den undermåliga informationen om studie- och yrkesvägledarens (syv) roll och funktion i svensk skola. Framför allt på lärarutbildningen. Under mina tre år på lärarutbildningen har jag inte en enda gång fått höra om min framtida relation till syv. Jag vet inte hur jag kan använda mig av syv eller hur jag bör använda mig av syv. Lika lite vet syv hur de ska använda sig av lärarna.

Vägledningen i skolan är hela skolans ansvar. Rektorn har till exempel ett ansvar (läs: bör) att ge riktlinjer och skapa förutsättningar för att studie- och yrkesvägledningen blir ett uppdrag för just hela skolan, förtydliga hur ansvaret för studie- och yrkesvägledningen är fördelat mellan syvarna, lärare och övrig personal samt hur samarbetet mellan dessa ska se ut. Det är också rektorns ansvar att se till att studie- och yrkesvägledning sker kontinuerligt och integrerat i utbildningen under elevens studietid just för att uppnå målet med att eleven ska kunna göra underbyggda och väl medvetna studie- och yrkesval.

Vad är och blir lärarens uppdrag? Lärarens roll blir att hela tiden i sin undervisning relatera till arbetslivsanknytning, till exempel genom hur kunskaper i ämnet senare kan få betydelse i det framtida arbetet, utveckla elevernas kunskaper om hur arbetslivet fungerar, utveckla deras förmåga att kunna genomföra sina val av studier och yrken, utveckla deras självkännedom men också att problematisera kring de traditionella föreställningarna om kön, kulturell och social bakgrund – då det visat sig att ”tjejlinjer” och ”killinjer” såväl som ”tjejyrken” och ”killyrken” är väl etablerat bland ungdomar.

Studie- och yrkesvägledarens roll är central i elevernas vägledning och är en utbildad och specialist inom området – syven bör därför användas flitigt av både lärare och rektor. Men det är också syvens jobb att stötta lärare och annan personal.

Låter detta självklart?

Ja, det kan det göra. Ändå visar studier från Skolinspektionen att elever inte får den studie- och yrkesvägledning kontinuerligt som de ska för att denna vägledning inte ses som hela skolans ansvar. Man kan se omfattande brister i skolors och huvudmäns arbete med att planera och följa upp vägledningen. Det går också att konstatera att skolor inte alls aktivt arbetar emot begränsningar i elevernas studie- och yrkesval utifrån kön, social eller kulturell bakgrund.

Man kan fråga sig varför det är så pass viktigt med studie- och yrkesvägledning som det faktiskt är. Men det handlar i grund och botten om att göra eleven till en självständig och medveten individ. Eleven ska lära sig att fatta beslut, förstå konsekvenserna av dessa beslut, lära sig genomföra sina beslut, förstå att det finns många valalternativ och att hitta sig själv och sin egen väg i detta.

Det är inget annat än ett misslyckande. Men hur löser vi detta?

Bör till exempel syv i högre utsträckning ingå i lärarutbildningen? Bör läraruppdraget och dess innehåll i högre utsträckning ingå i syv-utbildningen? JA. Självklart.

I framtiden kommer vi ingå i samma kollegium. Vi kommer jobba bredvid varandra, med varandra, i samverkan med varandra. Vi kommer möta samma elever och samma utmaningar. Givetvis bör vi därför också ha insikt i varandras arbeten och uppdrag. Det har inte slagit mig förrän nu, efter att min lokalförening i Helsingborg ihop med lokalföreningen i Malmö anordnade en syv-föreläsning med Gabriella Holm, att syv faktiskt inte nämnts en enda gång under mina hittills tre år på lärarutbildningen. Under vår verksamhetsförlagda utbildning (VFU) ingår det att, någon gång under de fyra omgångar man är ute i skolan, ha samtalat med och mött en studie- och yrkesvägledare. Alltså inte varje gång man är ute på sin praktik, utan det räcker med en gång under sin praktik. Vad blir vinsten om vi kan få till ett brett och medvetet samarbete mellan syv och lärare?

För skolans och huvudmannens del blir det en ökad måluppfyllelse samt ökad samverkan mellan skola och arbetsliv. Studie- och yrkesvägledarna får högre kvalité i sina vägledningssamtal när eleverna via sin undervisning förstått syvens roll. Vi kommer se minskade avhopp, minskade felval, minskade omval. Vi kommer ha bidragit till en bättre matchning mellan skola och arbetsliv.

Men vet ni vad det viktigaste är?

Ökad förståelse kommer att leda till ökad motivation för skolarbetet hos eleverna, betygsutveckling och bättre och tryggare val av gymnasieprogram och yrkesinriktning. Vi kommer bidra till att ungdomar kommer ut i egen försörjning och vi kommer kanske kunna minska antalet stressade, oroliga och ångestfyllda elever genom att kunna förse dem med trygg vägledning och arbetslivförankring tidigt.

Detta kommer endast uppnås genom att syv- och lärarutbildningen integreras mer och att ett tydligare samarbete mellan lärare och studie- & yrkesvägledare upprättas. Men också genom att skolans huvudmän tar sitt arbete kring det här på allvar.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Hur ska syv hinna med allt?

Vi studie- och yrkesvägledare (syv) vet vad som krävs av oss och många av oss får inte de nödvändiga resurserna för att genomföra våra uppdrag.

Vi behöver tid för:

  • Alla vägledningssamtal med eleverna
  • Klassvis information om nästa utbildningssteg och t ex prao
  • Deltagande i EHT (elevhälsan)
  • Deltagare i klasskonferenser
  • Administration som t ex bilagor och blanketter 
  • Skapa informationsmaterial (powerpointpresentationer mm)
  • Uppdatera oss själva 
  • Nätverksmöten
  • Egen fortbildning 

Det här är ett axplock av allt vi behöver göra. Hur ska vi få TID att genomföra detta? Hur ska vi hinna verka för elevernas bästa? Vi kan ibland uppleva oss motarbetade, det är faktiskt inte alltid som skolledning, EHT och lärare ser vad vi ser. Det händer att de vill att eleverna ska vara till för skolan istället för tvärtom. I värsta fall ser skolan att de ska ha fostrande och korrigerande av elever som viktigare än att se till enskilda elevers bästa. 

Så här såg en vecka ut för mig i början av höstterminen.

Så här ser min vecka ut just nu i slutet av terminen.

I början av terminen ägnade jag mycket tid åt klassvis information för både åttor och nior, både om prao och om gymnasievalet. Mellan höstlovet och jullovet har jag enskilda samtal med alla nior inför gymnasievalet som sker efter jullovet.

Många av oss får ibland hopplösa uppgifter tilldelade som att fixa praoplatser, schemaläggning, elevrekrytering och att vara skolledningens förlängda arm. 

Borde vi inte börja kräva tidsangiven arbetsbeskrivning där det tydligt framgår hur mycket tid varje moment kräver. Lärarna har detta, varför ska inte vi också ha det? Vi har väl också rätt till drägliga arbetsvillkor?

Är det rimligt att kräva:

  • Max 500 elever/SYV och 100%-tjänst för grundskola och gymnasium 
  • Max 750 elever/SYV och år och 100%-tjänst på komvux (på komvux finns inte EHT eller klasskonferenser)

Apropå prao. Jag ställde frågan 3 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:

Hur gör du med elever som inte lyckats skaffa egen plats?

  • Peppar eleven att utforska sitt nätverk och försöka ytterligare alternativ (37 tyckte detta)
  • Sätter igång och ringer runt (21)
  • Har en egen fungerande praobank med arbetsplatser som i god tid innan praoperioden tackat Ja till att ta emot praoelever (9)
  • Det är huvudmannens ansvar att skaffa fram praoplatser (5)
  • Det är lugnt, det finns praosamordning (5)
  • Hänvisar eleven till lärarna (1)

Det är egentligen huvudmannens ansvar att se till att eleverna har platser att gå till när de ska vara ute på prao. Sedan är det skolans ansvar att praoplatserna är besiktigade och att det gjorts en riskbedömning av dem så att inte elever råkar illa ut under sin prao, detta enligt skolans systematiska arbetsmiljöarbete. Frågan är: Vem på skolan ska hinna med detta?

Om vad som påverkar gymnasievalet mest, ställde jag frågan 16 november på SYV Forum Sverige på Facebook. Så här blev resultatet:

Hur påverkas dina nior mest av gymnasievalet?

  • Eget intresse (18)
  • Status - gymnasieskola med bra rykte (16)
  • Betyg - avgörande vad som är möjligt (11)
  • Bra och brett program (9)
  • Kunna få jobb direkt efter (4)
  • Påverkan - föräldrar (4)
  • Framtidsdrömmar- ser bortom gymnasiet (3)
  • Läge - skönt att komma ifrån det invanda och kunna få nya kompisar (2)
  • Annat (2)
  • Kompisval (0)
  • Orkar inte riktigt bry sig (0)
  • Slumpen (0)
Reagera på inlägget:

Matematiklärare är högvilt på arbetsmarknaden

Relaterat

Det är brist på behöriga och kompetenta lärare i matematik sedan lång tid tillbaka. Det gäller också behöriga lärare i naturvetenskap. Det är absolut ingen överraskning, utan det är väl känt sedan lång tid tillbaka av alla. Arbetsförmedlingen stöder skolhuvudmännen att rekrytera matematik – och naturvetenskapslärare utifrån de behov som finns, men om det inte finns några lärare att rekrytera?

Det har absolut inte gått att åtgärda lärarbristen, hur man än försökt. Det finns faktiskt en rad lovvärda försök. Ett exempel är att Högskolan i Gävle satsade för ett antal år sedan på en förskollärarutbildning med naturvetenskaplig inriktning, för att på så vis börja åtgärda problemet i en annan ände. Det finns matematikdidaktiska projekt som är lovvärda för att kvalitetsförbättra utbildningen av lärare.

Nu händer det, som media berättat om, nämligen att skolväsendet rekryterar lärare från högskolan/universitetet, där det i bästa fall finns utbildade lärare. Det är definitivt inget överskott på matematiklärare någonstans i utbildningssystemet, men lockbetet är högre lön, och också faktiskt bra arbetsvillkor.

Grundskolor och gymnasieskolor höjer lönerna för lärare i matematik för att få behöriga lärare, och då blir högskolor/universitet utan matematiklärare på sina lärarutbildningar, berättar Dagens Nyheter. Högskolans löner har inte riktigt följt med i utvecklingen och nu erbjuds matematiklärare och lärare i naturvetenskap på högskolan/universitetet hela 10 000 till 12 000 kronor mer i lön ute i skolväsendet, allt enligt Bengt-Olov Molander, prefekt vid institutionen för matematikämnets och naturvetenskapsämnenas didaktik på Stockholms universitet.

DN berättar också att ett tiotal lärarutbildningar som tidningen har varit i kontakt med upplever liknande situationer. I våras lämnade två lärarutbildare Stockholms universitet och övergick till grundskolan med bättre betalt. Många sökte tjänsterna som uppstod. Det gick bra ända tills vi kom till löneförhandling – då blev det tvärstopp. De begärde 55 000, det är en docentlön hos oss, säger Bengt-Olov Molander. Det här är inte första gången det här händer. Under min tid som akademichef på högskolan förlorade vi också högskollärare till skolväsendet, men också till näringslivet. Det är ingen ny företeelse.

Hur ska den här situationen lösas kan man undra? Det kan inte fortsätta att kompetenta matematiklärare lämnar högskolor/universitet,  för då flyttas problemet från grundskola/gymnasieskola till högskolor/universitet. Inga behöriga matematiklärare på högskolan, ger problem att utbilda matematiklärare för skolväsendet och då blir det problem med matematiken för eleverna som sedan fortplantas till en rundgång.

Bristen på matematik- och naturvetenskapslärare är absolut inte ett internationellt problem. Det finns länder som har bra tillgång på lärare i matematik och naturvetenskap. En översikt kan man få om man åker till en ATEE konferens i Braga, Portugal, i april som handlar om forskning och utveckling inom matematik och naturvetenskap för lärare.

Om man går in på nätet och söker så finns det många bra uppslag om hur man ska kunna åtgärda bristen på matematiklärare men också stärka matematikämnet. Det är bara att välja och vraka bland förslagen.

Utvecklingsarbeten i högre utbildning är inte alltid prioriterade. Forskningsmedel är dessvärre viktigare, men utveckling av arbetssätt och arbetsformer behöver också prioriteras. Högskolan/Universitetet är främst till för utbildning, även om man kan tro att dessa lärosäten är till för forskning.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor