Annons

Så kan vi få tillbaka barn med problematisk skolfrånvaro

Att en elev inte kommer till skolan handlar mer om en överlevnadsstrategi än ett val, därför bör det bemötas som detta. Barn i den svenska skolan har mött utbildningsväsendet så långt bak i tiden de kan minnas. I deras värld ska alla barn gå i skolan, så är det bara. Punkt.

Om alla andra klarar av att gå i skolan, då måste ju jag också göra det. Sällan tas det upp att skolan är strukturerad på ett sätt som går stick i stäv med vad barnet är förmöget att klara av. Det barnet inte vet är att det inte är dennes fel när det inte fungerar.

Jag anser att vi, skolan, måste våga ta ansvar för problemet. Skolan måste inte komma med alla svar och lösningar, men det är skolan som måste vara den drivande kraften för att finna dessa. Det går inte att som idag förlita sig på att resursstarka vårdnadshavare ska bana väg för barnet. Då kommer vi aldrig få en jämställd skola.

Däremot ska inte läraren stå ensam. Här behövs expertis från en elevhälsa, men kanske framförallt en god samverkan med vårdnadshavare och framförallt barnet själv. För det är trots allt barnet som vet bäst vad som är bekymret, så där måste vi starta.

Av mina egna erfarenheter, och vad jag själv läst mig till om skolfrånvaro, så handlar det i min värld om två faktorer som kan påverka: Exekutiv förmåga och känslostarka barn.

Vissa barn får inte tillräckligt med uppmärksamhet och bekräftelse hemma, på sin fritid eller i skolan. Andra har helt enkelt ett större behov av att bli sedda. Är ens effektiva förmåga inte fullt utvecklad är det tänkbart att man har ett större behov av att få höra att det man gör är rätt, men även ett större behov att få stöd i att ta beslut och våga. Riskerna hamnar annars i att man utvecklar en rädsla för att försöka och misslyckas. En rädsla för att vara i vägen för andra, eller visa sig dålig. Vilket kan leda till att man blir introvert.

Andra barn kan vara så empatiska och ha en stark kontakt med sina känslor som gör att känslorna blir svåra att kontrollera. Tyvärr råder det fortfarande en norm att det är fel att visa känslor eller att få vara svag. Att gråta är ett typiskt exempel som kan skrämma ett känslosamt barn och göra så hen behöver hålla sig på spänn för att undvika att en situation uppstår. 

Känslosamma barn som får utbrott och gråter gör dessutom sällan detta för att de blir ledsna. Antingen har det med chock att göra att man gråter eller en sådan frustration att inte göra sig förstådd eller att få andra att förstå. Att ha nära till tårar är dock ingen egenskap som någon i vårt samhälle önskar att man hade. Men vi är flera som har det och det måste respekteras.

Annars tar man kontroll över situationen genom att bli utåtagerande, visa hur tuff och modig man egentligen är. Man tar ut det på andra, för att demonstrera att man är starkare eller tuffare. Allt detta för att dölja sina känslosamma sidor. Precis som de vuxna gör och även till viss del lär ut att göra. 

Att exkludera dessa barn är direkt skadligt för samhället ur flera aspekter. Dels är trasiga människor betydligt dyrare än hela. Står vi inte för insatserna i ett tidigt skede kommer det kosta betydligt mer senare. Dessa individer löper risk att utveckla en oförmåga att bibehålla ett jobb, psykisk ohälsa, förakt eller rädsla för auktoriteter etc. Framförallt går vi miste om oräkneliga talanger som skulle kunna bli ledande inom vilket fält de än valde med den envishet som många av dessa besitter. Det är detta vi behöver nå, för att kunna driva samhället framåt. 

För att nå en lösning tror jag dels det är viktigt att rätt åtgärder sätts in i ett så tidigt skede som möjligt. Framförallt är eleven som är frånvarande bara själva symptomet på problemet. Därför är det ineffektivt att ställa krav på den som inte kommer till skolan att försöka vara där mer. 

Jag vill också lyfta aspekten kring anpassning. Den bästa anpassningen är den som gäller för alla, inte bara den elev man försöker att nå. För att verkligen lyckas behöver metoder tas fram som anpassas för hela gruppen, där eleven med problematisk skolfrånvaro har möjlighet att lyckas. För ska man lyckas som barn efter lägre mål som ingen annan har, finns det en risk att cementera en negativ självbild hos barnet. Det måste till en inkludering som också uppfyller krav för att vara inkluderande socialt och pedagogiskt, inte bara fysiskt.

Om vi vill ha tillbaka elever med problematisk skolfrånvaro måste vi vara beredda på att ändra vårt sätt att jobba. Inte bara mot eleven i fråga, utan till alla. För så länge fokus ligger kvar hos eleven istället för gruppen och skolan kommer vi aldrig få bukt med problemet.

Reagera på inlägget:

Jag hade inte klarat min skolgång utan resursklassen

 0–100

100–0.

Så räknade jag sekunderna medan jag stod på vändplanen och väntade på min skolskjuts. Ibland var den tidig, ibland sen. Ibland kom den inte.

Jag blev flyttad till en resursklass i en annan skola när jag gick i fyran. Många morgnar stod jag där på vändplanen. Räknandes, väntande. Jag skulle inte längre inkluderas i den vanliga skolan. Å andra sidan var en fysisk inkludering det enda som återstod av min skolgång.

Den mesta av min tid spenderades redan utanför klassrummet. Fyra olika elevassistenter hade kommit och gått. Min nyexade lärare hade utfört mirakel i klassrummet för min skull. Jag hade fått välja plats själv när vi skulle byta. Visade alltid vad jag skulle sitta och bredvid vilka. När jag inte kunde läxan stannade hon kvar efter sista lektionen och hjälpte mig. När jag fick ett utbrott fanns hon alltid där med en kram. När jag rymde från skolan var hon i skogen och letade eller gick hem och hämtade mig. Hon var helt fantastisk. Men allt har sin gräns, och jag hade redan utvecklat en självdestruktiv målsättning att se hur mycket jag kunde förstöra innan allt brakade samman.

Jag hade börjat inse att jag inte skulle kunna gå till skolan. Jag försökte till och med att sluta, ett flertal gånger. Men det här var innan begreppet hemmasittare kom till, så jag skulle fullfölja min skolplikt till varje pris. Skolan och mina föräldrar stod enade där, så jag kände mig ensam i min kamp. Jag utvecklade överlevnadsstrategier. Att ta kontroll och bli utåtagerande var det som gjorde minst ont just då. Försöka sitta still med alla myror i benen och fjärilar i magen gick helt enkelt inte. Att svälja stoltheten och bekänna fel jag inte höll med om att jag begått eller stå för de starka känslor jag yttrat mitt framför alla. Det var en värre tortyr än att få skäll av fröken jag tyckte så mycket om, att bli lämnad ensam, utan några vänner, eller att göra mina föräldrar besvikna.

Jag fick mer tid hos min ”personliga lärare”, en fritidspedagog. Vi jobbade 20 minuter, spelade pingis 20. Även han var en magiker utan dess like. En självlärd specialpedagog. Men det var försent, jag hade redan bränt mina broar. Så nu stod jag där varje morgon på vändplan, i god tid och räknade mina sekunder. Jag hatade att komma sent, och det var inget jag kunde göra något åt längre.

Adhd-diagnosen fick jag som tioåring. Jag visste inte riktigt vad det innebar, jag kände ingen som hade adhd så jag drog slutsatsen att det måste vara något fel på mig. Jag var ju den enda som stökade så mycket och blev tillrättavisad så ofta, så det måste ha varit därför. Jag gjorde ofta fel, så då var jag nog fel. Det gjorde ont att inte få vara normal.

Min självdestruktiva strävan att uppfylla min roll fick mig att testa alla de gränser som fanns. Jag hade pushat gränser så länge, ställt till med så mycket, att jag till slut trott att den aldrig helt gick att kliva över.

Men det gick, och det hade gått så långt att jag blev akutplacerad på en ny skola. Trots allt som hänt på min gamla skola så saknade jag den. Min lärare, klasskamraterna, lokalerna. Ibland lyfte jag dessa bekymmer och jag kommer ihåg att jag brukade bli frustrerad på min mamma som oftast försökte hitta lösningar med klyschor som ”det är inte så farligt” eller ”det kommer bli bättre sen, härda ut”.

Ibland vill man bara bli lyssnad på och sedd. Någon som ser att man har det jobbigt. Då kan man bli stark igen. Då kan man orka.

Det bemötandet fick jag i resursklassen. En lärare som hade tid i sin tjänst att se just mig utan att känna en press att valla 26 andra vilsna själar. Här fanns det faktiskt utrymme att stanna upp och lyssna. Och när läraren inte hade tid, då fanns det andra pedagoger som hade det. Här fick jag bli stark igen.

Det bemötandet finns det inte tid för i skolan längre. Jag upplever att det funnits en inkluderingshysteri. I grunden är det något jag ser positivt till, att lyckas få till en fysisk, social och pedagogisk inkludering är eftersträvansvärt. En verksamhet som är bred, tillåter flera perspektiv att samexistera och drar nytta av elevers olikheter.

Det är få skolor som har de resurser att tillgå som krävs för detta och många elever faller mellan stolarna i strävan efter en sådan verksamhet. Jag hade varit en av dem.

Så med den skola vi har idag ser jag resursklasser som ett nödvändigt ont. Jag hatade att gå dit – men hade inte klarat min skolgång utan att ha fått den möjligheten. Och som min mamma brukade säga, ”det kommer bli bättre sen, härda ut”, så stämmer det faktiskt.

Även fast det inte är något man vill höra som barn är jag tacksam som vuxen att jag fick möjligheten. En möjlighet jag önskar fler barn borde få.

Reagera på inlägget:

Skolan behöver inte mer kunskap om NPF

Relaterat

Det är en provocerande titel. Och den säger faktiskt väldigt mycket om vad vi läser in som normativt. Precis det jag tänker demonstrera här.

Det är inte ett enkelt beslut att utbilda sig till lärare. För mig innebar valet 4,5 år på högskola och några hundratusen i studieskuld. Det blir då inte ett yrkesval, det blir ett livsval.

Vi har en lärarutbildning vars omfattning redan är på en bristningsgräns, att lägga till fler delar i utbildningen bör inte göras lätthjärtat. Och att lägga till något så specifikt som kunskap kring vanligt förekommande npf-diagnoser skulle inte enbart riskera att förlänga lärarutbildningen. Det skulle även riskera att konkretisera och kategorisera osynlig problematik så att elever som inte matchar denna kategorisering faller mellan stolarna.

Dessutom ska en elev kunna få stöd i skolan oavsett diagnos eller inte. Därför bör fokus snarare ligga på att skapa en förståelse för olika och annorlunda. Utbildning kring npf kan vara en väg för att konkretisera detta, men det är viktigt att tänka på att det bara är en del av en mycket större helhet. En elev är inte adhd. En elev är inte autism. En elev är inte dyselexi. Skillnaden inom en grupp med en diagnos är lika stor som skillnaden hos neurotyper. 

Så ska man då inte lära sig något om npf eller hur andra tänker och fungerar? Jo, det är precis det man ska.

Skolan behöver ett nytt förhållningssätt, där olika och annorlunda har en plats. Där en elevs upplevda bekymmer tas på allvar och pedagogerna i skolan förhåller sig professionellt till svårigheten och har konkreta verktyg att kunna bemöta det som inte upplevs som normativt.

För vad som är normalt är subjektivt. Annars är risken att ansvaret skjuts på något eller någon annan. För det är så vi fungerar som människor när det är något vi upplever som jobbigt, svårt och inte förstår eller kan hantera. Detta behöver man förstå, det går att utbilda kring. Det är detta förhållningssätt man behöver få med sig. ”Alla tänker och fungerar inte som jag gör.”

En lärare kan inte förväntas besitta expertis inom dessa områden. Jag anser att lärare jag träffar har goda kunskaper i att känna av när något är ett bekymmer. Så det läraren behöver är konkreta kanaler att vända sig till som kan ge expertis i individuella fall. För även om situationer kan korrelera är de individuella. För vi jobbar med individer, människor. 

Skolan behöver således inte mer kunskap om npf, per se. Skolan behöver en bättre förmåga att bemöta det som inte är normativt.

Kanske framför allt det som inte är visuellt synligt. Och precis som vi lär våra elever att utveckla olika förmågor behöver blivande lärare utveckla sin förmåga att förstå, acceptera och bemöta det som faller utanför ens egen bild av vad som är normativt.

På så vis kan alla elever i skolan ges möjligheten till ett bra och rättvist bemötande. Inte bara de som har en diagnos.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad gör den som saknar förutsättningar att göra rätt?

Idrott påverkar elevers självbild. Vare sig det är på rasten, lektion, fritid eller inom föreningslivet. Alla barn stöter på idrott i någon form. I vårt samhälle har idrottandet blivit ett sätt att bli validerad och uppskattad. Egentligen har det varit så rätt länge att människor mäter sig inom sport och spel för att se vem som är starkast. Att bli bekräftad att man duger är en av våra drivkrafter som brukar gå under benämningen status.

Exempel på idrotten som status går att återfinna hos elitidrottare. Det kan ses i våra nyhetstidningar och på tv. Sporten har länge haft en helt egen sektion. Finns det något annat forum där en person kan bli så uppmärksammad? Förutom att många av barnens förebilder är idrottare är idrott något vi utövar med kroppen. Således är det påtagligt när något jag gör blir bra kontra dåligt. Jag ser det, andra ser det. Denna exponering i utförande bidrar till min självbild.

De flesta med grovmotorik på en normalnivå, om man får kalla det så, får lyckas då och då. De får känna sig duktiga, andra ser när de lyckas. De blir bekräftade. Har man nedsatt motorik får man kämpa hårt för detta. Tillfällena kommer inte lika ofta. Om ens alls.

Det är inte uppskattat på samma sätt som barn med någon som är duktig på matematik, struktur eller historia. Intressant, men inget som vi mäter oss mot andra som barn på samma sätt. Hur många barn känner till någon arkitekt, matematiker eller historiker?

Därför är det så viktigt för dessa barn när de väl lyckas i sitt idrottande att så många som möjligt ser detta. Att uppbringa uppmärksamhet. Detta däremot leder till omvänd effekt, för vi lär oss att det är fult att vara nöjd över sig själv.Och här befinner sig många med autism och andra begåvningar som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger.

Och här befinner sig många som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger. Vad gör man om man inte har förutsättningarna för att göra rätt? Jo, man tar kontroll över situationen och gör fel med flit. Något Ross Greene skriver endel om. Även fast det inte är en hjälp just nu kan jag lova att det blir bättre med tiden. De egenskaper som de besitter kommer tids nog att uppskattas.

Reagera på inlägget:

Jag var dömd att misslyckas med en elevassistent

Relaterat

Elevassistent till en elev med utåtagerande beteende kan vara en av de sämsta lösningarna jag har stött på. 

Tro mig, jag har haft fyra olika enbart på lågstadiet. Det händer någonting med ens självbild när man konstant har någon som iakttar allting man gör. Det är en stress som gör att man aldrig får chansen att koppla av. 

Det är inget fel på personerna i sig, de flesta jag hade var helt fantastiska och jag tyckte om dem väldigt mycket. Problemet var att assistenten tenderade att ha begränsat med livserfarenhet, utbildning samt stöd i sin roll. Syftet blev lätt att enbart se till så jag skötte mig och inte förstörde för andra. Med ett sådant fokus är man dömd att misslyckas. 

För mig blev det så markerande när jag fick en-till-en-undervisning i helklass, så att säga. Det blev jag som var fel, ingen annan behövde ju extra stöd och någon som påminde en om vad som var rätt eller fel. Jag tappade makten och såg svag ut. Det medförde att jag då och då behövde återställa balansen, att ta kontroll. Det gjorde jag genom att bråka. Ibland medvetet, ibland blev det helt enkelt bara fel, ibland agerade jag på en dålig impuls. Eftersom jag hade en personlig ordningsvakt fick jag höra det rätt fort oavsett. Inte, nej och sluta var några av de mest frekventa orden.

I fyran genomgick jag en akut förflyttning till resursgrupp som det hette 2001, där fick jag det stöd jag behövde. Där stöttade de hela gruppen på samma sätt, där blev jag inkluderad på riktigt. 

Så hur påverkar det en som vuxen av att ha haft så många personliga assistenter? Jo, för mig har det inneburit att jag alltid känner mig iakttagen och är väldigt rädd för att göra fel. Kort och gott skapas tankar att man alltid är sedd av andra som dömer det jag gör. Situationer som är jobbiga kan vara att äta ensam på resturang, handla i samma butik flera dagar i rad, undvika att prata högt på tåg och buss, dölja mobilen när man skriver till någon och så vidare.

Några har turen att träffa en elevassistent som jobbar för att möjliggöra och stötta, tyvärr ser det inte ut så överallt. Tyvärr upplever jag att elevassistent har en rätt låg status, även kopplat mot skolan. När elevassistenten inte får tydliga direktiv till sin roll, utan sätts in för att "stötta", då motverkas inkludering.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor