Vi kan aldrig svära oss fria från det sociala ansvaret

I skolan kan man inte bara fokusera på vad som sker innanför klassrummets väggar, eller mer konkret: själva ämnesundervisningen. Det jag pratar om just nu är den sociala inkluderingen.

När jag gick i grundskolan var den sociala aspekten så bristande för mig att jag inte alls klarade av att vistas där. Plötsliga eller planerade platsbyten blev en överväldigande stress. Byten av ämnen fick mig att tappa fokus och bli arg när jag hade kommit in så bra i jobbflytet.

Känsligheten för ljud och ljus gjorde att jag inte kunde koncentrera mig. Hela kroppen skrek åt mig att fly. Allt från myrorna i benen som rörde sig upp till magen fram till huvudvärken som byggdes upp av det starka strålkastarljuset och ljuden.

Så jag slutade gå till skolan. Mina bra dagar satt jag utanför med en fritidspedagog och jobbade 20 minuter i taget. När den inre viljan för skolan var försvunnen var det enda som fanns kvar den yttre, att jag visste att vi skulle spela pingis när jag jobbat i 20 minuter.

”Jag gick ut med högst betygssnitt på hela skolan”

Allt var totalt ohållbart. Men jag var aldrig dålig i skolan. I gymnasiet gick jag ut med högst betygssnitt på hela skolan, så något fel på det akademiska för mig var det aldrig. Därför anser jag att detta är viktigt.

Om man frågar eleverna om hur de ser på skolan är jag rätt övertygad om att de kommer nämna företeelser från den sociala arenan. Dessutom är jag övertygad att saker som sker där påverkar elevernas förmåga till inlärning i klassrummet.

Jag förstår att vi lärare vill fokusera på kunskapsinlärningen. Med all rätt också. Det är den förmedlingen som ska ligga i fokus. Men vi kan aldrig svära oss fria från det sociala ansvaret, att eleverna klarar av att vistas i den fysiska miljön. Där brister det ofta idag.

Och det medför att elever blir utåtagerande för de känner sig missförstådda. Ingen som ser deras kamp. Tvingar dem gå till denna skadliga miljö gång på gång. Jag hävdar inte att läraren bär ensamt ansvar för det här. Det är omöjligt ibland som lärare att styra sin lärmiljö.

Men som skola har vi ändå ett ansvar att eleverna klarar av att delta i undervisningen. Allt från riksdagspolitiker till barn och ungdomsnämnden på kommunen. Ner till rektor, elevhälsoteam och till enskild lärare.

Kommentera
skytte_blogg
Alexander Skytte

Alexander Skytte är lärare i idrott och hälsa.

Som barn blev han diagnostiserad med adhd och senare i vuxenålder autism. Han har haft en känsloladdad skolgång som präglats av utåtagerande beteenden och missförstånd. Detta har legat till grund för hans drivkraft att bidra i utvecklingen för en skola som förstår och bemöter barns intressen och behov. Lite extra glöd har han för de barn som inte alltid följer normen, som inte alltid blir sedda eller bekräftade.

Alexander bloggar bland annat om förebyggande, hanterande samt bearbetande åtgärder utifrån ett barnperspektiv samt barns perspektiv med praktikfall från hans yrkesverksamhet.