Annons

Sverige står inför ett vägskäl

Först hade Sverige en starkt centralstyrd skola med hög likvärdighet och en respekterad och autonom lärarkår.

Om denna skola sade Göran Persson i kommunaliseringspropositionen:

”Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.

Det som varit avgörande för att vi i detta avseende lyckats så väl är enligt min mening några olika faktorer. För det första har vi sedan länge haft för hela landet gemensamma läroplaner för resp. skolform. Härigenom har det varit möjligt att garantera en grundläggande mål- och värde‐ gemenskap i arbetet i olika skolor över hela landet. För det andra har lärarutbildningen varit utformad så att den, tillsammans med behörighets‐ regler för lärartjänster, medfört att vi över hela landet i stort sett haft tillgång till väl utbildade lärare. För det tredje har staten genom betydande statsbidrag till kommunerna för skolan gett förutsättningar för undervisningsinsatser på i huvudsak likvärdig nivå i alla kommuner.

Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell, utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen, knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. Härigenom har svensk skola kommit att bli organisatoriskt lika i hela landet. Det innebär att skolan inte bara är likvärdig utan i stor utsträckning också likformig i bemärkelsen likadan.”

Sedan genomfördes kommunalisering, målstyrning, avreglering, marknadifiering, nedtoning av lärares undervisning med mera och nu är skolan mer olik i både betydelsen olikvärdig likväl som i o-likadan. Som ett resultat börjar Göran Perssons beskrivning stämma allt sämre. PISA och TIMSS med flera mätningar pekar helt i fel riktning.

Panik uppstår på 2000-talet bland politikerna och alla verkar få vädra sina käpphästar och ingen vill återställa. I stället hämtar man sin inspiration från väster (USA och England). Det som ska rädda skolan är ansvarsutkrävande (accountability).

In kommer en skolinspektion som bara fick påtala fel; ett system av nationella prov som ödelägger all undervisning i åk 9; och eftersom lärarna och eleverna är så lata så skriver man nya kursplaner – de ska tvingas upp på banan och allt detta i ett system där kunden hela tiden alltid har rätt (att byta skola) och entreprenörerna att bygga skolor när och var de vill.

För det kan ju inte vara systemet som är fel – det måste vara individerna, de där lärarna. Man fortsätter sedan på samma sätt. Lärarna ska lyftas individuellt och sedan ska skolan räddas genom att de skickliga individerna ska ha högre lön. Vad de dåliga lärarna riktigt ska göra är oklart.

Samtidigt som detta pågår gör man det precis motsatta i ett antal länder på jorden. Man bygger där på likvärdighet och på att bygga lärares kollektiva ansvarstagande och gemensamma kunskapsproduktion.

Det är ingen tvekan om vilken väg som leder till bäst skola. McKinseyinstitutet skriver om dessa länder att det de har det gemensamt att oavsett i vilken kultur de verkar så har de utvecklat en kollegial praxis. Man samarbetar och utvecklar undervisningen och man har gott om tid för det (i Sverige får inte lärare nämna tid för då är de naiva och bakåtsträvande).

McKinsey skriver att det är ”anmärkningsvärt” denna kollegiala praxis i dessa länder har ersatt yttre ansvarsutkrävande. Det behövs inte där – precis som i Finland – som inte har nationella prov eller skolinspektion. Man litar nämligen på sina lärare (sedan har Finland mycket att lära om skolutveckling och fortbildning).

Det är två helt motsatta tankesystem som manifesterar sig i den USA-inspirerade accountability-rörelsen jämfört med tillitsrörelsen i de bästa systemen. Skillnader som är avgörande. Medan accountability-rörelsen vilar på tanke på straff och ekonomiska belöningar bygger tillitsrörelsen på professionell etik, moral och gemensamt ansvar.

Den stora anledningen till accountability-rörelsens misslyckande ligger också just här. Det är en rörelse född bland ekonomer som tror att ekonomiska belöningar eller straff är den enda drivkraften för människor. Men det finns gott om forskning som visar att de har fel – grovt fel. Professioner som arbetar med människor har inte pengar som drivkraft. Drivkraften för en lärare är det meningsfulla mötet med eleverna. Accountability-rörelsen bygger helt enkelt på en helt felaktig premiss om vad det är som motiverar professionella och det är därför som den misslyckas så kapitalt.

Sverige har ett val mellan att fortsätta dansa efter accountability-rörelsens pipa eller börja arbeta mot det som på riktigt fungerar: att återupprätta lärarskickligheten och lärarkårens professionella och kollegiala ansvar för undervisningen och undervisningens resultat.

Niklas Vestin på Skolverket inspirerade mig att tänka vidare kring det här häromdagen. Han påminde mig om att variationen mellan klassrum är större än variationen mellan skolor. (Det här är något som accountablity-människorna brukar använda som ett argument för att man ska göra sig av med de dåliga lärarna och behålla de bra; gärna genom tuffa resultatbaserade kriterier och lönestrategier).

Men det är ju precis på grund av detta som de länder som använder sig av kollegial praxis och kollegialt lärande är så effektiva och varför de också så påfallande ofta har hög likvärdighet. Genom att kollegor samarbetar kring undervisning minskar variationen mellan klassrummen.

Karin Berg som är lärare och skolutvecklare i Göteborg kom hem från Kina för några veckor sedan (Läs om det här). När jag pratade med henne beskrev hon att hon upplevt de skickligaste lärarna hon någonsin hade sett. I klasser med över 50 elever bedrev de avancerad undervisning med i allra högsta grad engagerade och medverkande elever.

Hon beskrev också hur de här lärarna sade att de aldrig skulle gå in och hålla en lektion som de inte hade kollat av med sina kollegor. Men hur hade de blivit så skickliga och hur hann de kolla med sina kollegor? Jo – de undervisade 10 timmar i veckan. Övrig tid förberedde de lektionerna individuellt och samarbetade kring undervisningsutveckling. De var kollegialt gemensamt ansvariga för den undervisning som pågick.

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Tilliten skulle staten kunna manifestera till exempel genom att omedelbart göra alla nationella prov frivilliga och ge lärare rätt att ordinera särskilt stöd.

Det vore inte svårt att få Sveriges lärare med sig på ett återuppbyggande. Alla vill det – alla vill ha och ta revansch. Vi som jobbar med skola gör det för att vi tycker att det är en viktig plats och ett viktigt uppdrag!

Jag menar som jag sade att Sverige har ett val. Antingen fortsätter vi på accountabilityspåret och ser ett skolsystem fortsätta rasa ihop med en lärarkår som blir allt mer desillusionerad. Eller så börjar vi vandra tillitens väg och bygger upp lärarprofessionen igen. Det senare gör vi genom att till exempel se till att kollegialt lärande får en permanent struktur inom det svenska skolväsendet och genom att alla lärare på alla skolor får tid till, stöd för och engageras i att bygga upp sin ämnesdidaktiska och metodiska kunskap. Den kunskap som är själva basen för deras profession.

Reagera på inlägget:

Lösningar på framtidens skolproblem kommer inte uppifrån

Hur kan man förutspå det okända i framtiden? Särskilt svårt verkar det vara att förutspå stora omvälvande händelser i skolan – och det är just de stora omvälvande händelserna som man helst skulle vilja kunna förutsäga. När man försöker förutspå framtiden så tar experter och byråkrater ofta över ordet – men det borde vara de vanliga lärare som står med båda fötterna på skolans golv som tar kommandot över framtidsvisionerna.

Framtiden är vi alla medskapare av och framtidsbilder måste visualiseras och diskuteras av dem som finns i verksamheten. I en komplex tid med globalisering, digitalisering, automatisering och ökad heterogenitet behöver skolan förändras radikalt. Skolan måste förändra ”leveranserna”, dvs. eleverna som slutar skolan behöver se annorlunda ut än de gör idag, för att klara sig i framtidens samhälle.

Skolan behöver frigöra sig från det industriella arvet och hitta nya framgångsmöjligheter. Inga robotar tar över lärares arbete i skolan, men lärare kommer att undervisa elever som i sin tur ska ut i ett arbetsliv där robotar är självklara. Inom vården växer exempelvis robotteknologin redan i dag. Industrijobb handlar allt mer om att hantera datorer och robotar än om manuella insatser vid ett löpande band. Robotsamhället kommer också att förändra vår syn på vad arbete är. Datakunskap behöver också bli en del av alla ämnen. Datalogiskt tänkande och entreprenöriellt lärande behöver bli en viktig del i skolan. Om eleverna inte har tillgång till samma verktyg i skolan som de har på fritiden undergräver skolan sin egen ställning och tappar i relevans. Skolan ska inte vara en konstlad värld.

För lärare för detta med sig ständiga krav på att omvärdera det de gör. Hur väsentligt är det att lära elever att hantera en svarv, när hela beståndsdelar till nya hus kan tas fram ur en 3D-skrivare? Det handlar för lärare att hela tiden kunna ta till sig nya saker och jobba med dem i klassrummet. Lärarna måste alla vara framtidsspanare och själva vilja lära sig nya saker. Visst ska skolan ge baskunskaper och en basal allmänbildning, men vissa fakta kommer datorerna att lösa åt oss. Vi kommer exempelvis att skratta åt debatten om det är okej att ha mobiltelefoner i klassrummet eller inte. Internet och internetverktyg är redan en stor del av vårt samhälle och kommer att växa ytterligare. Alla yrken kommer att datoriseras. Många yrken har redan gjort det. Informationen kommer att bli mer och mer förädlad och kommer att ges efterhand som vi pratar.

I ett samhälle som utvecklas snabbt blir förmågan att lära in och lära om högst värdefull och helt nödvändig, och här har lärare en riktig nyckelroll. Lärarna kommer att ta hjälp av utomstående specialister i sina klassrum, eftersom vissa moment kräver specialistkunskaper. Undervisningen i dag är alltför anpassad till test, prov, och bedömning och betygssättning, vilket gör att provresultaten blir summativa. I framtiden måste vi ha en bedömning som fungerar mer formativt även i praktiken. Den enda nyttan med dagens betyg är att det ger ett mått till administratörer och politiker som vill känna att de har insikt i och kontroll över skolan. Dagens betyg är ett verktyg för redovisning, inte för undervisning. En mindre detaljerad styrning av betygssättningen är nödvändig och ett system som ger läraren större möjligheter att använda prov som ett moment bland andra i sitt lärararbete.

Vi måste lämna dagens mekaniska syn på kunskap och bildningstänkandet måste i högre grad genomsyra utbildningsväsendet. Skolpolitiken världen över idag handlar om att lappa och laga i befintliga system, när vi i själva verket skulle behöva något helt nytt och komma bort från det industriella skol-arvet. Skolan behöver ett helt nytt lärande-landskap, med fokus på kunskaper och färdigheter för det 21:a århundradet där saker som kreativitet, hållbarhet, entreprenörskap, samarbetsförmåga och analytiskt tänkande får ta större plats. Goda kunskaper i att läsa, räkna och skriva är viktigt, men att vi måste bli mycket bättre på att se de stora samtids- och framtidsfrågorna.

Ett mål med skolan måste vara att lära människor att utveckla sin förmåga att självständigt lära sig nya saker. Det är viktigt både för utbildningssystemet som sådant, men också för oss människor i ett allt mer rörligt och föränderligt arbetsliv. När kognitionsvetenskap och neurovetenskap möter pedagogik och didaktik kommer vi få väsentligt bättre nycklar till att hitta individers förmåga och inspiration till att lära sig.

Att lära om och lära nytt kommer bli en ny baskunskap – om lärare på golvet får bestämma om framtiden.

Reagera på inlägget:

Essäer på gymnasiet och högskolan – bot mot förlorad skrivlust?

Arvet efter Montaigne växer och frodas som aldrig förr och essäns ställning är starkare idag än på mycket länge. Kanske är det essäns mångsidighet som passar in i vår tid? Alldeles säkert passade det Montaigne, som med ­sina ”Essais” (försök på franska) framgångsrikt kombinerade konst med natur. Jag tror på den akademiska essäns möjligheter både i gymnasieskolan och i högre utbildning och det är detta jag ska skriva om idag i min blogg. Jag introducerade essäskrivandet redan i förra bloggen.

”Det här med essä är bland det roligaste jag varit med om på högskolan. Jag har återfått lusten att skriva.” Citatet kommer från en förskollärarstudent som skrivit en akademisk essä på en kurs i Ledarskap. Studenternas skrivförmåga och brist på skrivglädje är problematisk och ett hett och aktuellt diskussionsämne. Jag, Åsa Morberg, och min kollega, Lars Wallsten, doktor i fotografisk gestaltning, föreslår att det ska kunna ges ett alternativ till de traditionella vetenskapliga uppsatserna i form av akademiska essäer. Vi kommer inom kort ut med en inspirationsbok om akademiska essäer på Bokförlaget Liber.

Orsakerna till att skrivandet går i baklås, inte minst intellektuellt, är många, sammanhangen komplicerade och naturligtvis finns variationer mellan kurser, program, ämnen och lärosäten. Traditionella examensarbeten som stöpts i samma stereotypa mall, kan till en del också lastas för dessa problem. Ovana handledare med ingen eller låg vetenskaplig kompetens bidrar också till kvalitetsproblem. Rädslan för högskoleverkets granskningar hindrar också lärosätenas utvecklingsarbete.

Essäskrivandet används idag i högre utbildning i bl.a. svenska, litteraturvetenskap, nationalekonomi, konstnärliga ämnen och kommer också starkt i hela gymnasieskolan. Det syns på gymnasieskolornas hemsidor och det verkar lovande. Den akademiska essän har använts som examinationsuppgift i några kurser, inom lärarprogrammet och på fristående kurser i bildpedagogik i syfte att stärka studenters skrivförmåga och skrivglädje, och vi har båda en tilltro till denna skrivform som metod för att stödja studenternas vetenskapliga skrivande. Vi inspirerar också lärare i gymnasieskolan att utveckla essäformen för ökad skrivglädje.

Utvecklingen av den akademiska essäns möjligheter har också prövats i ett forskningsanknytningsprojekt där 150 studenter deltagit: Essä som uppsats – uppsats som essä I-IV och resultaten blev förvånansvärt goda. Utvecklingen av alternativa skrivformer i den högre utbildningen har annars kommit av sig eftersom de traditionella examensarbetena är föremål för Universitetskanslersämbetets kvalitetsgranskningar. Det finns också felaktiga föreställningar om vad lärosätena får och inte får göra när det gäller hur begreppet självständigt arbete i högskoleförordningen kan tolkas och omsättas. 

Essän kan exempelvis användas som självständigt arbete i stället för de traditionella akademiska uppsatserna. Högskoleverket sätter kvalitetsmål, men överlämnar till lärosätena att besluta om formerna. Många lärosäten antar inte utmaningen att förändra och utveckla examensarbetena, trots att ett nytt system för kvalitetsgranskningar redan har beslutats. Det finns alla skäl att göra något.

Studerar man de nationella proven i gymnasieskolan syns de också handla om den traditionella vetenskapliga uppsatsen. Det är olyckligt att man lotsar in eleverna i ett malltänkande. Lärare i gymnasieskolan har oftast inte vetenskaplig kompetens, dvs. få gymnasielärare är disputerade. Problemen med de traditionella vetenskapliga uppsatserna riskerar nu att flyttas ett steg nedåt i utbildningsväsendet. Användningen av mallar tar död på elevernas/studenternas egen kreativitet och det finns risk att eleverna tappar skrivlusten och skrivglädjen. Det har vi inte råd till i det svenska skolväsendet.

En grupp lärarstudenter vid Högskolan i Gävle fick en essäuppgift kring ämnet ledarskap. Essän skulle användas som examination i en kurs direkt efter deras examensarbete. Studenterna tog sig an uppgiften något motvilligt: ”Man känner sig inkörd i gamla hjulspår – 3,5 års indoktrinering”, och menade att examensarbetet hade orsakat ”en förlust av det lustfyllda skrivandet”. Att pröva den friare och mera reflekterande essäformen efter att ha drillats i att skriva vetenskapligt korrekt efter färdiga mallar var inte enkelt. Studenterna önskade att de fått möjlighet att skriva akademiska essäer tidigare och var övertygade om att essäskrivandet skulle ha underlättat arbetet med examensarbetet.

Resultatet av essäskrivandet blev bättre än väntat. Studenterna uppvisade ett stort kunnande och vetande inom ledarskapsområdet, inlindat i essäns vetenskapliga och reflexiva vindlingar. Det finns till och med ett par essäer som prövats för publicering i tidskrifter. Alla studenter var också mycket positiva till essäskrivandet innan kursen avslutades. Studenterna upplever dock att essäformen är mera krävande i jämförelse med traditionellt akademiskt skrivande. De upplevde essäformen som en positiv, men stor utmaning. Många studenter hävdar att essäförsöket var det roligaste de varit med om under hela deras utbildning och resultatet blev spännande, intressanta och personliga essäer om ledarskap. Essän ger dem möjligheter att intellektuellt och kreativt reflektera över sina förvärvade erfarenheter och bokliga kunskaper.

Vi kan inte låta studenterna lämna högskolan med problematisk skrivförmåga och tappad inspiration för skrivandet. Vi kan inte ”flytta ned ” skrivproblemen till gymnasieskolan genom att använda samma modell som i högre utbildning. 

Den akademiska essän är en möjlighet och bör ses som ett alternativ till andra skrivformer med deras olika pedagogiska förutsättningar. 

Reagera på inlägget:

Med Skype lyfter vi taket på klassrummet

Skype in the classroom är en väldigt bra tjänst för att ta göra din undervisning global. Du behöver skapa ett vanligt Skypekonto på skype.com och ett konto på Skype for education. Ditt Skypekonto använder du för att logga in på Skype for education.

Det jag och mina elever började med är Mystery Skype. Det är en modern variant av det gamla hederliga spelet "20 frågor". På Skype for education-sidan anmäler du att du vill delta i Mystery Skype och kan också leta efter andra deltagare över hela världen. När du bläddrar bland deltagarna står också vilken tidsskillnad det är jämfört med Sverige. Det brukar vara just detta som ställer till det och skapar problem att hitta någon som kan köra Mystery Skype med dig. Spelet går ut på att ni, via Skype i realtid, ställer ja och nej frågor till varandra. Den klass som först listar ut var den andra befinner sig har vunnit. Det finns tydliga instruktioner om hur man gör på hemsidan.

Om man känner sig osäker och aldrig provat kan man alltid börja med en skola i Sverige. Varför inte integrera detta när ni läser geografi med de yngre barnen? Det behöver ju inte vara på engelska om man inte vill! Men jag menar att även de yngre eleverna kan göra det här på engelska, bara de är förberedda och har fått träna på frågorna i förväg. Jag har gjort det på både engelska och tyska. Tyska är ju så klart svårare och kräver mer förberedelser.

Ett par saker behöver ni tänka på innan ni börjar:

  • Du behöver en dator eller surfplatta med kamera och helst en projektor. Om din dator inte har en kamera så finns det billiga att köpa till. Jag köpte min för 75 kronor och då ingick mikrofon. Samla eleverna framför kameran, hyfsat nära datorn/surfplattan annars hörs de inte.
  • Se till att ditt Skypenamn inte avslöjar var du är (eleverna googlar blixtsnabbt ditt namn).
  • Koppla upp dig med din Mystery Skype-lärare först och sätt sedan igång projektorn. Då avslöjar inte ditt konto var du är. Se till att klassrummet inte visar något avslöjande. En plansch med “ Välkommen till Furutorpskolan” är inte så smart.
  • Låt eleverna förbereda frågor i förväg och bestäm sedan vilken elev som ska ställa vilken fråga. Min erfarenhet är att de inte vågar säga något och att endast två–tre stycken är aktiva om det inte är uppgjort i förväg.
  • Bestäm i förväg om det är okej att prata svenska mellan frågorna, det vill säga när eleverna försöker lista ut var den andra klassen befinner sig. Personligen tycker jag det är okej med svenska när vi gör det på tyska, men inte på engelska.
  • Förbered ledtrådar till den andra klassen om din ort. Det är inte helt lätt att klura ut småorter som Vinslöv! Gills det till exempel om de andra säger Hässleholm?

En välförberedd Mystery Skypelektion tar ungefär 30 minuter att genomföra och brukar vara mycket uppskattat bland eleverna.

Det man också kan göra är att registrera sig för olika Skypelektioner. Under fliken Find lessons på Skype in the classroom-sidan kan du välja ämne och ålder som lektionerna riktar sig till. Det finns hur mycket som helst att välja mellan: allt från vanliga lärare som söker kontakt med andra klasser, författare som berättar om sina böcker, till otroligt professionella föreläsningar.

Efter jullovet introducerade jag boken "The Absolutly True Diary of a Part-time Indian", av Sherman Alexie, för mina 9:or. Hur vi arbetat med hela temat hittar ni här.

I korthet handlar boken om en indianpojke som uppmanas av sin lärare att ta sig ur fattigdomen i reservatet för att gå i skolan i ett “finare” område och förhoppningsvis gå en ljusare framtid till mötes. Läsaren får följa hur Junior, som huvudpersonen kallas, brottas med att vara fast i sitt ursprung och att vilja utveckla sina framtidsdrömmar.

Vi avslutade boken med en Skypelektion som gavs av Virginia Historical Society- Pochahontas and the Powhatan Indians. Lektionen tog ungefär en timme och var helt fantastisk. Eleverna satt som förtrollade och lyssnade på mannen som ledde lektionen.

Han var väldigt entusiastisk och talade en tydlig engelska. Det var inga som helst problem för eleverna att förstå honom. I förväg hade vi fått ta del av särskilda ord och fraser som han skulle använda. Det fick mina elever ta del av via min blogg.

Jag kan verkligen rekommendera er att prova någon av alla de Skypelektioner som finns. Samarbeta till exempel med NO och ta del av Koraller, hajar och sköldpaddor, eller varför inte om Afrikanska pingviner?!

Om du vill kombinera engelskundervisningen med programmering kan du ta del av det här: Programmering.

Mina elever gillade verkligen lektionen om indianer. Vi hade den en fredagseftermiddag och slutade egentligen 14.10. 14.30 satt de kvar och lyssnade! Här kan du se ett smakprov på hur det gick till i vårt klassrum: Viriginia Hictorical Society meets 9C

Med hjälp av Skype lyfter du taket av din undervisning och du får det som jag brukar ha som mitt mantra: “Engelska på riktigt”!

/Sara

Reagera på inlägget:

Apropå läxförbud - är nästa steg att politiker bestämmer läkares ordinationer?

Om ambitiösa och kämpande elever lär sig mindre, minskar skillnaderna i skolan. Är det en eftersträvansvärd form av jämlikhet? Frågan måste tydligen ställas, trots att Skollagen säger att alla elever ska få utvecklas så långt som möjligt. 

Debatten om läxförbud i skolan har seglat upp igen, i en ny kommun. Det anmärkningsvärda är att det är röda partier som driver frågan. Partier till vänster skapades ur insikten att de fria marknadskrafterna måste tyglas. Dessa partier såg också till att använda skolan som ett bildningsprojekt för arbetarklassen. Istället för att livschanser skulle styras av medfödd klasstillhörighet, skulle flit och begåvning premiera dem som slet. Personer skulle kunna klättra på samhällsstegen. Vägen dit gick genom en högkvalitativ skola för alla – och möjligheter att lära. 

Det tragiska med idén om att förbjuda läxor är att idén går hand i hand med den genomträngande marknadifieringen av den svenska skolan. Om läxorna tas bort, kan detta användas i marknadsföringen av skolan för att locka elever. Därför finns det redan ett mer eller mindre outtalat tryck på lärare att minska på läxorna. (Precis som det finns ett tryck om att sätta höga betyg.) Det är tragiskt att personer som förmodligen menar väl argumenterar för att ta bort läxor av något slags jämlikhetssträvan, eftersom risken är stor att det blir en särskild grupp elever som söker sig till läxfria skolor – just de personer som mest skulle behöva en skola som faktiskt ställer krav. Repetition är kunskapens moder. Den uppenbara risken med att ta bort läxor är att eleverna helt enkelt lär sig mindre.

Läxor är ingen separat sidoverksamhet som lärarna tvingar sina elever till för att plåga dem. Läxor ges som en naturlig del av undervisningen och förbereds och följs upp i klassrummet. Då är de mycket effektiva och bidrar till bättre inlärning. Dessutom bidrar de till att hjälpa ungdomar att skapa studievanor och att organisera sig. Då förbereds de för högre studier. Lite tillspetsat rosenskimrande kanske man också kan säga att de förbereds för livet, och det ligger faktiskt något i det.

Det kan också påpekas att traditionella läxor med läxförhör inte ska ses som en disciplinerande rest från den tidens skola som kan ses i Alf Sjöbergs ”Hets”. Faktum är att svaga elever genom enklare läxor och läxförhör ges en chans att visa att också de, med en begränsad plugginsats, kan få många poäng på ett test. Detta kan stärka deras självförtroende. Skickliga lärare använder läxor på olika sätt med olika syften i olika grupper. 

”Läxor” kan för övrigt betyda många saker, allt från traditionella glosläxor och matteuppgifter, till intervjuer med bekanta eller referat av en händelse på fritiden, till varianter som snarast är prov, som inlämningar och hemtentor. Kanske bör man därför snarare tala om hemuppgifter, som är ett mindre laddat ord. Exakt vad som åsyftas i debatten är ofta oklart. Ska allt hemarbete förbjudas? 

Tillfälliga politiska majoriteter bör knappast detaljstyra lärares arbete och bestämma huruvida de ska kunna ge eleverna hemuppgifter. Eller ska landstingspolitikerna börja bestämma vad läkarna ska ordinera sina patienter? Sådana här idéer bryter direkt med det löfte som politiker tvärs över det politiska spannet gett: att lärarprofessionen ska ges mer autonomi och tillit från samhället, eftersom det gagnar eleverna. Pedagogiska frågor bör hanteras av den pedagogiska professionen.

Reagera på inlägget:

Sidor