Tvång och meningsfullhet krockar ofta i skolan

En av de största utmaningarna jag som idrottslärare har är deltagande.

Elever har av någon anledning en uppfattning att om man är skadad, sjuk eller på annat sätt förhindrad att ge sitt bästa behöver man inte delta på idrotten. Det här är felaktigt.

Utgångspunkten är alltid att klarar man av att vara i skolan klarar man av att delta på idrotten. Ja, jag förstår att elever inte kan ge sitt allt, men här kommer mitt uppdrag som idrottslärare in.

”Det hämmar  ofta hela lektionsupplägget”

Jag kan anpassa aktiviteten, ge ett annat upplägg eller helt enkelt poängtera att du kommer inte springa i den här leken. Det behöver inte vara något konstigt och jag är väldigt snäll och förstående för barnens diverse bekymmer.

Men det här skapar problem.

För denna inställning medför att elever som tycker något är tråkigt eller fysiskt ansträngande använder detta skäl för att legitimera att de inte deltar. Att 1–2 elever gör så brukar sällan vara ett problem. Det kan vi diskutera om och ta reda på vad som är riktiga bekymret.

Att 5-6 elever gör så är däremot ett stort problem. Det hämmar  ofta hela lektionsupplägget.

Sedan är fysisk aktivitet jobbigt, hela kroppen kan skrika åt en att sluta anstränga sig. Spara energi. Det är så vi är skapta, vi är uthållighetsdjur och dessa signaler är vad som gjort att vi överlevt som art. Problemet blir just att elever slutar anstränga sig så fort de börjar nudda på den ”obekväma zonen”, för här är det ansträngande att vara.

Det är här jag anser att min undervisning kommer in! Mina elever behöver lära sig det här innan de signalerna kommer. För är man medveten om hämmande signaler i förväg är det enklare att hantera dem när de kommer.

”Jag vill jobba mer relationsbyggande”

Historiskt sett har man dock löst detta problem genom intyg från föräldrar i form av ”lappen”. Alla utan lapp tvingas delta. Jag gillar inte den lösningen. Dels medför det att skadad/sjuk = deltar ej. Dels så ger det mig en auktoritär makt över barnens deltagande. Jag lär dessutom inte eleverna varför det är viktigt att de deltar på idrottslektionen och riskerar att missa hela syftet med ämnet.

Och jag förstår att vissa kan tycka jag gör fel här, att jag oftare ska tvinga barn att delta när de är i skolan. Men jag vill jobba mer relationsbyggande, och jag vill att barnen ska kunna känna att de kan lita på att jag tar deras bekymmer på allvar.

Därför tror jag att en bättre väg framåt för att komma åt bekymmer i deltagandet som bottnar i upplevd tråkighet eller ansträngning är att förklara för barnen varför jag vill att de ska delta, vad jag har för förväntningar och vad konsekvenserna annars kan bli om de inte deltar. Det är ändå del av undervisning, och efter sådana samtal brukar det fysiska deltagandet öka.

Men det är inte alltid så enkelt, och här tycker jag tvång och meningsfullhet ofta krockar. Jag ser det som ett etiskt dilemma att ibland behöva tvinga barn att delta, och ibland behöva fokusera på meningsfullheten och avbryta pågående aktivitet genom att påtala vad som är syftet med ämnet idrott och hälsa.

Det blir som jag alltid brukar säga;

Terrängen styr.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm